Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 10 januari 2017

Italo Calvinos debutroman




Det var i början på åttiotalet jag hade min stora Calvino-period. Då hade "Om en vinternatt en resande" kommit på svenska och jag var fast. Jag läste sedan på både svenska och engelska allt jag kunde komma över av honom. En av de romaner jag oftast återvänt till är "De osynliga städerna", som jag räknar som en av höjdpunkterna i den moderna prosakonsten. Ja, jag skulle kunna räkna upp flera av hans titlar som alltid kittlar min lust till omläsning. 

Calvino dog i hjärnblödning i Rom 1985 och jag minns att tidningarna skrev att Italiens president besökte hans dödsbädd, vilket alltså är sådant som kan ske i kulturnationer som Italien.

Nyligen kom Calvinos debutroman "Stigen där spindlarna bygger bon" för första gången på svenska (Natur och Kultur, 2016, översatt av Johanna Hedenberg). Det är en fin liten roman om krigsåren, på ett sätt påminnande om hans mest berömda om pojken som bor i träden: "Klätterbaronen". Även här handlar det om en ung pojke som utmärker sig, fast på ett helt annat sätt. Pin, som han heter, är en odåga som skriker och gaparsjunger skabrösa visor, retas och är allmänt oförskämd, en gatpojke som vistas bland gubbarna på krogen och bor tillsammans med sin äldre prostituerade syster. 

Pin stjäl en natt en pistol av en tysk sjöman medan denne är upptagen av systern i systerns säng, om man säger så. Han gömmer pistolen i ett spindelbo i skogen, känner sig med ens betydelsefull och hämtar kraft från denna sin hemlighet under sina eskapader bland stridande på båda sidorna i kriget. Han haffas och misshandlas av fascisterna men hamnar därefter i sällskap med partisanerna i ett förband för avskrapet, huvudsakligen bestående av vilsekomna, måttligt dugliga individer. 

Berättaren är allvetande även om händelserna mestadels ses ur pojkens synvinkel och trots sin ställvis brutala realism har en ton av saga över sig. En grym saga för vuxna kanske man ska tillägga, och med flera vackra naturskildringar. 

Pin kan aldrig riktigt förstå de vuxna männen, deras drifter och oberäknelighet. Men han är en fena på att uppfatta deras svagheter och tar sig fram med provokationer som väcker både förargelse och munterhet. Han liknar en blandning av gnom och storögd gosse som alltför tidigt blir vittne till alltför mycket av ondskan här i världen. 

Med tanke på att detta skrevs när Calvino var i tjugoårsåldern måste man säga att han redan här är en förvånansvärt durkdriven författare. Skildringen av partisanerna är på intet sätt förskönande, snarare tvärtom. Calvino lyckas ändå framställa deras vrede och umbäranden med sympati och till och med plantera ett resonemang om vad kampen går ut på hos några ideologiskt skolade befäl i ett kapitel som bryter av mot resten. 

Diskussion uppstår vid den politiske kommissariens besök om bevekelsegrunderna för motståndskampen och den revolutionära "förlösningen", om likheter och skillnader mellan dem själva och fienden och vilken nytta, om någon, man kan ha av de "dåliga" människorna, det vill säga trasproletariatet. Här och nu är i alla fall uppgiften att bekämpa fienden och att sedan en och annan blir en överlöpare är sådant man får skriva på den bristande medvetenhetens konto. Så ungefär går diskussionen bland dem som anser sig medvetna.

Calvino skrev 1964 ett förord till detta sitt förstlingsverk och det finns lyckligtvis med. Där talar han om tidsandan och "neorealismen" och rannsakar sig själv och det sätt på vilket han skildrade det ämne som alla var upptagna av då strax efter inbördeskriget. Intressant nog påpekar han att realismen i berättelsen snarare borde ses som en form av expressionism, eftersom den gestaltning han gjorde av sina krigserfarenheter förvreds i en sorts grotesk. Som försvar mot heroism och tillrättalagd ideologisk prosa valde han detta tillvägagångssätt och de udda människorna och deras tillvaro. Med en gatpojke som central gestalt fick författaren distans och berättelsen sin behövliga objektivitet. Det är en beundransvärd text som innehåller intressanta tankar om författarskap och mognad, och om litteraturens förhållande till liv och verklighet. 

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för dina engagerande ord om Italo Calvino och hans skrivande! Med mig är det så att jag prövade att läsa Om en vinternatt en resande och De osynliga städerna och inte tyckte om dem. Till all lycka läste jag ändå Kosmokomik - och ÄLSKADE den! Hur han gav steg i universums utveckling en litterär och ändå inte ovetenskaplig form - det var precis så som jag tänkt ibland men berättat med sådan lätthet och humor att jag föll som en fura.

Sedan dess har jag tänkt att jag borde läsa om de två jag misslyckades med - de står ju i min hylla och är nätta till omfånget. Men det har inte blivit av. Nu tackar jag varmast för din recension av en bok jag inte visste att den utkommit, och för påminnelsen om att jag borde gå tillbaka till Calvinos verk!

Einar J sa...

Tack själv, Jenny, för kommentaren!
Det är nog så att man bland alla underfundiga verk av Calvino åtminstone finner något eller några som inte kan undgå att fängsla en. För mig var som sagt inkörsporten "Om en vinternatt...", som bara för att den var så annorlunda i sin lekfulla metafiktion fascinerade mig. Jag har sett att flera andra av hans verk utkommit på nytt nu, så det är verkligen läge för omläsning. Har man bara en fäbless för ett lite fantasifullt och filosofiskt anlagt berättande med en god portion intellektuell humor så har Calvino mycket att erbjuda.