Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 17 augusti 2011

Job och den oförtjänta pinan


Job är den bok i GT som jämte Höga Visan och Psaltaren lever i de flesta halvbildade människors medvetande som inte bara religiöst viktiga utan även litterärt prestigeladdade texter. Att Bibeln innehåller en berättelse som den om Job minns jag att jag i min ungdom tyckte var märkligt. Den skildrar ju egentligen ett uppror mot Gud och hela den ordning som så orättvist låter olyckor drabba en visserligen rik och mäktig, men dock gudfruktig och rättskaffens människa. Prövningar kallades det, det som Job utsattes för. Absurda sådana, enligt allt vad rättskänslan säger.

I den populära gospeln görs saken allmänmänsklig och lite väl enkel: "Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar..."  Och varför dessa prövningar? Svaren finns, men ges först ovan där.

Men frågan är: Hur länge står en människa ut innan tron, hoppet och kärleken slocknar för gott?

Joseph Roth skrev också en "Job". Titeln hänvisar läsaren direkt till bibelboken, även om huvudpersonen i "Job. Historien om en enkel människa" (eller "Job. A Story of a simple Man" i den engelska översättning jag läst) heter Mendel Singer med hemort i västra Ryssland i början av förra seklet.

Mendel Singer är varken rik eller mäktig, utan en hederlig och gudfruktig jude som lever ett oansenligt liv och försörjer sin familj som bylärare. I och med att sista barnet föds - Menuchim, en son med utvecklingsstörning och epilepsi - följer prövningarna slag i slag. Hustrun, som Mendel inte längre åtrår, söker råd och hjälp hos en rabbin som profeterar om en trolig förbättring för sonens del, att ett mirakel kan komma att inträffa även om det kan dröja. Men tiden går och förbättringen syns utebli.

Familjen splittras när så småningom Mendel Singer med hustru och dotter ansluter sig till den av sönerna som redan emigrerat till Amerika och bosatt sig i New York. Bostaden och den handikappade Menuchim lämnas under stor vånda i andras händer. Livet i det nya landet blir emellertid inte lättare, tvärtom. Både den framgångsrike amerikasonen och den som är kvar i hemlandet stupar i första världskriget, Menuchims öde är okänt men det värsta befaras, hustrun dör av sorg och skuld och den promiskuösa dottern blir intagen på mentalsjukhus.

För Mendel Singer tycks prövningarna aldrig ta slut. Han sluter sig alltmer inom sig själv och lever till sist i armod som uppassare och kvarterets udda figur. Goda vänner försöker förgäves förmana, stödja och uppmuntra honom. De får gärna samlas till bön i hans lilla kyffe, men Mendel deltar inte längre själv i bönerna, han har förlorat sin fromma tillförsikt, sin tro på en barmhärtig Gud. Gud ter sig till sist i Mendels ögon värre än en ispravnik, en rysk myndighetsperson. Ett sista hopp om att på något sätt kunna återvända till Ryssland och få klarhet i Menuchims öde har han också mist. Vanmakt kommer över honom när han inser att också hatet mot en likgiltig och nådelös Gud är lönlöst, utan mening.

Så inträffar något som innebär en melodramatisk vändning i den oavbrutet fascinerande berättelsen. Det borde man kanske inte avslöja, men alla som läst sin Job inser givetvis att Roth tänker fullfölja storyn i enlighet med förlagans huvudlinjer. Musiken på en grammofonskiva, ett stycke med titeln "Menuchims sång", blir startpunkten för den fortsatta händelseutvecklingen. Samtidigt gästas New York av en ung berömd dirigent och kompositör som är angelägen om att få träffa en landsman vid namn Mendel Singer. Gästen visar sig vara kompositören till den musik som Mendel med förundran lyssnat till på grammofonen. Nu om inte förr väcks läsarens aningar om den berömda personens verkliga identitet, men författaren håller en på halster och låter mötet mellan dirigenten och den lilla judiska kretsen kring Mendel Singer bilda en sakta stigande kulmen. Maken till crescendo i en berättelse var det länge sen jag senast stötte på.

Jobs bok i ny tappning, alltså. Jag har kort återberättat innehållet i övertygelsen om att ingenting därmed gått förlorat för den som ännu har läsningen framför sig. Det finns något på samma gång enkelt och magiskt i Roths stilkonst som är viktigare än den lånade intrigen. Genom att sparsmakat beskriva miljöer och händelser lyckas han samtidigt återskapa de emotionella tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i. Utomordentlig skärpa i detaljerna fast med bibehållet utrymme för fantasin. Stark emotionell verkan men utan sentimentalitet. Koncentrerat som i en legend, händelserikt som i en följetong.

Som alla förstår har jag funnit en ny favoritförfattare i denne Joseph Roth.

I bibelboken återupprättas Job. Det sker först efter att han slutligen fått Gud att svara på de anklagelser han framfört. Gud svarar emellertid med ett skarpt ifrågasättande av Jobs uppror och krav på ett rättfärdigande, en förklaring. Vem är människan att sätta sig upp emot Gud, den allvise och allsmäktige? Hon är chanslös - och Job underkastar sig. Han blir då välsignad dubbelt upp med de tusentals får, kameler och egendomar som han tidigare var ägare till. Han blir på nytt en rik och mäktig man. Hos Roth uppfylls visserligen profetian om ett underverk, men ingenting antyder att Mendel Singer (eller Roth) anser att serien av gudomliga prövningar i form av de oförtjänta dråpslagen mot Mendels liv och person därmed är försonade, nollställda, rättfärdigade. Dessa pinor hör visserligen till kända existentiella villkor som många tvingas dela, men som likafullt utan begriplig anledning endast drabbar vissa i denna ohyggliga omfattning.

Slutet gott, allting gott, som Elie Wiesel torrt och ironiskt konstaterar om bibelns Job i sin samling av återberättade och tolkade bibliska gestalter (i "Guds utkorade", Stegelands, 1977, övers.: Viveka Heyman). Men Wiesel stannar inte med det. Han anknyter Jobs underkastelse till "de spontana bekännelser" som framtvingas hos dissidenter i totalitära samhällen, och levererar en möjlig och kanske mer uthärdlig tolkning: Den Eviges retoriska överlägsenhet rår Job inte på, så han kapitulerar omedelbart utan minsta protest. Och vi förstår, säger Wiesel, ...

...att trots skenet, eller just för skenets skull, fortsätter Job att gå till rätta med Den Högste. Om han ångrar synder som han inte begått, om han rättfärdigar ett lidande som han inte förtjänat, så är det bara för att signalera att han inte tror på sina medgivanden; det är bara en list. Han som personifierar det otillfredsställda kravet på rättfärdighet och sanning, han har inte böjt sig. Hans prövning är då inte förgäves: tack vare honom vet vi att det är människan givet att förvandla gudomlig orätt till mänsklig rätt.
- - -
Vad finns kvar av Job? En saga?En skugga? Inte ens skuggan av en skugga. Kanske en förebild.

Foto: EJ

6 kommentarer:

Leonardo sa...

Jobs öde får väl främst ses som en vadslagning mellan Gud och Djävulen, och här blev den oförvitlige Job slagpåsen.
Kan väl även ses som ett bevis för att det inte är tillräckligt att leva ett gudfruktigt och oförvitligt liv för att undkomma olyckan.

Einar J sa...

Ja, det tillhör också den märkliga bakgrunden till Jobs öde, att Gud accepterar utmaningen från åklagaren/djävulen.
Och nej, det hjälper inte att vara en god och oförvitlig människa, det är väl en sens moral som vi kan intyga sanningshalten i.

Tack för kommentaren! (Jag har förresten flera gånger försökt lämna en kommentar hos dig också, men inte lyckats. Vilket är underligt, inte minst för att du också skriver i blogger.com)

Leonardo sa...

I en av radions morgonandakter kunde man höra prästen uttrycka sin plågsamma känsla över varför det finns så mycket lidande i världen. Han fann det obegripligt att Gud så sällan gör något påtagligt ingripande i det globala lidandet. Var finns Gud hos de svältande barnen på Afrikas Horn, eller hos de svårt cancersjuka barnen på sjukhusen?
En del teologer försöker ofta genom krystad advokatyr förklara Guds frånvaro och tystnad, men förklaringar övergår lätt till att bli ett försvar för Guds ovilja att ingripa.
Kanske skulle man våga ställa frågan om Guds frånvaro och tystnad helt enkelt beror på att han inte finns?

Det var ju tråkigt att du misslyckats med att kommentera på min blogg. Jag ska undersöka om felet ligger hos mig.

Einar J sa...

Den föjldfrågan är det många som ställt sig. Kanske är legenden om Job helt enkelt ett uttryck för det mänskliga behovet av att ställa någon till svars för allt det svåra och obegripliga i tillvaron. Att kunna rikta sig till någon och åtminstone få rätten att bråka om allt detta.

Leonardo sa...

Einar! Jag har nu åtgärdat min kommentatorsfunktion, felet låg hos mig!
Trevlig kväll!

Gabrielle Björnstrand sa...

Fint att du tipsade mig om den här texten, en av dina många fina.