Vilken konsert!

Förra lördagen var jag med om någonting riktigt stort i Konserthuset i Stockholm. "BLOMSTEDT DIRIGERAR BRUCKNER, löd rubriken på programmet i rättmätiga versaler. Vår ojämförligt störste dirigent genom tiderna, Herbert Blomstedt, 97 år, ledde filharmonikerna till stordåd i en av symfonihistoriens mäktigaste verk: Anton Bruckners ofullbordade nionde symfoni, alltså dess tre fullbordade satser.

Han dirigerar sittande numera, men att han i den åldern under dryga timmen orkar hålla armarna i luften och med sina sedvanligt vackra handrörelser leda musikerna till ett inspirerat resultat, är givetvis en prestation i sig. Att han sedan är en internationellt erkänd Bruckner-dirigent som under ett långt liv levt med denna musik, förklarar väl åtminstone till en del att det som skedde kunde ske.

Jag har hört den här symfonin många gånger, både live och inspelad, men aldrig tidigare blivit så till den grad gripen av det som Blomstedt förmedlade den här eftermiddagen. Denna väldiga musikaliska katedral blev genomlyst av de olika instrumentgruppernas insatser, var för sig och tillsammans i hela dess komplexa harmonik, där det kraftfulla brasset dominerar som i ingen annan symfoni. 

Bruckner dedicerade sin sista symfoni till ingen mindre än Gud själv med förhoppningen att han skulle hinna färdigställa en sista fjärde sats. Det blev honom inte förunnat, men Adagiot som slutdel är passande och gott nog för en musik som efter stegringar, tystnader och ett sista utrdaget, borttonande ackord upphör i intet. 

Vid detta slut lät Blomstedt sina utsträckta armar sakta, mycket sakta sjunka, medan vi i publiken höll andan, inväntande en landning i tid och rum  Under publikens ovationer och orkesterns touche pilar sedan en nu till synes föryngrad dirigent lycklig ut och in med sin rollator. Ut och in igen för mer applåder. Och så en sista gest när han tackar och går fram till det hopslagna partituret på pulten och klappar det helt lätt med ena handen.

Ja, det var en konsert utöver de vanliga. Med ett ord sagt: oförglömlig!

PS. Jag ser att samtliga Bruckners symfonier finns med Herbert Blomstedt och Gewandhausorkestern i Leipzig, i liveinspelningar från 2023 på cd (på Spotify här). 

Foto: Nadja Sjöström, Konserthuset.

Sokolov åter

Grigory Sokolov återkommer som bekant till Stockholm en gång per år. I slutet av oktober finns han på plats vid flygeln i Konserthuset och så har det med något undamtag varit under hela 2000-talet. Det är i mycket "the same procedure as last year", fast givetvis med ett nytt program som inte fastställs och annonseras förrän kort tid innan.

I år var det musik av pianogiganterna Beethoven och Brahms som upptog huvuddelen av programmet. Med den som vanligt generösa avdelningen extranummer såg helheten ut så här:

Ludwig van Beethoven Pianosonat nr 4 Ess-dur op 7
Ludwig van Beethoven Sex bagateller för piano op 126

Paus

Johannes Brahms Fyra ballader för piano op 10
Johannes Brahms Två rapsodier för piano op 79

Extranummer:

Frédéric Chopin Mazurka ciss-moll för piano op 50:3
Frédéric Chopin Mazurka Dess-dur för piano op 30:3
Frédéric Chopin Mazurka c-moll för piano op 30:1
Jean-Philippe Rameau Les sauvages för klaver
Jean-Philippe Rameau Tambourin e-moll ur Pièces de clavecin för klaver
Johann Sebastian Bach Preludium h-moll för piano BWV 855a arr Aleksandr Siloti

Jag har en speciell relation till Beethovens tidiga sonat nr 4 i Ess-dur. Den fanns i ett av de allra första nothäftena med klassisk musik som jag blev ägare till i min ungdom. Jag har glömt hur det kom sig, men troligen var det en gåva som jag sedan övade en del på men aldrig lyckades bemästra mer än partiellt. Notbilden i de båda första satserna ser vid en första anblick inte alldeles oöverstiglig ut. Det är bara det att första satsen har beteckningen Allegro molto con brio och kräver snabba repetitiva anslag, och de efterhand stigande tekniska svårigheterna förutsätter pianister på en nivå jag själv aldrig nått.

Sonaten har, trots att den hör till Beethovens wienklassiska "tidiga", allt vad man förväntar sig av både dundrande accenter och forsande flöden. Det är mer än en gång ett dynamiskt skifte från ff till pp sker. Jag hade stort utbyte av Sokolovs tolkning, som övertygade just i den expansiva uttrycksfullhet som är den här musikens signum.

Inte heller bagatellerna är i egentlig mening några bagateller, utan snarare variationsrika stycken som ibland framstår som djärva experiment. Beethoven lär ha betraktat dem som det "troligen bästa jag skrivit", men då tog han väl ändå i. Märk till exempel ställen med extrema avstånd mellan vänster och höger hand, mellan toner djupt nere i basen och samtidigt ljusaste klirr i diskanten. För att lyckas hålla sådant samman krävs ett delikat anslag som det hos Sokolov.

Därefter alltså Brahms, också han en pianospelande kompositör som visste hur man skapar såväl drama som lyrisk reflektion. Balladerna och rapsodierna når väl sällan upp till dem från hans levnads afton i op. 116-119, vilka innehåller pärlor som jag ständigt återvänt till under hela mitt vuxna musikliv. Så bra då att få höra det man mera sällan hör, och från mästarhänder. Redan i balladerna kan man höra tongångar som pekar hän mot den mogne Brahms i de sena styckena. Särskilt så i den fjärde balladen - den längsta och den bästa - med de för Brahms i andante-satser så välbekanta brutna ackorden som rullar ut färggranna underlag för en skön melodislinga.

Apropå rullande ackompanjemang med en accentuerad melodislinga, lämnade oss Sokolov denna gång med det kända Bach-preludiet BWV 855 i Silotis h-mollarrangemang. Lungn andning och inte det alltför makliga tempo som även mången god pianist hemfaller åt.

Sokolov lämnar mig alltid med taanar och känslor som stannar kvar i veckor, och ibland mer än så, efteråt.

Allhelgonahelg

Igår på Gamla kyrkogården i gråväder och skymning. De sista lönnlöven hade fallit i ett glest mönster över gruset på graven jag sköter. Planterade vit ljung som tillskott till den röda och tände ett ljus i den nybundna grankransen från blomsterhandeln. 

Många med mig var ute i samma ärende: att inleda helgen för särskild åminnelse av de bortgångna - föregångarna - genom att iordningsställa och försköna deras sista vilorum.

Jag lät löven ligga där de lagts.

Foto: EJ