Tiden därefter -
i förlängningen av det öppna rum
som hastigt slöts
packas åren samman.
Drivor av höstlöv trampas
och förs undan, ännu singlar de
i mitten av oktober
mot marken ett och ett,
årgång efter årgång
i ljuset multnande.
Stenen har klätts med lavar.
Jag skrapar den med nageln
för att namnet i guld
på nytt ska glimma
i det framrusande mörkret.
Doften av jord och rosor
i minnets djupa tunnel.
Jag ser mig om och ser
den tid du gick förlustig,
att sträckan bakåt,
den du aldrig fick
tillryggalägga,
antagligen är längre än den jag nu
har framför mig.
Jag ser, om än i skymningsdager,
det bleka grinet fäst
vid ordet utan synonymer,
ser hur det löses upp och övergår
i leendet,
ditt klara leende
gränslöst, oförgängligt.
Foto: EJ. Uppsala, Gamla kyrkogården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar