En trappa i Verona, och några andra

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ