I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.
Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.
Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.
Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.
Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.
Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.
7 kommentarer:
Intressant om Fauré. Då och då lyssnar jag på hans Requim som jag tycker är ett mästerverk, som inbjuder till njutbar meditativ avlyssning. Ett effektivt medel för att få allt ovidkommande att lägga sig till ro.
Trevlig helg!
Tack detsamma!
Borde lyssna på hans sånger också, det jag hört har jag tyckt mycket om. Fauré är så intressant för att han är samtidigt konservativ (eller traditionalist) och nydanande (s a s inifrån), gäller, tror jag, både hans instrumentala och vokala musik. Det finns en sträng logik i hans musik som tilltalar mig. På samma gång är den också lekfull, improvisatorisk, vilket kan te sig paradoxalt.
Ja, sångerna är många och underbara! Alltifrån den tidiga, fantastiskt vackra "Apres un rêve" till "La bonne chanson" (till dikter av Verlaine) och till de sena, som i likhet med musiken i övrigt blir mer komplexa.
Fauré är en stor kompositör, ibland orättvist underskattad, så som ofta blir fallet med dem som inte komponerar symfonier...
I kammarmusiken finns däremot mycket fint att upptäcka.
Undrar hur du ser på Erik Satie, som ju var en generation yngre än Fauré. I mångt och mycket är ju Satie Faurés motsats musikaliskt och temperamentsmässigt, förefaller det. Samtidigt tycker jag inte att jag har några svårigheter alls att gilla bådaderas musik, inklusive Saties sånger.
Erik Satie har jag haft ett gott öga till alltsedan tidigt 70-tal. Har samlat på mig det mesta av hans pianomusik och återvänder till den ganska ofta. Satie (en genuin excentriker, som person och i viss mån även som kompositör) har ju genom sina drömska Gymnopedier blivit en av de mest kända och älskade klasssiska kompositörerna under de senaste decennierna. Och det intellektuella musikestetiska intresset kring honom är väl kopplat till den minimalistiska strömningen i modern musik.
Satie är dock bara en bland flera fina kompositörer som (med något undantag) begränsade sig till pianominiatyrer och sånger. En anna som jag håller lika högt är katalanen Federico Mompou, som jag skrev lite om på min förra blogg.
Jag får nog anledning att återkomma till båda.
Jo, Satie är oerhört intressant, både som kompositör och som persona. Han är ju också ett slags föregångare, ja nästan grundläggare av en speciell form av musik som brukar kallas easy listening,men som kanske hellre i hans fall ska kallas, som du också antyder, minimalistisk.
Jo, Mompou är också han en underbar pianokompositör (kanske han skrivit annat också), men de stycken jag hört med honom, spelade av Arthur Rubinstein, är verkligt eleganta, präglade av en stark melankoli eller nostalgi (kom in på honom via studium av nostalgibegreppet).
Skicka en kommentar