Denna den sista dansen i den andra partitan för soloviolin är någonting alldeles extra. Under cirka femton, sexton minuter i både moll och dur får Bach oss att glömma allt utom det variationsrika liv som ryms i detta stycke musik.
Karl Geiringer citerar i sin bok om Bach en äldre kollega:
Philipp Spitta skrev om detta enastående mästerverk: "Från inledningens lugna värdighet till de trettiotvåendelsnoter som rusar upp och ned likt demoner; från dessa skälvande arpeggion som svävar så stilla... likt skymmande moln över en mörk ravin... Till den andäktiga skönheten i D-durpartiet där aftonsolen går ner i en fridfull dal... driver mästarens ande instrumentet till otroliga kraftyttringar. Denna ciaconna är en andens triumf över materien som inte ens Bach själv upprepat mera lysande."
(Karl Geiringer: Bach. Pan/Norstedts, 1969, sid 285. Översättning: Kajsa Rootzén.)
Ja, nog är detta musikstycke ett under för envar att upptäcka. Skänk det en koncentrerad lyssning och du kommer att återvända, gång på gång, i evig tacksamhet över att någonting sådant finns.
Jag fann denna unga skickliga musiker - Veronique De Raedemaeker - på Youtube och väljer att presentera hennes tolkning här och nu, även om alla stora och namnkunniga violinister - Haifetz, Perlman, Stern, Milstein m fl - har bidragit med inspelningar som man givetvis inte kan undvara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar