Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 28 oktober 2013

Ersättaren



Grigory Sokolov kunde inte komma. Den trogne stockholmsgästen måste för andra året i rad ställa in sin pianoafton i Konserthuset, och man börjar bli smått orolig för hans hälsa. En ersättare skulle sökas med kort varsel, berättade konserthuschefen, och det blev ingen mindre än Angela Hewitt, den kanadensiska pianisten som senast i P2:s CD-revyn igår inhöstade fint beröm för sin nya skiva med Gabriel Faurés musik.

Hon hade just kommit hem efter en turné i Japan och Australien och inte hunnit just mer än stoppa tvätten i maskinen när han ringde. Ändå lovade hon omedelbart komma. Mindre kända artister brukar ju annars vara de som kallas in och som tar chansen när berömda kolleger får förhinder. De redan berömda brukar vara måna om att vårda sina fåtaliga luckor i kalendern.

Det kan inte ha varit många av dyrkarna av Sokolovs pianokonst som i besvikelse löste in sina biljetter i väntan på en utlovad konsert senare. Salen var väl besatt, och ett program med giganterna Bach och Beethoven i stället för giganterna Schubert och Chopin kan väl gå på ett ut. Därmed givetvis inte sagt att Sokolov är utbytbar; det är ingen prominent pianist och strängt taget ingen annan heller.

Hewitt har inte minst gjort sig känd för sina Bach-tolkningar, och Beethovens sonater har hon också ägnat flera inspelningar under senare tid. Bach-styckena var de som gjorde starkast intryck på mig denna kväll, alltifrån det virtuosa preludiet i Engelsk svit, nr 6 till extranumret, som jag aldrig hört förut - Sinfonia i D-dur ur kantat nr 29 i ett arrangemang för piano av av Wilhelm Kempff.

Hewitts spel är mycket distinkt, vilket är utmärkt i Bach, och vid behov kraftfullt, vilket ställvis givetvis är befogat i Beethoven. De dynamiska kontrasterna i Beethovens näst sista sonat, nr 31 i Ass-dur, blev möjligen här och var i mesta laget. Men visst, Beethovens rykte som oregerlig titan legitimerar väl att man stundom låter strängarna dåna under hamrarna, också med en och annan metallisk biklang.

Det blev allt som allt en fin afton i den stora pianomusikens tecken. Jag köpte med mig Fauré-skivan och fick den signerad också. Efter att ha lyssnat till den kan jag konstatera att CD-revyns omdömen inte var i överkant. Hewitt älskar uppenbarligen även fransk musik, vilket den som skriver det här sedan länge också gör. Här får man noga utvalda stycken som presenterar Fauré i sin hela utveckling och bredd, och det är nog de bästa versionerna av denna musik jag hört någonsin.

Till sist. På Angela Hewitts hemsida kan man läsa följande:
"A taxi driver in Atlanta, Georgia, once asked me what I did for a living. When I told her she replied: ´That sounds relaxin´".

En kommentar så aningslöst god som någon till ett liv i den pianistiska världseliten.



Här kan man läsa Angela Hewitts egna kommentarer kring sitt turnerande.
Och här finns hennes egen redogörelse för omständigheterna kring en noggrann instudering av Bachs sena mästerverk Die Kunst der Fuge.
Den sjätte engelska sviten har tydligen följt Hewitt alltsedan debutskivan 1985. Det porlande preludiet finns att lyssna till här från den skivan.

4 kommentarer:

Christian sa...

Jag är verkligen inget Hewitt-fan själv, men tyckte i alla fall hon var bättre nu än senast hon spelade i konserthuset. Riktigt synd med Sokolov dock - med tanke hur förra året såg ut för honom och att han tydligen kollapsade timmarna före en konsert i Milano i våras är jag också rädd att det är något allvarligare än influensan eller en otursam hårklippning bakom att han tvingats ställa in även denna höst. Vi får hoppas han repar sig, och återkommer till Stockholm senare under säsongen.

Einar J sa...

Hej Christian!
Det var min första konsert med Hewitt, så jag var ganska nollställd inför mötet med henne. Men jag har givetvis hört henne på skiva, äger bland annat några Bach-inspelningar av henne som jag tycker är helt ok.
Och, som sagt, hennes sätt att spela Fauré är lysande!
Du verkar sitta inne med närmare info om varför Sokolov ibland måste ställa in numera. Det där med otursam hårklippning verkar mer än gåtfullt... :)
Hur som helst, vi håller tummarna för att han kommer till Stockholm om inte alltför länge som han lovat.
Jag ser av hans program att han skulle vara i Vaduz ikväll, men att han även där ställt in pga sjukdom. Den konserten är uppskjuten till juni nästa år.

Börje sa...

Jag har aldrig hört Angela Hewitt live. Däremot råkar jag äga en box utgiven av Hyperion med hennes Bachinspelningar. Det är 15 CD och så mycket musik att jag haft svårt att sovra i materialet. Tack vare din recension fick jag lite ledtrådar. Lyssnar just nu på Engelsk svit nr 6.

Tack för tipset.

Einar J sa...

Ja, Börje, ibland kan man behöva en inkörsport i all den rikedom som erbjud.
15 cd - det är ett exempel på de samlingsutgåvor som numera ges ut för överkomliga priser i ett klimat där cd:n håller på att tappa marknad till förmån för s.k. streaming. Ibland inbillar jag mig att de som köper klassiskt är det sista gänget som skivbolagen kan förlita sig på.
Vad gäller Bachs sviter är jag själv mer bekant med de franska sviterna än de engelska. Vilket beror på att det bland dem finns mer som är möjligt att spela för en hemmapianist som jag själv.