RAPSODI

Wislawa Szymborska, 1923-2012

2012-02-01T23:48:00.001+01:00

Om döden utan överdrift

Han kan inget om vitsar,

om stjärnor, om broar,

om bergsbruk, om lantbruk, om väveri,

om skeppsbyggeri eller kakbakning.

När vi planerar för morgondagen

skjuter han alltid in sista ordet

vid sidan om ämnet.

Han kan inte ens det

som är direkt förknippat med hans fack:

inte gräva graven,

inte snickra kistan,

inte städa efter sig.

Han sysslar med att döda

men gör det nog så funligt,

utan system och rutin.

Som höll han på att öva sig på var och en av oss.

Visst firar han triumfer,

men så många fiaskon

och missade slag

och försök som måste göras om!

Han orkar inte ibland

ens slå ner en fluga ur luften.

Mot alltför mången larv

förlorar han i krypningstävlan.

Alla dessa rotknölar, fröhus,

fenor, gälar, känselspröt,

praktfjädrar och vinterpälsar

vittnar om att han ligger

efter i tröttsamma jobbet.

Hans ondska förslår inte.

Skeletten i spädbarnen växer.

Frönas trägna slit ger de första två bladen

och ofta även höga träd vid horisonten.

Den som hävdar att han är allsmäktig

är själv ett levande bevis

på att allsmäktig är han inte.

Det liv finns inte

som inte om så för en stund

åtnjuter odödlighet.

Döden kommer alltid med denna stunds försening.

Förgäves rycker han i handtaget

på den osynliga dörren.

Vad man har hunnit med,

det kan han inte ta tillbaka.

Ur "Människor på en bro" (1986). Översättning: Anders Bodegård.

FIB:s Lyrikklubb, 2003.

Strindbergåret 2012 har börjat

2012-01-31T23:42:00.002+01:00

Det var väldigt länge sedan jag läste något av August Strindberg. Tänkte därför återknyta bekantskapen med honom detta år som utropats som Strindbergår, hundra år efter hans död. Det jag senast läste var nog "Ensam" och det måste ha varit någon gång på 70-talet. Den utkom då i en ny upplaga i Delfinserien (den ursprungliga är från 1903) med Artur Sjögrens originalillustrationer.

Jag tyckte mycket om den lilla boken, inte minst för att den visade en annan sida av August än den jag förväntade mig. En eftersinnande, resonerande Strindberg, vilket han tydligen också kunde vara. Det ska bli intressant att se om mitt intryck består vid en omläsning.

För övrigt ser jag att Strindbergåret innebär att flera av hans pjäser på nytt sätts upp på teatrarna i min närhet. En ambition är att se åtminstone någon av dem.

Sedan lockar mig förstås också en omläsning av någon av de rabiata uppgörelserna, exempelvis "Det nya riket" eller "En dåres försvarstal". Kanske också "En blå bok", som väl skulle kunna sägas vara Strindberg som en lite kuriös bloggare långt innan fenomenet fanns.

Nathan Schachars lika eleganta som roande avklädning och nedsabling av skitstöveln August i DN i söndags har i varje fall inte hos mig minskat lusten att läsa honom på nytt.

Han, hon och hen

2012-01-30T21:02:00.010+01:00

Det pågår en mycket egendomlig diskussion om könsidentitetens betydelse och språkets makt över tanken. De grundläggande kategorierna han och hon bör ersättas, eller i varje fall kompletteras, med hen - det är tydligen ett allvarligt menat förslag. Jag såg häromdagen en sådan diskussion, om man kan kalla den för det, i tv-programmet "Debatt", som för övrigt kanske också borde kallas för något annat.

Låt oss då först konstatera att språket förvisso har makt över tanken, att det finns områden i livet där det är av största vikt hur vi beskriver verkligheten för hur vi kommer att uppfatta och förhålla oss till den. Men språk återspeglar också en verklighet som man inte alltid kan rucka på bara genom att kalla någonting för någonting annat. Det finns ju i vårt språk alltid möjlighet att uttrycka sig könsneutralt när det behövs. När man inte specifikt syftar på det ena könet skriver man till exempel helt enkelt hans eller hennes.

Tydligen finns det en urspårad feminism som med spjärn i ett rättspatos för en ytterst liten minoritet med biologiska avvikelser försöker upphäva skillnaderna mellan könen med språklig manipulation. Redan barnen skall tydligen läras att det egentligen bara finns hen här i världen, inte han eller hon, och det med hänvisning till att det finns människor som inte enkelt kan könsbestämmas, som kanske varken är hon eller han utan både och, och i så fall på sätt och vis något tredje (se intersexualitet).

För nästan alla människor är könsidentiteten grundläggande och någonting som bör skiljas från de sociala konstruktioner som könsroller utgör. Könsroller och uttryck för könstillhörighet kan man laborera med och välja, men med könsidentiteten är det inte lika enkelt. Den som tror att man kommer åt könsrollsbetingad olikhet och ojämlikhet genom att skrota könskategorierna man/kvinna och han/hon bedrar sig naturligtvis gruvligen. Redan med detta konstaterande borde debatten kunna hyfsas.

Tyvärr låter det sig inte göras eftersom en del debattörer ytterst verkar ha tagit på sig den svåra uppgiften att samtidigt komma åt begreppet "normalitet" i sammanhanget. Det kan finnas många skäl att i olika psykologiska och sociologiska sammanhang ifrågasätta vad som är normalt och inte, inte minst för att det normala oftast är värdeladdat normerande. Men när det gäller könstillhörighet innebär det "normala" helt enkelt att man i de allra flesta fall föds till Adam eller Eva, till endera av två kön, inte till båda, eller till något tredje. Vårt språkbruk återspeglar detta sakförhållande. Vilket inte hindrar att det finns undantag, och att ett visst antal personer kommer att hamna i svårigheter på grund av att de upplever att biologi och psykologi inte stämmer överens hos dem själva.

Man kan tycka att det är onödigt att spilla krut på korkade diskussioner, men i det här faller har den en del anspråksfulla teoretiker i bakgrunden. Debatten är nämligen inspirerad av vad jag skulle vilja kalla en strukturalism gone wild, en missbrukad strukturalism befruktad av ett så kallat postmodernt tänkande som blivit populärt i vissa akademiska kretsar och som inbillar sig att allt i grunden är social konstruktion. Om vi bara "konstruerar" kön som någonting som inte innefattar den biologiskt grundade uppdelningen i man eller kvinna eliminerar vi avvikelserna och de kulturella värderingar som vidhäftar dem. Detta tror och hoppas man. Det rör sig om ungefär samma slags strukturella djupsinne som det som landar i att "könsmaktsordningen" i grunden är densamma i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Män här som där! I den sistnämnda analysen blir däremot könstillhörigheten avgörande för att man ska kunna bekämpa den rådande ordningen. I en värld befolkad av hen blir det onekligen svårare att identifiera "fienden" och komma tillrätta med missförhållandena. Om man nu inte räknar med den egendomliga tanken att om vi kallar varandra för hen så försvinner också makten från dem som har snopp. Den postmoderna tanken i sin prydno?

Samma debattörer som förespråkar hen ansluter sig givetvis till kampen för att transsexuella kvinnor ska få välja att operera sig till motsatt biologiskt kön men med bibehållande av sin reproduktionsförmåga, alltså förmågan att föda barn. Om detta blir fallet skulle det i praktiken kanske kunna ses som en seger för tanken att man inte behöver vara antingen eller, man eller kvinna, utan lika gärna (helst?) både och. Eller med andra ord vore det ett sätt att underkänna den dikotoma kategoriseringen i kön. Man måste då bara blunda för att det omvända är omöjligt, dvs. att en man gör ett könsbyte och samtidigt förvärvar förmågan att föda barn.

Ett annat krux är att man i fallet med den opererade kvinnan också måste underkänna det som hittills utgjort grunden för operativa ingrepp för harmonisering till en transsexuell identitet. (Med transsexuell identitet menas en stark subjektiv upplevelse av att inte tillhöra sitt biologiska kön utan det motsatta). Poängen är alltså att man upplever sig vara det andra könet, att man även biologiskt vill bli ett med detta kön och slippa dubbelheten eller problemet med att självupplevelse och könskarakteristika inte stämmer överens. Eftersom inga män föder barn utan detta tvärtom utgör en biologisk egenhet för det kvinnliga könet ter det sig för de flesta av oss underligt att en transsexuell kvinna som vill bli man egentligen vill bli både och. Jag antar att psykiatrin snarast skulle uppfatta detta som en vacklande könsidentitet och därmed ett skäl att inte tillmötesgå önskan om ett könsbyte.

Nu skulle man ju kunna invända att det kanske finns ett fåtal kvinnor som vill bli en hen och bibehålla sin rätt att kunna bli med barn även som man, vilket hen då endast blir i yttre bemärkelse. Vi skulle då helt enkelt behöva ett nytt begrepp för kvinnor som saknar stabil könsidentitet men ändå hävdar att de vill bli man...de som av någon anledning kräver att bli opererade till ett både och... med hänvisning till att man lider av... ja vad?

Jag undrar hur många fall det rör sig om i denna kategori som nu blir föremål för en diskussion som förmodligen har andra bevekelsegrunder än den starkt uppammade omsorgen om densamma.

Schumanns uppenbarelser

2012-01-28T12:48:00.007+01:00

Robert Schumann (1810-1856) är tveklöst en av de stora genierna i musikhistorien. Pianist uti fingerspetsarna (för övrigt fingrar som rådbråkades intill oanvändbarhet genom brutala experiment för förbättrad teknik) skapade han bland mycket annat ett flertal pianostycken som hör till de största numren i den genren. Bara en pianokonsert förvisso, men desto mer för solopiano. Och det finns något av Schumann för alla pianister; varken den unga pianoeleven (säg "Träumerai") eller den virtuose världspianisten (säg "Kreisleriana") kan undvara honom.

Mot slutet av sitt liv var Schumann långt ifrån i bästa psykiska skick. Från hustrun Clara finns dagboksnoteringar om att han såg sig omgiven och ansatt av andar, onda såväl som goda, inspirerande såväl som destruktiva, en eller annan med ingivelser han delvis hann omsätta i toner innan mörkret och mentalsjukhuset definitivt slöt sig kring honom.

Det sista han komponerade var "Geistervariationen", cirka tio minuter pianomusik utifrån ett eget tema. Jag var länge övertygad om att jag kände till alla Schumanns pianoverk, vilket en vacker dag visade sig vara fel. Det var i fjol under András Schiffs konsert i Stockholms konserthus (se här) som jag första gången hörde nämnda variationer, och det blev för mig den konsertens verkliga höjdpunkt.

Nu har Schiff utkommit med en dubbel-cd med Schumanns musik där dessa variationer finns med tillsammans med flera andra mer kända verk, bland annat sonaten i fiss-moll, Papillon, Waldszenen och den stora C-dur-fantasin. (I förbigående sagt: Jag vägrar säga annat än "utkommit" eller "spelat in"; brakskitar "släpper" man, inte skivor och böcker!)

Enligt Clara steg Robert natten mellan den 17 och 18 februari 1854 upp ur sängen och noterade ett tema som änglar under natten sjungit för honom. Senare påstod han också att han fick det till skänks från goda andar, närmare bestämt Schubert, och kanske var även Mendelsohn andligen inblandad. I själva verket går temat igen i andra verk av honom själv, bland annat Andante-satsen i violinkonserten, vilken komponerades året innan men inte framfördes förrän hundra år efter hans död.

En dryg vecka efter den där nattliga uppenbarelsen, mitt i arbetet med variationerna, kastar han sig halvklädd i Rhens iskalla vatten, räddas visserligen men endast till ett långsamt borttynande. Dagen efter självmordsförsöket slutför han i alla fall variationerna, tillägnar dem hustrun, som nu på läkares inrådan lämnat honom, förseglar manuskriptet och sänder det till henne. För egen del väntade hospitalet, varifrån han aldrig återvände.

Temat liknar en fridfull koral, en stilla bön fylld av resignation och vemodig kontemplation. Det är omöjligt att inte gripas av denna musik, även utan kännedom om bakgrunden. I Schumanns musik finns ofta starka kontraster, en pendling mellan lyriskt lugn och stormande utlevelse, mellan det inre jagets Eusebio och det yttre jagets Florestan. Här råder emellertid Eusebio ensam. Inte ens i den sista variationens rörlighet går den lyriska inåtvändheten förlorad. Temat binder samman och tyglar livligheten som slutligen stannar upp utan någon stegring eller markerad coda. Endast avbrott i flödet och ett bortdöende slutackord. Känslan av något oavslutat dröjer sig kvar, som funnes det fler variationer i beredskap.

På Youtube hittar jag en intressant tolkning av variationerna med Grigory Sokolov. Tyvärr inte med den bästa ljudåtergivningen. Ljudet på Schiffs cd är desto bättre, nästan för bra. Mikrofonerna måste ha placerats mycket nära, så nära att man upplever sig sitta alldeles intill flygeln. Andras Schiff är en pianist som aldrig gör en besviken, inte heller här. Aldrig överdrifter eller excentriska tolkningar, bara gediget spel rakt igenom. Schiff håller ett något snabbare tempo än Sokolov, som dessutom rubaterar mer, vilket gör musiken mer besinnande inåtvänd hos Sokolov och mer flödande korallik hos Schiff. Jag vill inte undvara någon av dessa alternativ, men tvingas jag välja får det nog trots allt bli Sokolov.

Sokolovs version av Geistervariationerna finns här.

Osso buco milanese

2012-01-22T22:58:00.003+01:00

Vintern är köttgrytornas och långkokens tid. En gryta behöver inte alltid kräva en stor arbetsinsats vid spisen, men däremot som regel en hemmadag så att man kan sätta igång den i god tid innan middagen. Min favorit i detta kokbokskapitel är den italienska husmanskostens kanske allra främsta rätt - Osso buco milanese. Den är dock ganska arbetskrävande, eftersom den (åtminstone i min variant) har många ingredienser och moment. När väl allt är putsat, hackat, skuret, mjölat, kryddat, skållat, urkärnat och hackat igen, bör den få puttra minst ett par timmars tid på låg spisvärme. Tillbehören medför att det dröjer innan man får sitta ned med en cook´s measure av det öppnade vinet.

Som med alla grytor finns det otaliga varianter med avseende på grönsaker och kryddning, men i grunden är det fråga om kalvlägg tillsammans med tomater, vin och lök. Jag ser alltid till att hacka ned ett par morötter och ett par stjälkar selleri tillsammans med löken och vitlöken. Om man vill kan man krydda med timjan eller rosmarin, men jag brukar nöja mig med ett par lagerblad och svartpeppar i denna rätt som genom läggens märgben automatiskt ger en mustig buljong som slutligen saltas till sin optimala ljuvlighet.

Det brukar börja med att jag i butiken får syn på fyra medelstora skivor kalvlägg med ordentligt märgfyllda ben kring köttet. Jag putsar och snittar köttsidornas hinnor en del, så att inte köttstyckena bågnar när de hettas upp. Sedan på med nykvarnad svartpeppar och salt innan de vänds i mjöl och bryns i smör någon minut på varje sida.

I grytan läggs en rejäl klick smör tillsammans med lite olivolja där de finhackade grönsakerna får fräsa en stund. Samtidigt skållas sex stora kvisttomater, som sedan urkärnas, tärnas och tillförs grytan. (Man kan förstås nyttja krossade burktomater också). Kalvbitarna läggs i till sist och stekpannan sköljs med kalvbuljong (eller vatten) och torrt vitt vin, sammanlagt tre till fyra deciliter, som hälls över det hela. Om man vill och tomaterna syns alltför vinterbleka kan man tillsätta lite tomatpuré och/eller lite farinsocker som kompensation för den soliga sötma som industriella växthus aldrig kan frambringa.

Till rätten hör en risotto milanese, vars speciella kännetecken är att saffran ingår. I övrigt är det en vanlig italiensk risotto med finhackad schalottenlök som helt kort får fräsa tillsammans med riset (helst carnarole eller vialone) i smör, olja och saffran, varefter vitt vin och buljong tillförs i omgångar under omrörning. Blankas av med smör och blandas slutligen med en rejäl dos nyriven parmigiano. En sådan risotto kräver lite övning om den ska få den konsistens den bör ha, det vill säga lätt utflytande på tallriken och riskornen med ett visst tuggmotstånd. Ju bättre fond man har desto smakligare ris. Bör serveras direkt från spisen. En risotto serveras vanligtvis som ensamrätt, så i kobination med köttgrytan blir det här en mycket mäktig anrättning som kommer de flesta frestande desserter att framstå som umbärliga.

Före risotton måste också en gremolata lagas. Den tillför den där extra aromen som omedelbart aktiverar salivkörtlarna. Ytskiktet från skalet av en eller ett par citroner avlägsnas och finhackas (enklast med ett zestjärn) och blandas med 1-2 vitlöksklyftor och ett knippe bladpersilja som likaså finhackats. Jag brukar mortla blandningen lite lätt för att pressa ur safterna. Gremolatan strös sedan över köttet när det ligger på tallriken.

Detta är som sagt det bästa jag vet i grytväg och det beror inte minst på den kulinariska kulmen som själva märgen innebär. I Italien finns på vissa ställen en speciell märggaffel med vilken man gröper ur benets innehåll. Om jag kan bärga mig sparar jag denna läckerhet till allra sist. Med lite gremolata strött på en sådan bit kalvmärg står man vid porten till smakernas himmelrike. Det vet var och en som provat. Själv provade jag senast i veckan som gick.

Den tredje åldern och duvorna i parken

2012-01-14T14:51:00.001+01:00

Hur känns det då? Den frågan får jag gång på gång nu, och jag förstår att den hör till.

Eftersom jag går in i den tredje åldern, som någon fyndig kollega menat att det handlar om, så hör det till att försiktigtvis undra hur jag upplever detta steg i livet. Steget som av andra mer sportsligt sinnade personer liknats vid att gå in i tredje perioden av livets hockeymatch, vilket ju kan väcka vissa dubiösa associationer till andra hockeytermer som utvisning och sudden death. Fast det senare inträffar väl dessbättre först efter tredje perioden när den inte lett till ett avgörande resultat.

Hur som helst, jag tänker inte på mig själv som själsligen plötsligt döende bara för att jag lämnar det arbetsliv som utgör en väsentlig del av de flesta människors identitet. Så jag brukar svara att tack, det känns bara bra, jag ser fram emot det. Jag ser fram emot att befrias från lönearbetet och helt och hållet kunna disponera min tid som jag själv finner för gott. Jag ser fram emot att slippa tröttande rutiner och träliga plikter, som ju är oundvikliga inslag i de flesta arbeten, samtidigt som jag säkert kommer att sakna en del av det där andra som hållit livsandarna vakna. Sympatiska kolleger inte minst.

Att föreläsa för unga människor i ett ämne som man förvärvat vissa teoretiska och praktiska insikter i är fortfarande stimulerande. Och att möta studenter som besjälas av viljan att erövra ny kunskap och som tacksamt tar sig an utmaningar för att förkovra sig, det gör arbetet givande och meningsfullt. Men högskolestudier är tyvärr i dagens samhälle alltför präglade av produktionstänkande. Alltför många omotiverade studenter förväntas genomströmma systemet med optimal hastighet, vilket givetvis gör att kunskapsnivån sjunker. För att nu inte tala om de samhällsvetenskapliga forskare som i anpasslighet till trender och ideologiskt korrekta syften försöker beveka anslagsbeviljande myndigheter.

Nu kan jag i stället bara ägna mig åt det som intresserar mig, och det har aldrig bara varit psykologi. Den här bloggen är bland annat uttryck för det. Med andra ord får någon annan mata duvorna i parken, eller i mitt fall änderna kring Fyrisån. Därmed inget ont sagt om en stilla kontemplation på en vackert belägen parkbänk. Rätt vad det är dyker en häger upp där man minst väntar det, och dagen är räddad.

Mitt mått av motion kommer förutom av cykeln i första hand att fyllas av promenader med vår lilla hund, Issa, sedan ett halvår en livfull, vaksam och intelligent familjemedlem som lyser upp tillvaron med sitt förnöjsamma jag. Hon är av rasen prazsky krysarik, vilket lär betyda råttfångaren från Prag (och bara det gör mig förtjust!). Hennes liv i en värld dominerad av dofter, ljud och mänskligt sällskap är fascinerande att iaktta. Hon spetsar öronen vid steg i trapphuset. Hon vet så väl i vilka parkområden haren håller till och i vilka träd som sannolikheten att sikta en ekorre ökar. Igelkotten däremot rör sig lite för långsamt för att på allvar hetsa upp henne, och koltrastarna gör henne endast lite lojt avvaktande. Allt känns omedelbart i kopplet innan jag själv blir varse vad som är på gång.

Som svar på frågan brukar jag nämna det jag länge velat ägna mer av min tid åt, varav en del hör till det där man brukar säga att det blir väl av först som pensionär. Jag vill tro att allt egentligen inte blir så väldigt nytt och annorlunda. Det finns nog och övernog av sånt man kan engagera sig i här i världen, och risken att jag skulle bli sysslolös och plötsligt överväldigas av övergivenhetskänslor på parkbänken är liten. Nej, det blir fråga om att välja, att prioritera, och även fortsättningsvis se till att odla vänskaper och kontakter. Den tredje åldern är visserligen utsållningens tid, men allt ändras inte i ett slag och förhoppningsvis får släkt och vänner liksom jag själv behålla hälsan ett bra tag än. Jag intalar mig att de krämpor som förr eller senare anmäler sig inte nödvändigtvis behöver hindra allt man önskar göra i det korta liv som återstår.

Resor kan göras närhelst det passar en själv, en klar fördel även ur ekonomisk synvinkel. Mina huvudsakliga resmål har alltid legat i Europa, Italien allra främst, och det ter sig underbart att till exempel kunna ta sig några dagar till Rom utan att behöva bekymra sig om var i kalendern det kan klämmas in. New York skulle jag också vilja återvända till, gärna innan dollarn återhämtar sig.

Kanske kommer jag äntligen att försöka fördjupa mig i kontrapunkt. Inte för att påbörja en karriär som tonsättare, utan för att lära mig mer om denna sköna konst i den skönaste av konster. Redan som mycket ung tog jag en korrespondenskurs i harmonilära som aldrig blev slutförd, så varför inte följa upp den?

Jag har även drömt om att lära mig mer italienska. Jag vill kunna säga något om förfluten tid också, och givetvis utöka ordförrådet. Och eftersom jag bor i en vacker universitetsstad finns alla möjligheter att inte bara förbättra språkkunskaperna utan även fördjupa sig i många andra kunskapsområden.

"Det var du som var så duktig på att rita", sade en gammal klasskamrat till mig för några år sedan när vi stötte ihop för första gången på kanske femtio år. Under årens lopp har detta ritande och målande gått i skov, oftast med flera års intervall. Det kommer att bli mer ritande nu, det är jag rätt säker på. Och inte bara akvarell eller olja, utan kanske just blyertsteckningar, vilket är en underskattad konstform som annars mestadels betraktas som enbart skiss och förberedelse.

Läsning förstås, mer tid för läsning av ren lust. Olästa klassiker står och väntar. Och omläsning väntar likaså - av riktig litteratur, den som satte spår i medvetandet och som är rik nog att bjuda på nytt vid varje nytt närmande.

Skrivande. Bloggskrivandet har varit en viktig stimulans, ungefär på samma sätt som hemmamusicerandet vid flygeln. Det kommer att så förbli. Jag har alltid gillat att formulera mig i skrift och att uttrycka mig i musik. Varför skulle det bli annorlunda nu?

Och psykologin då? Den praktiska delen - känslan av att inte längre vara efterfrågad och behövd i yrkeslivet? Det där har jag sett och hört att en del får en sorts övergångsbesvär med. Men jag tror att det främst drabbar dem som satsat allt på yrkeslivet och inte har så mycket annat att fallla tillbaka på. Och teoretiskt? Tanken att sammanfatta något av det som varit mest engagerande i psykologisk teori och praktik i en bok har funnits där. Men vi får se. Det kanske blir en helt annan bok i så fall.

För nu när jag befriats från alla måsten kanske jag till och med kan överraska mig själv. Mitt i det kroniska mångsyssleriet, som är och förblir min lott, kanske jag kan överraska mig själv. Jag tänker i alla fall försöka hålla öppet för den möjligheten.

Lutfisken - en höjdunkt

2012-01-05T23:43:00.006+01:00

Ingen riktig jul utan lutfisk. I år dröjde det ända till denna trettondagsafton innan det begav sig, och jag lagade den själv. Det är inte varje dag jag säger till G att det vattnas i munnen inför den måltid som väntar. Hon säger att visst, såsen är ju väldigt god, liksom det andra som hör till: mandelpotatis, gröna ärter samt rejält med nystött kryddpeppar och lite flingsalt när fisken väl ligger på tallriken. Men fisken då, säger jag. Utan den lena fisken, vit som snö, blir det ju en halvmesyr. Och drycken ska vara en Guiness. Ingenting slår en svartmustig Guiness till denna rätt!

Det är ju ingen krånglig tillagning, eftersom ingen behöver luta själv numera. Bara att inhandla fisken, som ska vara med skinn, inte utan, och sedan blötlägga den i kallvatten några timmar för lite fastare konsistens. Salta och sedan in i 200 graders ugn i ett smort fat under ugnsfolie i 45-50 minuter.

Såsen, egentligen en klassisk bechamelsås, brukar jag lägga ned lite extra omsorg på genom att spetsa den med 1 dl matlagningsgrädde och en knapp matsked dijonsenap.

Från djupaste delen av min barndom minns jag att min mor köpte torkad fisk som hon själv blötlade och lutade till jul. Det var noga med att vi barn inte kom åt lutkaret i den omständliga proceduren, så den där fisken ingav en egendomlig respekt. Jag har inget minne av att jag då tyckte att den var julbordets höjdpunkt, men jag åt den med god aptit. Kanske var det såsen som gjorde susen, som för så många andra. Jag önskar att jag någon gång på nytt blev bjuden på en sådan hemlutad fisk, bara för jämförelsens skull. Min misstanke är att den skulle smaka lite annorlunda än den som ICA levererar.

Fisk med sås och potatis. Hur påvert låter det inte när man säger det. Och hur fantastiskt kan det inte smaka!

Flickan från västern

2012-01-03T22:56:00.009+01:00

Nina, förlåt jag menar Minnie, äger en saloon i en guldgrävarhåla i Californinen. Saloonen Polka är träffpunkten för männen när grävandet är slut för dagen och en whisky och lite pokerspel kan skingra tankarna på det fjärran hemlandet. I denna mansvärld är Minnie omsvärmad centralfigur och hennes saloon fungerar inte bara som nöjesplats utan även som postkontor, rättskipningsplats och andaktsrum. När breven kommer med de senaste nyheterna hemifrån har hon tröstande ord till de hemlängtande och samlar dem också till stillhet och bibelläsning. Sheriffen, som är starkt betuttad i Minnie, kan rapportera det senaste om jakten på den ökände bandit som rör sig i trakten och som alla vill se hängd. Skott i luften. En främling stiger in och gör alla misstänksamma, utom Ninnie som blir alldeles till sig på ett sätt som naturligtvis väcker sheriffens svartsjuka. Plats för ett triangeldrama med passioner som hanteras med hjälp av ett pokerspel om vem som ska vinna Minnies gunst. Minnie själv spelar mot sheriffen, fuskar och vinner den hon vill ha, nämligen främlingen, som förfärande nog visar sig vara den efterlyste banditen. När detta uppdagas skall han givetvis hängas, men skonas trots allt efter Ninas, förlåt Minnies, vädjanden till männens bättre sidor med påminnelser om hur hon hjälpt dem på olika vis i deras bedrövelser och inte minst med hänvisning till den förändring som Ramerrez, alias Mr Johnson, genomgått. Slutet gott allting gott. Männen låter sig bevekas och paret går tillsammans hand i hand mot soluppgången.

Skulle den historien från vilda västern kunna vara ämne för en italiensk opera? Tro det den som kan. Puccini trodde det, och såg även till att ordna saken. La fanciulla del west blev inte en av hans mest kända operor, men den hade en framgångsrik premiär på Metropolitan 1910 med Toscanini som dirigent och ingen mindre än Caruso i rollen som Mr Johnson. På senare tid har den allt oftare dykt upp på repertoaren runt om i världen. Storyns trovärdighet må ha sina brister men i operans värld kan som bekant en skicklig tonsättare med hjälp av musiken lyfta en banal historia till oanade höjder, förutsatt att några grundläggande mänskliga konflikter är för handen.

Och detta är verkligen en mycket bättre opera än man förväntar sig. Musiken är tät och kraftfull, men också ställvis (som i pokerscenen) dramatiskt nedtonad till ett ackompanjerande kammarformat. Det inflytande från Debussy som ibland nämns i samband med Puccinis klangvärld är särskilt märkbart här, och det är väl bara i hans sista opera, Turandot, som det krävs en röststyrka av samma dignitet för att sångarna ska kunna hävda sig mot den kompakta orkestersatsen.

Det är nu inget problem i Stockholmsoperans uppsättning som just nu har två sångare i absolut världsklass i huvudrollerna. Först och främst Nina Stemme i rollen som Minnie, men i Alexanders Antonenko (Mr Johnson) har Operan även fått en alldeles lysande tenor, vilket man inte bör försumma att påpeka för all det jubel som Stemme med rätta framkallar. SvD:s recensent skrev att publiken på premiären vrålade i närmare en kvart och att han inte hört större ovationer på Kungliga Operan sedan Birgit Nilssons dagar. Och nog visar Stemme här att hon har det stål i rösten som gör kopplingen till La Nilsson helt relevant. Även de övriga sångarna fullgör sina rolluppgifter med överbetyg.

Det har skrivits en del om själva uppsättningen, bland annat om scenografin och de filmiska projektioner i svartvitt som här och var under föreställningens gång vill påminna om det medium genom vilket vilda västern blivit ett närmast mytologiskt begrepp. Att till ouvertyren se Ninnie, förlåt Nina Stemme, komma ridande på filmduken som i en gammal cowboyrulle från flydda tider är en strålande inledning som förstärks av Kungliga Hovkapellets eldiga spel under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi.

Flickan från Västern saknar de där örhängena som operasångarnas samlingsskivor är fulla av. Kanske är det delvis därför som den inte rönt samma uppmärksamhet som de flesta av Puccinis övriga operaverk. Men här finns ändå skönsång så det räcker och blir över. Och Mr Johnsons sista aria - "Ch´ella mi creda" - före hängningen, strax innan Ninnie stormar in och vänder på allt, skulle mycket väl kunna bli ett sådant örhänge, om än kanske inte i klass med "Nessun dorma". Den botfärdige banditens vädjan till sina bödlar om att inte låta Ninnie få veta sanningen om hans öde, att i stället låta henne tro att han undkommit, har allt det där som Puccini är en mästare på att framställa i sång och musik. Och finalen är förstås magnifik.

Den som gillar italiensk opera bör alltså skynda sig till Kungliga Operan och se Flickan från Västern.

PS. "Ch´ella mi creda" kan höras med Jussi Björling här. Och här finalen med Birgit Nilsson i huvudrollen, från en inspelning på La Scala på femtiotalet.

Vid stupet?

2012-01-01T01:53:00.003+01:00

Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken.

Den som läser Thomas Nydahl kommer även att upptäcka mindre omskrivna böcker. Uppenbarligen är han en bokslukare av stora mått som lite varstans finner betydande författarskap och allra helst presenterar dem han själv känner sig befryndad med eller på ett eller annat sätt stimulerad av. I detta ryms också ett motstånd mot all den lättsmälta ytlighet som spekulation och krämarmentalitet producerar. Och vem kan inte drabbas av dystra farhågor om den väsentliga kulturens överlevnad efter ett besök i en så kallad Akademibokhandel med dess idel snabba kolhydrater i hyllor och ställ? (Jag tänker nota bene inte bara på kokböckerna!). I vår fria marknadsvärld kvarstår ändå hoppet i form av eldsjälarnas rättigheter och möjligheter att etablera alternativ. De små kvalitetsförlagen finns, och den fria andens representanter finns likaså. Och som i Thomas fall kan några av dem fortfarande skapa sig en egen plattform i masskulturens periferi.

Det som gör den fridsamme och oberoende Thomas Nydahl både stridbar och kontroversiell är främst den skarpa islamkritiska hållning han oförskräckt förfäktar och som också framkommer i ett par av bokens essäer, särskilt den som hyllar den syrianska psykiatern Wafa Sultan. Kritiken har sin grund i hans antitotalitära hållning och personliga uppgörelse med bokstavsvänstern, den han själv en gång var del av. Den som under någon period av sitt liv ingått i en konformistisk miljö, den må vara politisk eller religiös, våldsromantisk eller idealistisk, förblir sensibel för fundamentalismens frestelser och yttringar i skilda sammanhang. För den som frivilligt lämnat eller blivit utesluten från de trosvissas gemenskap återstår vanligtvis endast tvivel och desillusion. Renegatens kritiska vittnesbörd är dock väl värt att beakta, vilket många med Thomas Nydahl borde inse.

Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att såväl underblåsa fanatisk glöd som fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism.

Räcker det med ett rättstänkande på sekulär grund, och i övrigt största möjliga frihet till individuella val av livsstil och livsåskådning? Räcker det med att människor inlemmas i arbete och konsumtion för att fylla behovet av identitet och gemenskap? Eller annorlunda uttryckt: Vad kan råda bot mot känslan av rotlöshet och moralisk nihilism i sekulariseringens spår? Familj, hembygd, tradition, nation, etnicitet, historia, politisk ideologi och religion är kraftfulla strängar för politiker att spela på i sammanhanget. I våra moderna samhällen är värdeförankringen ofta oreflekterad och försvagad till följd av sekularisering, individualism och en långtgående pluralism. Att kunna leva utan trosbekännelse har blivit något av ett intellektuellt ideal, ett ideal som emellertid inte alla kan eller vill anamma. Och först när vi utmanas av det oförsonliga trosnitets krav på enhet, anpassning och underkastelse prövas vårt värdesystems grundvalar.

Det är frågor och problem av den här arten som väcks till liv när man tar del av Thomas Nydahls pessimistiska syn på den västerländska kulturens vadan och varthän.

Vad gäller islamismens totalitära karaktär är den ett faktum som det inte finns några som helst anledningar att blunda för. Varken strategiska skäl (inte tala om sånt som sverigedemokrater och främlingshatare kan dra nytta av) eller strukturella skäl (postkolonial skuld gentemot "svaga och utsatta grupper") är giltiga skäl att ligga lågt med kritiken, vilket annars ofta förmärks i en del stereotyp argumentation från vänsterhåll. Vissa kretsar förefaller för övrigt hysa sympatier för den revolutionära potential som kan anas i politisk islam. (Ett exempel är Åsa Linderborg som i Aftonbladet uttryckt förhoppningen att den pågående arabiska revolutionen visserligen ska leda till demokrati, bara inte västerländsk demokrati).

Att islamismen i väst frodas i getton och utanförskap är ingen anledning att inte påpeka dess ideologiskt motiverade förtryck. Det finns ingen anledning att hymla med de fascistoida dragen i ett prästvälde som kräver muslimsk särlagstiftning och exkludering från majoritetskulturen och modernt samhällsliv. Jag är övertygad om att Thomas Nydahl och de islamkritiker han refererar till har rätt i att den islamiska väckelsen står för värderingar som antingen är öppet antagonistiska till västerländskt demokratiskt tänkande eller i varje fall förhåller sig mycket tvetydigt till det vi sammanfattar som mänskliga rättigheter.

Så länge även icke våldsbenägna islamister svävar på målet angående synen på icke muslimer, behandlingen av avfällingar från islam eller av konvertiter till kristendomen, inställningen till allas (även kvinnors) lika rättigheter, kraven på särbehandling, rätten att öppet ifrågasätta religiösa trossatser, kommer de att rättmätigt kunna anklagas för bristande respekt för grundläggande demokratiska värden. Det innebär givetvis inte att enskilda muslimer ska utsättas för hat eller förföljelse, utan bör leda till att islamistiska ideologer avslöjas och ställs till svars.

Själv tror jag att det sekulära samhällets fördelar kommer att kunna framstå som så pass lockande för flertalet av våra invandrare från muslimska kulturer att den islamistiska kravet på politisk-religiös maktutövning inte i längden kommer att kunna hävda sig annat än i sekteristiska enklaver, nog så obehagliga men knappast av samhällsomstörtande dignitet. Men visst, väckelserörelsers utbredning kan man lika lite som någonting annat sia något säkert om. Och de värdemässiga tomrummet hos vilsna, identitetssökande ungdomar måste givetvis tas på allvar.

Jag delar Thomas fascination för de stora litterära pessimisterna. Ur existentiell synvinkel är de i mångt och mycket de största realisterna. Men jag är lite för optimistiskt lagd för den dystopiska visionen om de västerländska demokratiernas undergång till följd av totalitär islam eller annan totalitär ideologi. Kommunismens fall i östeuropa och dessförinnan fascismens undergång i sydeuropa är exempel på avgörande framsteg under min egen livstid som visar attraktionen och styrkan i de demokratiska idealen. Det är givetvis en tro som i likhet med all tro kan komma på skam, och som på intet vis ska tas till intäkt för passivitet i försvaret av dessa ideal. Jag medger att i ett längre perspektiv bakåt kan en mer pessimistisk syn också försvaras.

Min förhoppning har en enkel, inte särskilt originell, utgångspunkt som jag för många år sedan formlerade för mig själv ungefär så här: Endast det system som dynamiskt förmår att inom sig härbärgera sina egna motsättningar är gott nog och värt att vidmakthålla och försvara. Det är en tanke som för övrigt kan tillämpas på både individen och samhället. Ett sådant öppet, dynamiskt system har visat sig vara det bästa möjliga också som försvar mot utopier om det perfekta, rena, helgjutna och motsägelsefria systemet. Ett i vissa lägen sårbart system, förvisso, och som sådant måste det försvaras mot dem som i grunden vill ersätta det mot det där andra: den helgjutna paketlösningen för både samhällsliv och individuell livsföring.

God Jul!

2011-12-24T11:59:00.000+01:00

Alla mina läsare tillönskas en God Jul - med eller utan snö, med eller utan gran, med eller utan klappar under den eventuella granen.

En lugn stund i läshörnan med ett glas gammalt portvin ska jag själv se till att jag får. Även så fader Bach i lurarna:

http://youtu.be/SikvYdV1XQ4

Foto: EJ

Tänkt (11): Allvarligt talat

2011-12-18T13:09:00.001+01:00

Bland alla urholkande klyschor i intervjuer med olika makthavare och deras kritiker är en av de mer frekventa den som ingår i en standardreplikväxling av följande slag:

Journalisten: Hur allvarligt är det här?
Statsrådet: Vi ser naturligtvis mycket allvarligt på detta.

Journalisten (vänder sig till ett organiserat ombud, en kritiker av statsrådet): Och vad säger du NN, hur allvarligt är egentligen detta?
NN: Det är givetvis mycket, mycket allvarligt.

Jag upphör omedelbart att lyssna. Jag vet nu att inte ett enda uppriktigt ord, än mindre någon originell tanke, kommer att sägas här. Det enda som hörs är ett föregivet allvar, ett allvar på låtsas.

Schuberts öde

2011-12-10T13:08:00.002+01:00

Vi blir ofta påminda om Mozarts alltför tidiga död (1791, nästan 36 år gammal) och vi förundras över geniets kreativitet. Få tänker på att Franz Schubert (1797-1828) dog ännu yngre, vid endast 31 års ålder. Med tanke på antalet opus var båda ofattbart produktiva, och för Schubert, som under hela sitt liv hade svårt att försörja sig på sin musik, tillkom merparten av hans kompositioner under ett tiotal år i slutet av hans liv.

Tanken på vad Schubert skulle ha kunnat åstadkomma om han fått ett lika långt liv som exempelvis Beethoven (som var 57 år när han dog, drygt ett år före Schubert), är lika kontrafaktiskt meningslös som spännande. För att nu inte tala om vad som kunde blivit av ett liv lika långt som Haydns (död 1809 vid 77 års ålder).

Det är hur som helst en imponerande samling stora tonsättare som haft staden Wien som centrum för sin verksamhet, alltsedan Haydn, Mozart och Beethoven över Bruckner och Mahler till den så kallade nya Wienskolans tonsättare en bra bit in i 1900-talet. Den speciella musikmiljön av valsmelodier, marscher, ländler och annan folklore kan spåras i så gott som all konstmusik med wiensk och österrikisk hemadress. Den finns i hög grad också hos Schubert, som ju var en melodins specielle mästare. Givetvis bör också den lättare musiken med Strauss-familjen som mest kända företrädare nämnas i sammanhanget.

Visst gjorde sig Schubert ett namn bland Wiens musikkännare, men egendomligt nog kunde han aldrig växa sig riktigt stor i denna musikens högborg. Blev det så i skuggan av Beethoven? Eller blev hans liv helt enkelt för kort för det som krävdes som överbevisning? Brodern Ferdinand, även han tonsättare, gjorde vad han kunde för att övertyga förläggare och andra inflytelserika personer om att Schubert gjort så mycket mer än ca 600 sånger.

Schuberts intima verk - sånger, pianosonater och kammarmusik - har förvisso gjort honom odödlig, och det är lätt att hans symfonier fortfarande kommer lite i skymundan. Den stora C-dur-symfonin (det finns en tidigare i samma tonart) spelades häromsistens av filharmonikerna i Stockholm. Jag frapperades på nytt av vilken stor symfoni detta är, i alla bemärkelser. Och jag har sedan dess konsulterat min skivsamling och låtit mig hänföras flera gånger om. Det är ju helt klart fråga om beethovenska proportioner, och kanske också ambitioner, i detta verk, låt vara av en inte lika "heroisk" karaktär som den musik vi associerar med giganten på området. Men inte heller Beethoven kämpade hela tiden med ödet, utan kunde kasta loss i en virvlande apoteos till dansen som i den hejdlösa sjunde symfonin. Schuberts C-dur-symfoni tycker jag håller samma klass, bjuder på samma sorts medryckande tempi och kontrastrika nyttjande av de symfoniska medlen. Som bonus bjuds man några oslagbart smittsamma melodier, annars vore det inte Schubert. När Schubert grubblar över ödet gör han det helst i kammarmusiken och sångerna - dock inte heller där med heroism, snarare med förtvivlans mod.

Den här symfonin skapar hos mig inte bara en förhöjd sinnesstämning utan också vissa inre bilder. Det är långt ifrån alltid det sker, och jag tycker absolut inte att det är något som musik måste göra, men när jag satt där på konserten och lyssnade till sista satsen befann jag mig på hästryggen ridande i sporrsträck ut ur en vildmark, en mörk skog, med sikte mot glimmande fönster i fjärran bortom slätten, där värdshuset och vännerna väntar. Ljus, värme, förhoppningar om livet. Kanske har jag också goda nyheter med mig, nyheter som alla kan glädjas åt, medan tid är. - Så kan det gå till, även för den som än så länge bara en enda gång ridit en häst, en islandshäst.

Han hade ju förmågan att spela med hela registret, denne Schubert som under sin livstid ändå aldrig fick det erkännande som symfoniker han borde ha fått. Om vi tänker oss att Beethoven inte förrän decennier efter sin död hade fått sina symfonier uppförda, skulle då inte Schuberts ställning och anseende ha varit annorlunda i musikhistorien? Nåja, jag vill ju inte hävda att Schubert är misskänd eller förbisedd, men som symfoniker verkar han trots allt inte räknas som Beethovens like. I sin stora C-dur-symfoni menar jag att han definitivt är det. Han borde spelas oftare.

På Youtube kan man lyssna till flera avsnitt ur symfonin med olika orkestrar och dirigenter. Franz Welser-Möst dirigerar (här) wienfilharmonikerna med synbar inlevelse i en bit av scherzot med start i trions innerliga wienermelodi, och med början av finalen. (Satserna är för långa för att rymmas i Youtubes format). Men lyssna framför allt på slutet av finalen med Herbert von Karajan och berlinarna (här) i en inspelning från 1968.

Nedre bilden: Leonardo da Vinci, ryttare till häst

Mahler och barnen

2011-12-01T00:39:00.002+01:00

I Gustav Mahlers musik skulle hela världen få plats, högt och lågt samsas och motsatserna om inte förenas så i varje fall tillerkännas plats och obestridligt värde. Musiken borde vara alltomfattande, enligt vad han själv lär ha sagt till Jean Sibelius vid ett besök i Helsingfors. Det innebar att även dörrarna till barndomen, med dess oskuldsfullhet och blandning av undran, skräck och naiv tillförsikt, öppnades på vid gavel. Folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn" var i det sammanhanget en viktig inspirationskälla, vilket förutom i Mahlers egen sångcykel med samma namn även märks i användningen av sådant material i symfonierna.

Den fjärde symfonin (som gavs i Berwaldhallen förra fredagen) avslutas med en Wunderhorn-sång om "det himmelska livet", ett barns troskyldiga fantasi om en himmel befolkad av bibliska gestalter, brödbakande änglar, underbar musik och med det rustika kökets alla fröjder. Men även om denna symfoni i långa stycken klingar i en för Mahler ovanligt "harmonisk" anda, finns där som alltid i själva tonspråket sådant som påminner om diskrepansen mellan den naiva paradisdrömmen och den verkliga världen. Den rofyllda Andante-satsen har sitt explosiva forteutbrott och i de två första satserna saknas inte de skurrila inslag som alltid bidrar till häftiga kontraster i Mahlers musik.

SRSO med sin begåvade dirigent Daniel Harding gjorde som vanligt en övertygande insats. Och den tyska sopranen Dorotea Röschmann sjöng drömmen om himlen med styrka och stor skönhet, utan minsta ironi, just så som Mahler ville ha det. Gläntar man på himlaporten så ska det som uppenbaras också tas på allvar, ville han hävda, fullt medveten om den tvetydighet, den "som om"-känsla, han skapar i och genom musiken som helhet. Det blir inte alldeles olikt att känslomässigt erinra sig en oskuld som inte längre är för handen.

Att sorg och melankoli, livsextas genomsyrad av dödsmedvetande, utgör en slags grundstämning i Mahlers musik råder det väl ingen tvivel om. En av sångcyklerna - "Kindertotenlieder" - handlar om den kanske värsta förlust man kan göra i livet: förlusten av ett barn. Friedrich Rückert skrev ett stort antal dikter på detta tema, egentligen personliga besvärjelser av egna erfarenheter, och Mahler tonsatte fem av dem. Tillsammans med ytterligare några Rückert-sånger för solo och orkester hör de till det vackraste man kan lyssna till i sångväg.

Barnadödligheten var för drygt hundra år sedan givetvis en förfärande realitet för väldigt många människor. Mahler skulle själv drabbas några år senare när äldsta dottern Maria dukade under för scharlakansfeber. Och eftersom han själv ingick i en syskonskara på fjorton, där hälften dog redan som spädbarn och sedan ännu ett vid 12 års ålder, visste han vad det var fråga om.

Mina noteringar kring dessa Kindertotenlieder föranleds av att stockholmsfilharmonikerna under Mark Wigglesworth, med Anna Larsson som solist, gav dem i Konserthuset i veckan som gick. Jag var där, och mina förväntningar på Anna Larsson, vår svenska altstämma i världen, är sedan ett antal år högre än på de flesta av våra många eminenta solosångare som turnerar världen runt för närvarande. Hon är helt enkelt outstanding i altfacket just nu, och det är en lycka att hon så pass ofta uppträder på hemmaplan.

Anna Larsson sjöng från djupet av både kropp och själ (i en dokumentär i tv häromdagen fick vi ju en nyttig påminnelse om den fysiska kondition som krävs för sång av det här slaget). Och när man har den rösten, äger en så fulländad teknik och därtill förmår levandegöra det man sjunger om, kan det bara bli bra, just så bra som det blev. Jag ser att hon i sin egen blogg (med dess många roande små rapporter från turne- och familjeliv) avslöjar att just dessa sånger var avgörande för valet att satsa på sången. Som sjuttonåring lyssade hon till en konsert med Birgit Finnilä i just Kindertotenlieder, och sedan bestämde hon sig. Hon ville lära sig sjunga så att hon kunde sjunga Kindertotenlieder, och efter att ha umgåtts med dem i ett decennium innan hon första gången sjöng dem offentligt kunde hon förverkliga sin dröm. Tacka för att det märks!

Själv har jag en inspelning från 1964 med den legendariske barytonen Dietrisch Fischer-Dieskau som tillsammans med Berlinfilharmonikerna under Karl Böhm inte heller gör någon besviken. Den finns på Youtube, så lyssna gärna på exempelvis sång nummer fyra: Oft denk ich, sie sind nur ausgegangen här.

Den övre bilden: Mahler med sina båda döttrar Maria och Anna.

Den undre bilden: Mahler med dottern Maria, som dog 1907, knappt fem år gammal

Hägern vid Erasmusgracht

2011-11-26T21:39:00.002+01:00

Var finns en bättre levande modell
än hägern?
Står där blickstilla vid vattnet
som den skulpturala bilden av sig själv

med hypnotisk salamanderblick
som genomtränger ytan.
Till synes oberörd av världens
larm och bråkighet

en varelse mest lik en kinkig uppgift
för skoleleverna i träslöjd.
Hur fånga denna katatona frusenhet som
sätter allt det övriga i rörelse?

Den svaga krusningen på vattnets spegel,
morgontågets ankomst till station,
det sträckta kopplet mellan dam och hund
och almarna som låter sista löven falla.

Alltsammans förbigås
med samma drömska stumhet
av hägern

fångad i sig själv på bryggan invid vattnet -
ögonblicket innan allting lossnar och den lyfter
på tunga vingar in i tid och rum.

Foto: EJ.

Amsterdam before and after dark

2011-11-20T22:22:00.004+01:00

Att mina intryck av Amsterdam var positiva har väl redan framgått. Det gäller även intrycken från bar/publivet i stadens centrala delar. Inget stök och bråk så långt jag såg, ingen uppenbar misär, inga tiggare på knä i gathörnen. De oroande situationerna uppstod i trafiken, och inte främst på grund av bilar och spårvagnar utan på grund av cyklisterna, de tusentals cyklisterna som pinglade och tjoade och körde som galningar. Och då är jag ändå själv cyklist och som Uppsalabo mycket luttrad i det hänseendet.

Även om man aldrig enbart kan lita till vad man råkar se ett par kvällar under en weekendresa är ett antal snapshots ändå något man i efterhand kan reflektera över. En medförd vetskap var givetvis den om Hollands liberala socialpolitik, främst beträffande drogerna, prostitutionen och den självvalda livsavkortningen, även kallad dödshjälp. Om det sistnämnda inte är något som turisten oförhappandes stöter på, så är det desto mera sannolikt beträffande de båda övriga fenomenen.

Det holländska bidraget till diskussionen om hur man bäst bemästrar socialt oönskade fenomen är en förhoppningsfull tanke om att kunna byta repressiv nolltolerans mot ett alternativ som i praktiken minimerar totalförbudets oönskade bieffekter. Tanken är enkel: att inom snäva och kontrollerade ramar tillåta det som ändå inte kan avskaffas. En sorts medelväg mellan totalförbud och laissez faire.

Uppenbarligen är diskussionen inte avslutad ens i Holland (se t ex här). Uppenbarligen når man inte målet att eliminera skumrasket, den dolda brottslighet som troligen alltid kommer att attraheras av miljöer som Red Light District och caféer där haschrökning är tillåten.

Jag förvånades över att dessa coffee shops var så frekventa. Man behöver inte förflytta sig långa sträckor eller leta på sidogator för att hitta dem, tvärtom. Och som skandinav stannade jag likaså förundrad framför specialbutiker som sålde cannabisfrön för egen odling eller med ett utbud av magic mushrooms med specifika effekter nogsamt deklarerade.

Detsamma beträffande kvinnorna i det rödupplysta fönstren. Att de var så pass många, att de dessutom i de trånga gränderna stod i helfigur framför dörrar som glasats ända ner till tröskeln, så att de befann sig endast någon decimeter och en glasruta från fysisk kontakt med de passerande, det var mer än vad jag hade föreställt mig. Flertalet passerande var liksom jag själv turister, och en obehaglig känsla av att i själva verket befinna sig på Zoo var svår att skaka av sig. Och mitt i smeten låg Oude kerk, den gamla helgedomen, som ett kulturellt skäl att över huvud taget vistas i kvarteren.

Oude kerk, förresten, en kyrka som i sitt inre inte längre gav intryck av en gudstjänstlokal, trots dess ljusa och vackra rymd av det slag som vi lärt känna från gammalt holländskt interiörmåleri. Den liknade mest en stökig byggplats där egendomliga konstinstallationer iordningställdes. Jag frågade vid utgången om den över huvud taget användes för gudstjänster längre, och, ja, en gång i veckan tydligen, trots att inte mycket talade för detta. Avsakralisering av kyrkor är ju annars inte bara i Holland en modern företeelse, men här fick jag en känsla av att en gammal kalvinistisk bildstormartradition övergått i en sekularism där man gjort rent hus med nästan allt vad kyrka heter. Detta på ett sätt som man aldrig påträffar exempelvis i italienska kyrkor, som ju alltid förmår förena den konstmuseala och den sakrala dimensionen av kyrkorummet.

Men åter till världen utanför kyrkdörrarna. Som laglydig svensk höll jag mig till utskänkningsställen för alkohol, dvs. drycker som öl, genever och whisky. Utmärkt holländskt och belgiskt öl finns förstås överallt, inte minst kring Leidseplein och Rembrandtplein med deras överflöd av restauranger, pubar och barer. Ett ställe värt att nämna är Whiskycafé L&B i närheten av Leidseplein, en charmerande barmiljö specialiserad på whisky från hela världen. Griffeltavlan på ena väggen listar i kolumn efter kolumn ett urval av de sammanlagt 850 sorter som man kan provsmaka. I en pärm har samtliga klassificerats i länder, distrikt och årgångar. Det enda bekymret är att välja, eftersom denna sorts drickande ju måste ske med måttlighet på det att hemfärden må ske utan risk för att dratta ner i någon mörk kanal. Som kuriosum kan jag nämna att svenska Mackmyra också fanns med i urvalet. Själv stannade jag emellertid för en MacAllan och en Tobermory, den senare en för mig ny skotsk bekantskap. Med vänner omkring mig hade jag fördelen att få sniffa och smutta även i deras glas och på så vis öka min min ännu rätt begränsade kunskap på området.

Foto: EJ (Utom bilden från Red Light District, som jag hämtat från nätet)

Concertgebouw

2011-11-11T14:28:00.001+01:00

Amsterdams konserthus - Concertgebouw - stod färdigt 1888 och har sedan dess haft många stora namn knutna till huset och dess välrenommerade orkester - The Royal Concertgebouw Orchestra. Häromåret rankades orkestern i en enkät bland musikkritiker som världens bästa, i hård konkurrens med de mer omsusade Berlin- och Wienfilharmonikerna. Vad gäller den stora konsertsalens akustik har den allt sedan tillblivelsen räknats som ett hemlighetsfullt underverk, det vill säga så nära perfektionen man kan komma, i varje fall för romantisk orkestermusik. Grote Saal, som den heter på holländska, rymmer drygt 2000 personer.

Bland berömda dirigenter som är förknippade med Concertgebouw märks först och främst Willem Mengelberg (som ordnade med gästspel för både Gustav Mahler och Richard Strauss) och Bruno Walter. Sedan dess har denna orkester lyckats upprätthålla sin tradition och sitt rykte som en av de allra främsta för Mahlers musik. Under senare delen av 1900-talet var Bernhard Haitink en framgångsrik ledare som såg till att orkestern blev rikt representerad i skivkatalogerna. Mina första LP med Bruckners sena symfonier var just med Concertgebouw under Haitink. Han efterträddes av Riccardo Chailly som också stannade i många år och med många goda skivinspelningar som resultat. För närvarande är Mariss Jansons chefdirigent för denna eminenta samling musiker, som ju gjorde ett minnesvärt gästspel i Stockholms Konserthus så sent som i februari i år.

Förra fredagen satt jag där tillsammans med vänner för att lyssna till en orkesterkonsert med Debussy och Stravinskij på programmet. Salen var fullsatt, det förväntansfulla sorlet i publiken blandat med orkestermusikernas kakofoniska uppvärmning var öronbedövande. Den annonserade dirigenten hade fått förhinder och var ersatt av taiwanesen Chou-Chia Lü - enligt speakern direktinflugen från uppgifter på Göteborgs-operan. (Jag vill passa på att banna Göteborgsoperan för dess erbarmliga personinformation på nätet, där regissören av deras Tosca visserligen ges en ordentlig presentation men dirigenten inte bevärdigas med ett enda ord). Lü visade sig vara en beundransvärt säker ersättare (inte minst när man betänker att "Våroffer" med sin extrema polyrytmik måste vara ett mycket svårdirigerat verk) som mycket väl hade kunnat vara ordinarie, vilket man också i efterhand förstår när man tar del av hans meritlista.

Stravinskijs "Våroffer", denna makalösa milstolpe i den moderna musikhistorien, förblir en alltid lika eggande upplevelse, särskilt när en topporkester tar sig an verket. Jag minns en konsert i Berwaldhallen för några år sedan när Valerij Gergiev dirigerade SRSO i samma verk. Det var en brutal rock´n roll-version i ett mördande tempo där klusterackorden var råare än råa och träblåset visslade och ven som pisksnärtar genom luften. Onekligen en häftig upplevelse som förklarade varför ett verk som detta vid premiären i Paris 1913 kunde skapa den skandal det gjorde.

Concertgebouworkestern under Lü bestod oss med en "vackrare" tolkning som inte skrällde lika rått, men som inte var sämre för det. Här kom hela klangspektrumet mera till heders, utan att den rytmiska intensiteten för den skull gick förlorad. Särskilt första delens stormande kulmen var lika häftig som någonsin.

Mer än nöjd efter en sådan upplevelse lämnade vi den vackra salen, steg ut i natten och kunde konstatera att de generösa holländarna dessutom i pausen bjöd på ett glas vitt alldeles gratis. "Det ingår i biljettpriset", sade den förtjusande servitrisen i baren. I champagnebaren fick man dock betala ur egen ficka.

Foto: EJ.

11.11.11

2011-11-11T11:00:00.004+01:00

Idag är en dag för talmagiker, har jag förstått. Själv brukar jag inte grunna över det som rubriken utsäger, om nu en sifferkombination i almanackan alls kan säga något särskilt. Hos andra innebär den uppenbarligen förhöjd puls och spekulativa aningar om särskilda betydelser och händelser. Idag har jag inte kunnat undgå att tänka på dagens datum, eftersom massmedia så nogsamt understryker den enkla saken.

Bara elvor, eller bara ettor.

Folk sägs ha valt bröllopsdag på grund av detta. Ja, ja, datumet kan ju om inte annat vara lätt att memorera. Gott och väl så länge ingen galning försöker intala folk att domedagen står för dörren. I ett pluralistiskt samhälle har man gudskelov valfriheten att lägga in vilken förhoppning som helst i den snygga sifferraden.

Det här med talmystik verkar vara en finare sorts skrock. Förmodligen har det att göra med att var och en kan välja att ägna sig åt allt ifrån matematikens djupa mysterier till enkla charlataners påpassliga utnyttjande av vårt behov av kontroll, vilket ibland yttrar sig i längtan efter profetior om en lycklig eller förskräcklig framtid. Kanske kan det också vara en fråga om längtan efter ett magiskt inslag i en alltför grå, enformig och förutsägbar tillvaro?

Hur som helst: klockan är elva, och jag publicerar detta och ser vad som händer.

PS. Ser en kul sak när jag surfar runt på nätet: Om man multiplicerar talet ett hundra elva tusen ett hundra elva med sig självt får man en mycket märklig summa:
111111 x 111111 = 12345654321

Höstliga strövtåg i Amsterdam

2011-11-08T22:55:00.002+01:00

Vädret i Amsterdam den gångna helgen var mestadels soligt och brittsommaraktigt. Om morgnarna lite dis och dimma, men endast under en av mina fyra dagars stadsvandringar föll små duggdroppar på min kala hjässa. Visst prasslade höstlöven kring fötterna i parkerna, men en sommarjacka eller kavaj räckte gott som ytterplagg denna milda allhelgonahelg. Kaféplatserna på trottoarerna var fyllda av folk och trängseln kring Damtorget besvärande för den som till äventyrs hade bråttom. När mot kvällningen temperaturen sjönk något och värmeradiatorerna under markiserna tändes på pubarna kring Rembrandtsplein kändes det snarare som september än november.

Bilderna här är från Spiegel-kvarteren norr om Rijksmuseum, vars magnifika byggnad (överst) är under renovering. Det mesta av det bästa har dock samlats på tre våningar i en flygeldel av byggnaden, vilket egentligen bara är en fördel som förenklar besöket. Det holländska 1600-talsmåleriet med Rembrandt och Vermeer och alla de andra kring de mest namnkunniga mästarna är ju fullt tillräckligt för en förmiddag. En bra sak är att de tre viktigaste museerna (förutom Rijksmuseum även van Gogh-museet och Stedelijk) finns samlade kring Museumplejn, även om mättnaden gör att man knappast mäktar med mer än ett museum om dagen.

Den stadsdel som kallas Jordaan är inte bara en av de allra vackraste utan för den som vill ströva omkring i lugn och ro dessutom den behagligaste. I huvudsak finns här bostäder längs kajerna och i kanalernas husbåtar, i övrigt bara en del små kaféer och butiker, men alls inte samma dominans för allt vad kommers och nöjesliv heter som i centrum strax intill.

Till strövandet i en främmande stad hör att låta sig överraskas av ett trivsamt torg, en speciell bro, ett säreget monument, en gammal port, eller kanske en fontän eller staty, som man går fram till för att undersöka lite närmare. I söndags kom jag till en staty som stod placerad i omedelbar närhet till operan. Med fåglar och rosor i den fotsida manteln, stor och reslig, stod där den judiske glassliparen och filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) - fritänkaren som först efter sin död fick huvuddelen av sina verk publicerade. Monist var han ("Gud finns i hela materien"; kropp och själ är ett), därtill rationalist, frihetlig samhällstänkare ("statens ändamål är friheten", vilket också står i relief på sockeln), psykolog och etiker. Statyn av Nicolas Dings är bara tre år gammal, läser jag på nätet. Den blev en nyttig påminnelse om att Hollands storhet på 1600-talet inte bara handlar om sjömakt, världshandel och storartat måleri.

Foto: EJ

Jag reser till Amsterdam...

2011-11-03T07:01:00.000+01:00

några dagar, till de glädjekvarter som bland annat rymmer Concertgebouw och Rijksmuseum.
Återkommer efter helgen.

Abbé Liszt, Tranströmer och gondolerna

2011-11-02T23:01:00.005+01:00

Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.

Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.

Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.

Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.

Den sjunde strofen lyder så här:

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
     får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
     samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...

(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
     borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)

... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.

Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.

På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.

Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.

Franz Liszt 200 år

2011-10-30T23:22:00.005+01:00

Franz Liszt (1811-1886) fyller 200 år i år. Det ska vi naturligtvis fira.

Mitt förhållande till Liszt har dock aldrig varit passionerat måste jag erkänna. Men visst anar jag att det nog varit annorlunda om jag levt i hans egen tid och fått lyssna till honom när det verkligen begav sig. En fantastisk musiker var han utan tvivel, och jag inser hans stora inflytande på 1800-talets musikliv, att han (tillsammans med Chopin) sedan halvtannat sekel utgör själva kvintessensen av högromantisk musik, särskilt om vi tänker på virtuos klavermusik. Chopin kan då möjligen framstå som förfiningens representant jämfört med den teatrale publik-domptören Liszt, och jag menar det i första hand som en karakteristik av själva musiken. Men kanske är det inte hela sanningen?

Så går jag till skivhyllan och ser att samlingen av Liszt-skivor trots allt inte skäms för sig. När jag börjar räkna efter finns det ganska många verk som jag inte skulle vilja vara förutan. Det är nog snarast symfonikern Liszt som jag aldrig fastnat för. Ett sådant verk som Faust-symfonin lämnade mig till exempel ganska oberörd när jag hörde det häromåret i Berwaldhallen. Det finns också en del av hans pianomusik som många med mig betraktar som ekvilibristiskt utanverk.

Men det finns annat också! De båda pianokonserterna är givetvis glansfulla paradexempel på romantikens bidrag till genren. Liszt var en överdängare i konsten att variera ett tema (både egna och andras), vilket med all tydlighet framkommer i dessa konserter. Särskilt i den första, med dess lika enkla som geniala tema, visar han sitt mästerskap i kontrastfyllda vändningar och med lyriska infall i en dominerande stämning av parader och festivitas. Han räds inte överdrifter, den gode Liszt, för nog är exempelvis drillen i slutet av Adagio-satsen alldeles onödigt lång, väl?

Nyligen rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR, P2) Svjatoslav Richters inspelning med London SO och Kirill Kondrasjin som dirigent (Philips), och jag har inget att invända. Jag har också en annan mycket bra inspelning med Krystian Zimmerman (med Seiji Ozawa och Boston SO, på DG) som jag kan rekommendera, även om Richter i nyutgåvan har fördelen av att bjuda på Liszts allra främsta komposition som bonus, nämligen Sonaten i h-moll. Detta verk, som varje pianist i världsklass måste ha på sin repertoar, är inte bara till sin längd ett större verk än konserterna.

Pianisten Leslie Howard har spelat in allt av Liszt, inklusive transkriptioner och variationer av kända operaverk, det vill säga den pianomusik som var omåttligt populär bland samtidens konsertbesökare eftersom den gav stort rum för det virtuost bländande och omtumlande. Nittionio cd i en Hyperion-box finns att inhandla för de verkliga Liszt-entusiasterna, en siffra som talar för sig själv vad gäller omfattningen av verken enbart för piano. Själv nöjer jag mig nog, trots jubileet, med smärre kompletteringar till det urval jag redan har, och där jag framför allt är förtjust i de tre underbara Sonetti del Petrarca och en del annat ur Années de pèlerinage (Pilgrimsår). Därtill Consolations (som dessutom är överkomliga för en hemmapianist som jag själv), Funérailles (vem faller till sist inte för de våldsamma känslokasten mellan vrede, sorg och resignation i denna begravningsmusik?) och sist men inte minst flera av de sena styckena, vilkas säregna harmonik är långt före sin tid. Jag lovar återkomma till dem, till den andre Liszt, till den extroverte lebeman som på äldre dar blev alltmer introvert och religiös. Ja, som i själva verket prästvigdes och kallades abbé.

Pianisten

2011-10-24T15:26:00.003+02:00

Att man till priset av ett par tre hundralappar kan få uppleva något sådant som jag tillsammans med några hundra andra förunnades igår kväll är stort! Den ryske pianisten Grigory Sokolov gästade på nytt Stockholms Konserthus med ett som vanligt spännande och mycket generöst tilltaget program. I två timmar och fyrtiofem minuter (inklusive paus) underhöll han oss med fantastisk musik av Bach och Brahms, och med sju extranummer (om jag räknade rätt). Med Sokolov är det i och för sig alltid så, och publiken vet att han inte skyndar sig hem till hotellet bara för att det som står i programmet är avklarat. Tvärtom får man en känsla av att han enbart för egen del gärna skulle spela vidare långt in i mörka natten, så varför då inte bjuda lyssnarna ytterligare några stycken av Brahms, Scarlatti och av Couperin (om jag hörde rätt).

Sokolov är bland pianoälskare ansedd som den kanske störste nu levande pianisten, ett excentriskt geni och bland de många beundrarna en kultfigur. Han vägrar göra studioinspelningar och ger på så sätt sin tribut till den levande och omixade musiken. Att spela med symfoniorkestrar är numera också uteslutet, eftersom det med hans mått mätt inte längre medger tillräckligt med repetitionstid. I stället befinner han sig kontinuerligt på resande fot med soloaftnar. - Pianisten. Ensam med sitt instrument.

Han lär också vara minutiös i sina förberedelser och i sitt samarbete med tekniker och stämmare (ingen konsertflygel äldre än fem år godkänns!). Jag har själv hört min pianostämmare berätta om hur han tillsammans med Sokolov krupit på golvet under en flygel för att justera någon detalj. Kort sagt är det en man som tycks leva helt och fullt för sin musik och som enligt uppgift bara sover tre, fyra timmar om dygnet. Och man tänker: Måtte hjärtat hålla i den inte helt hälsosamma kroppshydda han bär på.

Varför han inte längre spelar i Storbrittanien kan ni läsa vidare om här i den panegyrik som jag även hämtat övriga uppgifter ifrån.

Igår visade han vad allt denna noggrannhet möjliggör av musikaliskt artisteri. Givetvis saknar han alla tekniska begränsningar för de ställvis omänskligt svåra passagerna i exempelvis Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel". Men det är inte bara den bländande tekniken som imponerar utan i första hand den vidunderliga demonstration han gör av den dynamiska klangrikedom som är möjlig att frambringa ur en modern konsertflygel. Och som samtidigt möjliggör en rikt nyanserad tolkning av verken.

I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av. Det tempo som Sokolov valde i sista satsen av "Italiensk konsert" skulle givetvis inte vara möjligt på de instrument som Bach själv hade tillgång till.

Värmen som trots den höstliga melankolin finns i Brahms sena Intermezzi, op. 117 - "min smärtas vaggvisor", det sista han skrev för piano - bevarar jag nog längst av minnena från denna konsert. Det är musik som jag sedan mycket länge älskat högt och rent men som jag aldrig tidigare hört framföras i konsert-sammanhang. Även bland extranumren fanns innerlighetens Brahms representerad, och Sokolov förstod honom väl.

Bortglömda tonsättare VIII

2011-10-22T18:19:00.020+02:00

När man letar i IMSLP:s stora musikbibliotek efter glömda eller nästan glömda tonsättare stöter man på ett oproportionerligt stort antal ryssar. Det är lätt att tro att de en gång i världen, säg åren ca 1850-1950, dominerade den förlagda musiken, särskilt om man som jag i första hand har pianomusik i kikaren. Jag hittade redan förra året ännu en ryss som alltmer intresserat mig både som gåtfullt livsöde och som skapare av en fascinerande pianomusik.

Hans namn är Nikolai Vladimirovich Shcherbachov, dvs. så transkriberas hans namn i den engelskspråkiga världen, medan de gamla nothäftena i det kontinentala Europa stavade namnet en aning mindre egendomligt för vårt fonetiska öga och öra: Stcherbatcheff. Han var farbror till en annan tonsättare med samma efternamn, med vilken han alltså inte skall förväxlas.

Det finns tyvärr inte mycket att läsa om hans liv; en kort historik från en musikencyklopedi är det enda jag funnit på nätet. Där framgår det att han var född i St. Petersburg 1853 och att han avled i Monte Carlo, med frågetecken för året, som dock på annat håll sägs vara 1920.

Han tillhörde kretsen kring Mily Balakirev (1837-1910) där andra kända namn också ingick, bland annat Alexandr Borodin (1833-1877) och Modest Mussorgskij (1839-1881). Den unge Stcherbatcheffs talang och kreativitet lär ha imponerat på de äldre kollegerna, och Balakirev tog sig an ett par av hans pianostycken för orkestrering (ur Trois idylles, op.23). Trots detta började kollegerna redan tidigt tvivla på allvaret i hans ambitioner som tonsättare. Misstron skulle också visa sig befogad, i varje fall i förhållande till de högt ställda förväntningarna. Det sägs i den korta historiken att han "soon succumbed to the temptation to play the part of the affluent dilettante". Den rikt begåvade dilettanten...

Man anar förebråelserna som drabbar den som inte förvaltar sitt pund tillräckligt väl, inte tar sin begåvning till vara. Stcherbatcheff försvann från St. Petersburg, men återvände efter en tid och vann på nytt mångas uppskattning. Från Nikolaj Rimskij-Korsakow (1844-1908) har vi uppgiften att flera av hans kompositioner aldrig slutfördes, och man undrar förstås varför. Hämmande självkritik? Sus och dus? Komplicerat privatliv? Om detta kan vi bara gissa.

Trots allt blev det ett 40-tal stycken för piano, plus ett antal sånger. Och med hänvisning till "familjelegenden" talas det till sist mycket lakoniskt om att han dör utblottad i Monte Carlo efter att ha tjänstgjort som croupier och spelat bort allt vad han ägde. Kanske hade han rent av en broder i anden i en annan ryktbar spelare, en som säkerligen skulle ha passat perfekt som skildrare av sin yngre landsmans livsöde. Jag tänker givetvis på Dostojevskij.

Vad säger då musiken? Den säger att vi har att göra med en man som inte enbart vill upprepa gängse romantiska tongångar i sina kompositioner. Visst finns här den tidstypiska kromatiken och modulationerna mellan olika tonarter, men detta kombineras med en intressant strävan till kontrapunktik, vilket skvallrar om potentialer att komponera för större besättningar och i större format. Många av pianostyckena är också längre än vad som är vanligt för den här sortens "karaktärsstycken". Melodiska teman upprepas, flyttas runt i diskant och bas, spegelvänds och griper in i varandra. Jag kommer ibland på mig att spela fel, och inser att det beror på att jag inte riktigt hängt med i tonartsväxlingarna, och att notbilden ibland förleder en tro att man befinner sig i en helt annan tonart än den angivna.

Jag vill nämna några stycken som jag särskilt fastnat för. Först och främst Les Solitudes, op. 25, med undertiteln Trois Andante-Interludia. Dessa tre ensamheter benämns Meditation, Soir d´Été och Claire de Lune. (Stcherbatcheffs pianostycken är påfallande ofta omsorgsfullt betitlade, som regel på franska). Det första stycket - Meditation - har ett enkelt och mycket vackert koraltema som kontinuerligt underkastas harmoniska och dynamiska förändringar. Det upptar hela sju sidor men blir aldrig enformigt. Tvärtom är det som att förflytta sig i en stor katedral och lyssna till sången från olika platser i rummet, ibland inne i det minsta kapellet längst bak. ibland inunder det höga valvet i körens närhet, ena stunden långt ifrån och svagt, i nästa stund nära och med full styrka. Även de båda andra styckena har en egenartad lyrisk skönhet. Clair de Lune är ju även ett av Claude Debussys mest kända pianostycken, så det kan kanske vara värt att nämna att Stcherbatcheffs månljus publicerades några år innan Debussys.

Pages intimes (Trois simili valses), op. 21 är som undertiteln anger valsmelodier, där särskilt nummer 2 tilltalar mig. Preludio, op. 37 är en annan favorit som i likhet med många andra preludier bygger på en serie brutna ackord. Barcarolle-Orientale, op. 35 är ännu ett förtjusande stycke med tilläggstiteln Chant-Nocturne. I samtliga dessa fall hörs tongångar som kan påminna om Claude Debussys allra tidigaste pianostycken.

I Mosaiques, Album Pittoresques, op. 15, finns som nr 3 en Elegie som jag vet att jag alltid kommer att återvända till. Musik med just den titeln tycks för övrigt ha en förmåga att locka fram det bästa hos de flesta kompositörer. Eller också ligger det hos mig. Kanske är det bara så enkelt att jag alltid finner det elegiska tonfallet särskilt anslående.

Låt mig också till sist så här inför den stundande vintern nämna Premiére Neige, op. 32. Inte för att jag får några tydliga förnimmelser av att trampa runt i den första snön när jag spelar det, men det är ett lysande stycke pianolyrik som i all sin relativa enkelhet övertygar om Stcherbatcheffs stora begåvning.

Pudeln, terriern och stövarna

2011-10-18T13:16:00.005+02:00

Det är smått roande läsning, den här om hur en makthavare ska bete sig när han eller hon trampat snett och hamnat i det så kallade mediadrevet. Pudeln har hittills allmänt rekommenderats som föredöme. Men nu dyker det i samband med Juholt-affären plötsligt upp en annan förebild - terriern. I dagens DN är det den senare som förordas av en som tror sig veta. Strategin går ut på att man själv ska ta initiativet, utge sig för att vilja rätta till en oklar sak och på så sätt bita huvudet av skammen. Samt ta loven av kritiken.

Som alltid i dessa public relations-resonemang så är det det strategiska tänkandet som fokuseras, inte vad som är kärnan i den uppkomna situationen. Det har talats något om moral i fallet Juholt, och det är återigen på tapeten nu när lagbrott undanröjts som möjlig anklagelsepunkt. Skulle Juholt verkligen ha kunnat försvara sin moraliska oskuld genom att vara först på plan att påpeka att reglerna för riksdagsmännens hyresbidrag är otydliga? Hur skulle det sett ut?

Om jag inte blivit allldeles missledd av uppgifterna i pressen är följande fakta i målet: 1) Riksdagsmannen Juholt har alltid ansökt om hyresbidrag, vilket riksdagsmän i hans situation har rätt till på grund av dubbel bosättning. 2) Juholt har på senare år flyttat ihop med en "kulbo" som bor i en stockholmsförort och han har då fortsatt att ansöka om fullt bidrag, vilket i praktiken innebär att även "kulbon" blir förmånstagare av detta bidrag. 3) Reglerna för hur sådant ska hanteras är inte solklara enligt det skriftliga reglementet (vilket fastslås i efterhand). 4) Juholt testar reglerna (hur pass medvetet må möjligen kunna diskuteras, men inte utan att det slår tillbaka på hans omdöme) genom att ansöka om fullt bidrag som vanligt. 5) Han får under sommaren en fråga från riksdagsförvaltningen om han fortfarande verkligen ska ha fullt bidrag. 6) Någonting händer sedan med Juholt själv och/eller hans närmaste omgiving (kanske börjar man ana vad ett offentligörande av ansökan skulle kunna innebära), som gör att han omedelbart betalar tillbaka kulbons bidragshälft.

Det är vid punkten 6 som konsultråden går isär. Pudel eller terrier inför hotet om ett framrusande koppel av drevlystna stövare? Men om Juholt inte har någonting att be om ursäkt för, varför gör han då det? Bara för att man i en sådan situation ovillkorligen ska göra en pudel? Kanske, om nu någon närstående konsult påbjudit detta. Troligare är att Juholt med stab insett att det åtminstone moraliskt sett finns något att ångra. Han har gjort de många moralisterna i och utanför partiet "djupt besvikna" genom att ha avslöjats som en överutnyttjare av bidrag. Han väljer då att framställa sig som dum och okunnig, gör en pudel, ber om misskund.

Om konsulten som förordar terrierbeteendet har rätt, vad innebär det för vår syn på hur massmedia fungerar? Skulle journalisterna ha funnit det ointressant att spegla och förstärka den moraliska indignation som man så enkelt kan röra upp ur folkdjupet ifall herr Juholt aggressivt hade bitit huvudet av skammen och kraftfullt pekat på otydligheter i reglementet för riksdagsmannabidrag? Fan tr´ot, inte jag. När blev hyckleri ett framgångsrecept? Är inte detta i själva verket även politiskt ett av de djupgående problemen i det parti han representerar - skillnaden mellan lära och liv, retorik och realpolitik?

Frank Martins opera Stormen

2011-10-15T13:19:00.002+02:00

Jag håller som bekant den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974) mycket högt (se tidigare inlägg genom att klicka på hans namn i kolumnen till höger). Bland 1900-talets underskattade tonsättare tillhör han enligt min mening de allra bästa. Han komponerade i alla genrer, och allt jag samlat på mig av det som spelats in på skiva är hörvärt, det mesta av ett slag som ökar i angelägenhet ju fler gånger man lyssnar. Ett sådant sent mästerverk som "Polyptyque" för soloviolin och två stråkorkestrar är ljuvlig lyssning också en solklar höstdag, inte bara i den passionstid som det är skrivet för.

Under de senaste veckorna har jag lyssnat till ett av hans mest omfattande verk, nämligen hans enda opera, "Der Sturm" (med libretton på tyska utifrån Shakespeares berömda drama med samma namn), som nu för första gången kommit i en komplett live-inspelning. Det är Hyperion som varit på plats i Holland (som var Martins hemland under hans senare levnad) och spelat in en föreställning med Nederländska radions filharmoniska kör och orkester under Thierry Fischer, och med en uppsättning goda sångare med basen Robert Holl i spetsen. Operan var färdig 1955 och uruppfördes i Wien under den legendariske Ernest Ansermet i juni 1956. Den blev faktiskt en stor framgång. Huvudrollen (Prospero) var vikt för Dietrich Fischer-Diskau som dock fick lämna återbud på grund av sjukdom. Lyckligtvis finns ändå en inspelning med honom där han sjunger slutscenen i operan (här).

Vad är det för musik jag hör? Den är inte alldeles lik den övriga jag hört av Martin, som tydligtvis arbetade med en mycket bred och varierad klangpalett. Det sekulära kammaroratoriet "Le vin herbé" (byggt på Joseph Bédiers Tristan och Isolde) ligger väl närmast till för jämförelser. Det är ett för Martin mer typiskt och ensartat lyriskt verk än operan, som innehåller fler och starkare dramatiska inslag. Den franskklingande impressionismen är också i operan mer uttalad än någonsin, vilket bland annat det i klassiska sammanhang ovanliga instrumentet saxofon bidrar till. Och vad gäller rytmiken finns här en större livlighet med synkoperingar som röjer inflytandet från jazz och annan jazzinfluerad konstmusik. Man kan erinra sig Kurt Weill i vissa partier. Det här inslaget, mest märkbart i andra akten, ska dock inte överdrivas. Övervägande är det fråga om klassiskt modernistiska tongångar av det mer tillgängliga slag som Martin alltid erbjuder.

Sångarna gör överlag en god insats, särskilt nyss nämnde Robert Holl i huvudrollen som Prospero. Den enda kvinnorollen, Miranda, sjungs av Christine Buffle, med tyvärr lite av det där svajande vibratot som en del sopraner lägger sig till med och som jag har svårt för. Men det är mer en randanmärkning till en i övrig tmycket positiv musikupplevelse. Eftersom man inte vågar hoppas att Stockholmsoperans äger djärvheten att sätta upp en opera som denna får man i stället gratulera holländarna och tacka Hyperion för att de velat dokumentera det utmärkta företaget.

Fjortonde oktober 1991

2011-10-14T10:33:00.003+02:00

Tiden därefter -
i förlängningen av det öppna rum
                     som hastigt slöts
packas åren samman.
Drivor av höstlöv trampas
och förs undan, ännu singlar de
i mitten av oktober
mot marken ett och ett,
årgång efter årgång
i ljuset multnande.

Stenen har klätts med lavar.
Jag skrapar den med nageln
                     för att namnet i guld
på nytt ska glimma
i det framrusande mörkret.

Doften av jord och rosor
i minnets djupa tunnel.
Jag ser mig om och ser
den tid du gick förlustig,
att sträckan bakåt,
den du aldrig fick
                   tillryggalägga,
antagligen är längre än den jag nu
har framför mig.

Jag ser, om än i skymningsdager,
det bleka grinet fäst
vid ordet utan synonymer,
ser hur det löses upp och övergår
i leendet,
ditt klara leende
gränslöst, oförgängligt.

Foto: EJ. Uppsala, Gamla kyrkogården.

Sanningen eller konsten att presentera en fadäs

2011-10-11T14:28:00.005+02:00

I den pågående affären kring Håkan Juholts eventuella lägenhetsbidragsbedrägeri så blir det återigen tydligt: i bristen på klara bevis ägnar sig massmedia åt jakten på förment avslöjande kommentarer från allehanda självutnämnda experter. Alla - från mannen och kvinnan på gatan i Oskarshamn till de ständigt laddade journalistkollegerna och vidare till de kontinuerligt tjänstvilliga professorerna i samhällsvetenskap (företrädesvis i Göteborg) - uppträder i rollen som sanningssägare, genomskådande analytiker och/eller orakel.

Den snurrande massmediala scen på vilken allt utspelar sig och kring vilken vi som åskådare bänkat oss, finns hela tiden några personer, och det är alltid samma personer, som kallas upp på scenen för att peka på något särskilt graverande, avslöja vad som egentligen sker i det som synes ske och slutligen spekulera i hur det kommer att sluta.

Vad ytterligare behöver avslöjas? Sanningen? Inte nu i varje fall. I väntan på juristerna och deras beviskrav gäller det i första hand att analysera hur duktig herr Juholt är i den uppkomna situationen, om han uppträder enligt det optimala pudelschemat eller ej, i vilken mån han anammat de massmedietränande konsulternas råd eller ej.

Tentamensdags, alltså. Hur klarar han sig? Varför säger han si eller så? Varför väljer han att betona det eller det? Varför säger han gång på gång samma sak? Varför krälar han i stoftet samtidigt som han bedyrar sin oskuld?

Konsulter anlitas för att avslöja konsulterna - och frågan gäller nu endast hur väl han lyckas framställa sig själv jämte den okunskap/det slarv/den fadäs/det brott som han beslagits med.

Det faktum att vi antas behöva konsultupplysningar om hur konsulter agerar i bakgrunden till hela debaclet talar för att sanningssökandet är satt på undantag till förmån för debaclet självt. Vi förstår nu att "sanningen" konstrueras så att den ska vinna största möjliga gehör bland oss som sitter runt scenen och gapar och väntar på (ut)fallet.

Det är yrkeskommentatorernas regelbundet återkommande afton. Konsulterna hukar i bakgrunden. Och de avslöjanden som serveras handlar huvudsakligen om hur affären hanteras. Oavsett affärens halt av lögn eller sanning.

Tonsättarna, musiken och klockspelet i Brügge

2011-10-07T14:19:00.004+02:00

Musikens stora betydelse för Tomas Tranströmers liv och diktning är välbekant. Inte för att jag gillar den litteraturforskning som kantrar åt deskriptiv statistik men det roade mig att bläddra igenom hans samlade verk och notera de tonsättare som nämns vid namn. Jag fann sju, och trodde nog att det skulle vara fler. Ser man till tillfällen då musik eller musiktermer används blir det förstås många fler; termer som ostinato, tremolo, pianissimo, allegro, lamento dyker upp både som titlar och i texten i övrigt, liksom vanliga musiktitlar som preludier, madrigal, berceuse, nocturne, elegi, kyrie.

Piano och orgel förekommer oftast bland instrumenten. Och klockor klingar återkommande, inte minst i den underbara dikten "Carillon" (ur "Det vilda torget",1983) som börjar:

Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på
      hennes sjaskiga hotell.
Jag har hörnrummet på andra våningen: en usel säng,
      en glödlampa i taket.
Egendomligt nog tunga draperier där en kvarts miljon
      osynliga kvalster är på marsch.

En lustig episod från 1983: Jag hade just läst "Det vilda torget" när jag själv besökte den oändligt vackra och fascinerande staden Brügge (där dikten utspelar sig) och tog in på ett hotell vid Grand Place. Den sura madamen, de tunga draperierna, den säckande sängen, det vilda torget utanför fönstret och spelet från klockorna i det märkliga tornet - alltsammans stämde! Jag blev omedelbart övertygad om att det var det här hotellet som Tomas Tranströmer också en gång gästat.

Vilka omnämnda tonsättare fann jag då? Jo, Balakirev, Haydn, Grieg, Schubert, Kaminski, Liszt och Wagner. I dikten där Haydn spelas ("Allegro") sägs diktjaget känna "en enkel värme i händerna" och här förekommer också den speciella sorts fickor som för alltid kommer att existera sedan Tranströmer skapade dem och satte dem på pränt:

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Foto överst: Lars Lindqvist

En dikt av Tranströmer

2011-10-06T23:34:00.000+02:00

Den här dagen när Svenska Akadamien glatt så många med sitt val av nobelpristagre och jag ser glädjen i allas ansikten som uttalar hans namn och som läser hans dikter i tv-programmet Babel, slår jag själv till sist upp hans "Samlade dikter 1954-1996" och läser flera av dem på nytt, igenkännande. Men så finns där en dikt som jag tydligen inte riktigt tagit till mig tidigare, en dikt som jag inte känner igen och därför läser som om den vore ny för mig. Den heter "Lissabon" och finns i "Klanger och spår" (1966).

Det är en dikt om olika former av fångenskap, med den där typiska tranströmerska klarheten i språket som inte utesluter ett innehåll som osäkrar skillnaden mellan drömd och påtaglig verklighet och som blandar närsyn och utblick. Den kanske inte öppnar sig med en gång (allt av Tranströmer har inte den där omedelbara lättillgängligheten som alla tycks vilja hävda), men den gräver sig in i medvetandet ungefär som en gåtfull gatubild av Giorgio de Chirico kan göra. Hör här:

I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i
uppförsbranterna.
Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna.
De vinkade genom gallerfönstren.
De skrek att de ville bli fotograferade!

"Men här", sa konduktören och fnittrade som en kluven
människa
"här sitter politiker". Jag såg fasaden, fasaden, fasaden
och högt uppe i ett fönster en man
som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.

Tvättkläderna hängde i det blå. Murarna var heta.
Flugorna läste mikroskopiska brev.
Sex år senare frågade jag en dam från Lissabon:
"Är det riktigt, eller har jag drömt det?"

Jag har tidigare skrivit om Tomas Tranströmers dikter bland annat här, här och här.

Äntligen!

2011-10-06T13:05:00.001+02:00

Spekulationer i den Svenska Akademiens undermedvetna

2011-10-05T20:14:00.009+02:00

Det är spekulationernas afton. Vem får i morgon årets Nobelpris i litteratur?
Jag hoppas på en poet i år, och naturligtvis är ingen mer förtjänt än Tomas Tranströmer. Hans namn nämns nu så ofta och ligger så högt på vadhållningslistorna att man nästan börjar tro på möjligheten.

Till spekulerandet hör att tänka i termer av fördelningen mellan länder, genrer, kön och kanske till och med världspolitisk aktualitet. Detta i trots mot akademins företrädare, som alltid bedyrar att ingenting sådant spelar in (annat än möjligen på en undermedveten nivå, om vi får tro Peter Englunds senaste formulering i The Guardian); det är naturligtvis bara litterära hänsyn som gäller.

Men strunt i det och låt oss i stället konstatera att det var länge sen såväl Nordamerika som poesin senast fick priset. Nordamerika är både USA och Kanada, och där finns många namn att nämna, både män och kvinnor. En kvinna har väl alltid (på den undermedvetet korrekta nivån) företräde, så då seglar förstås Joyce Carol Oates upp som den mest kända och tillika hårdspekulerade kandidaten bland läsande folk i allmänhet. Men hennes chanser tror jag inte på. Och hon är ju inte heller poet, om vi nu (undermedvetet) helst ska slå två flugor i en smäll.

Bland männen har vi flera stora namn, främst kanske Philip Roth och Don de Lillo. Men varför den ena och inte den andra? Nej det där valet vill man nog (undermedvetet) undvika. Då tror jag att ledamöterna hellre klämmer till med någon som Thomas Pynchon, som dock har det emot sig att han är en person som inte vill framträda i offentligheten, om jag förstått saken rätt. Han kanske inte ens finns? Inte heller någon av dessa amerikanska herrar är poeter, så vi överger dem.

I Kanada finns utmärkta romanförfattare och novellister, som jag visserligen ännu inte läst men som trovärdiga recensenter beskrivit som alldeles lysande. De är dessutom kvinnor: Margaret Atwood och Alice Munro. Mycket troliga kandidater (kvinnounderskottet bör åtgärdas!), men de är samtidigt inte poesins företrädare.

Nej, om vi ska spekulera i både nordamerikanskt och poetiskt så får vi plocka fram John Ashbery och Bob Dylan, av vilka den senare just nu tydligen ligger i topp på Ladbroke´s vadhållningslista. Bob Dylan!?? - nej, nog för att Akademien säkert vill överraska men knappast på det sättet. John Ashbery däremot, hans finns inte ens uppsatt av Ladbroke. En perfekt överraskning, om än inte bland poesiläsarna, och helt i Akademiens smak.

Mitt heta tips är: John Ashbery.

Så där ja, nu har jag dragit mitt strå till spekulationsstacken!

Vilse

2011-10-04T23:59:00.009+02:00

Söndag. Svamputflykt. I övermod lämnar jag mitt sällskap och närheten till vägen och drar allt längre in i skogen, en okänd skog som lockar med sin rikedom på svamp. En stor skog, eller i varje fall mycket större än de små syduppländska skogsområden som jag aldrig någonsin behövt frukta att inte hitta ut ur. Gråväder med jämntjockt molntäcke men inget regn. Behaglig temperatur i luften och nästan ingen vind i träden. Mellan tallstammarna kan jag ana ljuset i gläntan bakom mig, där vägen ligger och där ljudet från en bil då och då bidrar till orienteringen. Fastän jag trampat runt ett tag helt fokuserad på svamparna i mossan känns den inre kompassen fortfarande fullt tillförlitlig. Jag är ju fortfarande nära vägen, och när den så småningom försvinner ur sikte vet jag ändå var den finns. Svampen växer gärna i mosstäckta sluttningar och på slingrande och knappt urskiljbara djurstigar. Nu gäller det bara att hålla en medveten kurs inåt skogen och samtidigt notera varje avvikelse från huvudriktningen. Mer svamp finns säkert längre in där färre gått.

Jag går och går, blir varm i kläderna och ropar till sist bakåt för att höra hur långt de andra blivit efter. Inget svar. Det bekymrar mig inte särskilt, jag går ett stycke till och viker av lite till vänster, vill inte längre gå djupare inåt, bortåt. Jag hittar ett bestånd trattkantareller och stannar, hukar mig och plockar, reser mig sedan och provar att ropa på nytt. Det ekar mäktigt och jag tänker att det borde höras långt. Samtidigt blir jag varse hur vacker och liksom städad och regelbunden den här skogen är. Det är en barrskog men inte av den risiga sorten utan luftig med mestadels tallar som reser sig som i en vidsträckt pelarsal på ett mjukt böljande golv, och där finns mossa med blåbärsris och en del lingon också, men nästan inga snår och taggiga buskage, bara rena raka stammar med gott om växtutrymme och här och var instucken en lika reslig gran.

Åt vilket håll jag än vänder mig ser det likadant ut. Få avvikelser, nästan ingenting som kan tjäna som markörer i terrängen, frånsett en och annan mossbelupen rotvälta. Det gör mig med ens lite försiktig och avvaktande. Tanken slår mig att jag kanske trots allt skulle kunna gå bort mig i all denna likformighet. Jag har ingen aning om väderstrecken, solen existerar inte i detta nu och någon lust att leta myrstackar har jag inte. Så pass lång tid har gått sen jag lämnade mitt sällskap att jag tänker att de nog börjar undra vart jag tog vägen. Och jag ropar på nytt utan att få svar. - Jaha, tänker jag, det är alltså så här det känns att inte veta var man befinner sig, att stå helt ensam i en skog som aldrig vill ta slut. Jag ropar högre. Efterklang och sedan tystnad. Jag tror mig ändå veta i vilken riktning vägen finns och väljer att hålla fast vid denna aning utan att låta mig förledas av de små stigar som här och var korsar min bana.

När jag inser att ropen inte når fram blir till sist mobilen ett alternativ. Det är bara det att den jag ringer inte kan nås. Efter en kort stund ringer han i alla fall upp och säger att han ser att jag ringt, att de är tillbaka i stugan och nu undrar de var jag är. - Dess-värre är jag nog en aning vilse, säger jag och han låter en smula oroad, men jag lugnar honom och säger att jag traskar vidare, håller stadigt samma kurs, och någon gång måste man ju kunna komma ut ur den här skogen. - Är den väldigt stor? undrar jag försiktigt. Och vi kommer överens om att ringa upp varann om en stund och prova ropa på nytt.

Jag går och går och börjar känna ett visst obehag inför all denna ödslighet. Jag stannar och lyssnar efter trafik på vägen, men det är svårt att urskilja billjud i det svaga bruset och jag slås i stället av den kompakta tystnaden. Någon enstaka skogsfågel hör av sig men annars är det dödstyst, och det enda som bryter denna tystnad är mina egna mjuka steg i mossan och kvistar som knäcks när jag tjurigt håller kursen på min väg tillbaka. Djuren har jag väl skrämt all världens väg, men jag noterar i alla fall färsk älgspillning bland nya bestånd av trattkantareller. Nyper mig ytterligare några men bestämmer mig sedan för att lämna plockningen därhän och öka takten hemåt, det vill säga det jag tror är hemåt.

Mobilen ringer på nytt men mottagningen är mycket dålig, jag hör bara fragmentariskt vad som sägs. Vi provar att ropa, men han säger att han bara hör mitt rop i telefonen. Jag hoppas att han hör vad jag säger, att jag snart bör vara framme och att jag ringer upp då. Efter ytterligare en obestämbar sträcka hör jag svaga trafikljud och känner en lättnad som gör att jag ökar takten ännu lite till. Jag ser strax en öppning i skogen som längre fram visar sig vara ett stort hygge, och från sådana brukar det ju finnas skogsvägar som leder till allmän väg. När jag kommer upp på ryggen av hygget ringer mobilen igen och jag meddelar att jag ser gigantiska berg av grus längre fram i färdriktningen. När jag når fram dit står jag vid randen av ett stup som är djupt som ett trevåningshus, en bergtäkt som omges av gruspyramider och leriga vägar. Det är ett märkligt landskap som gör att jag får leta mig fram till en utfartsväg som inte omedelbart ger sig tillkänna. Stora grävmaskiner står tysta i helgdagsfriden, och även här vandrar jag mol allena och ser endast spår av älgklövar i leran. Efter några hundra meter är jag framme vid vägen och undrar förstås åt vilket håll jag ska gå. Mobilen ringer på nytt och jag får order om att stå still. Mitt sällskap hämtar mig i bilen, och min fråga är hur långt söderut vi är från utgångspunkten. - Två kilometer norrut, blir svaret.

Foto: EJ

Statsinspektören på besök

2011-10-03T12:21:00.009+02:00

Det är nu andra gången på kort tid som jag stöter på det gamla Rysslands mutkolvar och bedragare i deras möte med revision och myndighetskontroll. I fiktionen, förstås. Nyligen läste jag (och skrev om) Joseph Roths vågmästare i "Den falska vikten" och i lördags såg jag Nikolaj Gogols "Revisorn" på Stockholms stadsteater.

Det handlar om mycket olika sätt att närma sig detta ämne. Hos Roth ser vi det hela huvudsakligen genom den nitiske men olycklige inspektörens synvinkel, hos Gogol är det däremot den fifflande förvaltningens i högsta grad mutbara tjänstemän, med borgmästaren i spetsen, som visas upp. I det förstnämnda fallet en karaktärs- och miljöskildring i melankolins tecken, i det senare en satirisk drift med hyckleri, falskspel och självbedrägeri.

Ryktet om att statsinspektören från Moskva är i antågande är tillräckligt för att aktivera rädslan och de defensiva manövrerna hos borgerskapet i den lilla staden i den sibiriska avkroken. I brådrasket misstar man sig emellertid på person, och en lycksökare på genomsresa försitter inte tillfället att utnyttja situationen när han plötsligt ser sig omgiven av smickrare ständigt beredda att med prasslande rubel blidka den förmodade myndighetspersonen. Här paraderar sjukhusdirektören, läraren, domaren och postmästaren framför den nyanlände med svassande steg och självgodhetens alla fraser och ansiktsuttryck. Och borgmästaren med hustru och dotter faller pladask för den svulstige och skrytsamme gästen från det förnäma Moskva. När denne till sist ber om dotterns hand börjar familjens drömmar om ett annat liv att framstå som någonting fullt realiserbart.

Jag ska gärna erkänna att jag valde denna föreställning mycket på grund av att Ingvar Hirdwall spelar rollen som borgmästaren. Han är min stora favorit bland svenska skådespelare sedan många år, och jag hoppas att vi ännu några år får se honom i full aktion på scenen. Han är inte purung längre, så det gäller att passa på. Även här är han storartad i sitt komedispel, inte minst när det går upp för honom hur grundlurad han blivit. Att se honom på en gång förstå och inte förstå är obetalbart. Liksom att höra hur han kort innan avslöjandet tillsammans med familjen frambesvärjer en kommande tillvaro i Moskva, långt från landsortens gemena liv, där han naturligtvis upphöjts till general genom den inflytelserike svärsonens försorg. Där väntar livet i de fina salongerna, en tillvaro "där fisken simmar i sin egen sås på tallriken".

Längtans mål - drömmen om Moskva - visst fanns den i Gogols säck innan den kom i Tjechovs påse. Och visst är Gogols karikatyrer inspirerade av Moliéres, någonting annat är knappast troligt.

Uppsättningen (i regi av Göran Stangertz) har fått lite blandad kritik, men som helhet tycker jag att föreställningen är lyckad och sevärd, särskilt när farsen efter paus stegras efterhand som det drar ihop sig till ett uppdagande av bedrägeriet. Jag vill också nämna ytterligare en skådespelare, även han en nestor i skrået, nämligen Åke Lundqvist. Också han har den där eminenta förmågan att med små medel skapa stor komik. Här spelar han rollen som darrig lärare, den mest servile av dem alla och så gott som lamslagen av nervositet när han ställs inför överheten. Man sitter och undrar om, eller snarare när, han kroppsligen ska falla i bitar, eller med röken upplösas i intet där han sitter maniskt puffande på bjudcigarren.

Det enda som stör mig är att på nytt tvingas diagnostisera den närmast epidemiska farsot som grasserar i regissörsskrået, låt oss kalla den tidsförskjutningssjukan. Jag kan inte se den som annat än symptom på en katastrofal brist på fantasi och tillika misstro mot publikens förmåga att uppfatta tidlösa fenomen. Har man inte mer tilltro till pjäsens relevans än att man måste flytta fram den från tsarens tid till Lenins, då har man endast redovisat bristen på egna regiuppslag. I synnerhet som tidsförskjutningen inte är konsekvent genomförd.

Bestickning, lättja och fiffel bland karaktärssvaga maktmänniskor - skulle det vara knepigt att förstå att det inte bara gäller Gogols egen tid? Och vad är det borgmästaren själv säger, när han i urskuldandets välbekanta vändningar försöker förminska sina egna försyndelser? - Ja, jo, lite småsynder har vi väl alla gjort oss skyldiga till, men någonting annat är det absolut inte fråga om...

Aldrig hörts i vår egen lilla avkrok i världen?

Fyndet i lådan, minnet på vinden

2011-09-28T15:43:00.005+02:00

Vissa musikstycken har man i gott minne oavsett åren som går. Jag tänker nu inte på de poplåtar som invaderar allas medvetanden och som ofta förknippas med en viss tid och sätts på samlingsskivor med decenniebeteckningar. Inte heller syftar jag på de stora klassiska verken som följt en genom livet och som man tämligen regelbundet återkommer till genom nyinspelningar.

Nej, jag tänker på musik som man en gång i världen upptäckte och uppskattade men som man sedan inte spelat på många herrans år. Somligt tappar man på vägen, och delvis får man väl skylla på teknikutvecklingen. Vinylskivorna på vinden har i mitt fall blivit stående där; jag har helt enkelt inte plats för mer än cd-skivorna på bekvämare avstånd. Allt jag hade på LP har jag ännu inte på cd, trots ett par decenniers samlande. Och ytterst lite av det jag hade på LP och nu har på cd har jag på DVD.

Häromdagen bläddrade jag bland klassiska cd-skivor i en av de få butiker som fortfarande saluför sådana. I de prisnedsatta lådorna fann jag en dubbel-cd med musik av Leos Janaceck (1854-1928) - med allt han skrev för piano plus - och det var det viktiga - ett par kammarmusikverk. Pianomusiken har jag sen tidigare i eminenta tolkningar av Mikhail Rudy (en EMI-cd från 1990). Det var Concertino som gjorde att jag omedelbart tog upp betalkortet och glad i hågen åkte hem för att återknyta bekantskapen med ett verk som visserligen finns någonstans på vinden, men som jag inte hört sedan 70-talet. Jag mindes det som originellt och spännande.

Stycket är för klarinett, horn, fagott, två violiner, viola och piano. Pianot har huvudrollen, vilket är logiskt eftersom Janaceck ursprungligen tänkte sig en pianokonsert. I den första satsen är det hornet som undergivet diskuterar med pianot, i den andra i stället klarinetten som käbblar hejvilt i de övre registret. I de båda sista satserna är hela ensemblen med i spelet, och särskilt i den sista förs ett kackalorum som Janaceck själv lär ha betecknat som allas gräl med alla. Inofficiellt gav han verket beteckningen "Våren" (som ett firande av sin egen nya vår i samband med 70-årsdagen!), och det är förstås en så allmän och rymlig vägledning för upplevelsen att den rymmer det mesta av liv och natur. Och om nu Janaceck lekte fablernas värld, med hornet som igelkott, klarinetten som ekorre etcetera, så behöver man förstås inte hänga med på det programmet. Att musiken som vanligt hos Janaceck alluderar på talade fraser och språkliga tonfall gör att munhuggningen i våryran mycket väl kan kännas lika mycket mänsklig som djurisk.

Janaceck är en så särpräglad tonsättare att man omedelbart identifierar honom när första temat är satt. Han komponerade musik i alla genrer och är utan tvivel en av de stora 1900-talstonsättarna. Ett av hans mest berömda verk är Sinfoniettan, vars inledande fanfar ses i hans egen svårtydbara men sällsynt vackra handskrift på bilderna ovan och nedan. Det stycket lär spela en viss roll i Haruki Murakamis roman 1Q84, som jag ännu inte läst. Kanske kan den leda till att nya lyssnare hittar vägen till en fascinerande musik som inte liknar någon annan.

För den som omedelbart vill komma i kontakt med Concertino rekommenderar jag en inspelning som finns på Youtube, här, här, här och här (samtliga fyra satser).

Herta Müllers silversked

2011-09-23T09:52:00.000+02:00

Det är sannerligen inte varje morgon jag blir gripen av en notis i morgontidningen så som i morse när jag slog upp DN och läste ett citat från Herta Müllers tal på bokmässan i Göteborg. Ställ frågan vad skönlitteraturen är till för och du får svaret här:

När jag lämnade Rumänien och för alltid tog farväl av min bästa vän kom hon tre gånger tillbaka till min lägenhet innan hon gick längs den raka vägen, allt längre bort från mig. Jag såg på. Hennes anorak glittrade, och när avståndet blev längre påminde hennes ryggtavla om en "silversked". Ordet finns ju ändå, och betyder något helt annat än adjö, men kom för mig att bli den kortaste beskrivningen för smärtan.

Madama Butterfly i nutid och på svenska

2011-09-22T08:26:00.006+02:00

Giacomo Puccini (1858-1924) skrev tio operor och åtminstone sju av dem är fortfarande ofta spelade. Fem av de sju hör dessutom till de allra flitigast förekommande på världens operascener. Inget dåligt facit för en tonsättare som satsade nästan all sin tonsättarkraft på just operan.

En av hans mest älskade verk är "Madama Butterfly", en riktig snyftare om en ung geishas kärlek till en amerikansk marinlöjtnant, Pinkerton, som förälskar sig i henne under ett flottbesök i Nagasaki. Under överinseende av den amerikanske konsuln ingår de ett, som det visar sig, juridiskt ogiltigt äktenskap. Det får ödesdigra konsekvenser för Butterfly, som tagit mycket seriöst på förhållandet och som också dragit på sig släktens förkastelsedom. Pinkerton lämnar förstås sin geisha och återkommer till Japan först några år senare tillsammans med sin nya amerikanska hustru, och då för att hämta det barn som kom till vid det tidigare besöket.

Detta är visserligen inte min favoritopera av Puccini - "Tosca", "Boheme" och "Turandot" sätter jag högre på listan. Men visst innehåller även Madama Butterfly underbart vacker och kraftfull musik, med melodier som smeker örat och en orkestersats som mycket skickligt laborerar med orientalisk klangfärg och rytmik. En del finner Puccinis musik aningen för sentimental och det har säkert i första hand med Madama Butterfly att göra.

Eftersom jag inte tidigare sett denna opera i verkligheten, endast lyssnat på skivor och sett den på dvd, gladde det mig att Folkoperan valt att satsa på den i höst. Katarina Thoma, en tysk regissör, har lagt sig vinn om att eliminera så mycket som möjligt av sötman och flyttat handlingen hundra år framåt, till nutid. Det förtar i det här fallet ingenting av originalet, kan kanske till och med öka känslan av relevans, vilket väl sådana mycket vanliga men långtifrån alltid övertygande regigrepp syftar till.

Sångarna (i lördags Clara Bystrand och Ulrik Björklund i huvudrollerna) och orkestern är överraskande bra. Puccini är verkligen inte lättsjungen, det krävs ordentlig kraft i stämbanden för att kunna lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestermusiken. En sak klarar dock ingen sopran eller tenor hur skickliga de än må vara, nämlígen att ta de starka höjdtonerna så artikulerat att texten går fram. Det går bra eller åtminstone hyggligt med baryton, bas och alt, vilket helt enkelt har med röstläget att göra. Detta faktum är ett generellt argument mot att sjunga på svenska, som ju Folkoperan alltid gör på samma sätt som kollegan ENO (English National Opera) i London alltid sjunger på engelska.

Eftersom det numera finns så goda tekniska möjligheter att översätta innehållet i elektroniska textremsor förstår jag inte varför man framhärdar med översättningar. Förr kunde man förstå det; en operaälskare kunde inte förväntas behärska alla språk som de stora operorna är skrivna på: tyska, italienska, franska, ryska, engelska och tjeckiska. Alltså översatte man, trots att man tvangs acceptera att kopplingen mellan språkmelodi och tonsättning gick förlorad. Men nu, varför? Man ökar inte tillgängligheten utan minskar den.

Uppsättningen på Folkoperan är väl värd att se, även om jag inte blev så starkt berörd som jag nog borde ha blivit. Delvis beror det på att jag har lite svårt med hur barnets (stumma) roll i handlingen gestaltas. Konstigt nog förstärker det inte triangeldramat utan snarare förminskar det något. Och framför allt - låt oss i fortsättningen höra opera på originalspråket även på Folkoperan! När det gäller att underlätta förståelsen finns det ingenting bättre än en textremsa, samtidigt som vi får höra hur originalets text och melodi låter tillsammans.

Sinnesstämningarna och ödet

2011-09-21T11:12:00.003+02:00

En påtvungen förflyttning. Byte av sysselsättning. Händelser som rubbar tillvaron. Känslan av rotlöshet.

En person kan drabbas och utmanas på ett sätt som gör att liv och verksamhet i grunden måste ställas om, sanningar omprövas, omvärlden ses i nytt ljus. Jag fortsätter att läsa Joseph Roth, och han är verkligen bra på att skildra sådant. Framför allt är han bra på att återge de sinnesstämningar som åtföljer händelserna.

Det är en fråga om kombinationen av stil och innehåll. Det är omtagningar för rytmens och poesins skull men också för att poängtera det som vi annars tillsammans med den drabbade kanske skulle förbise. Men det är också en fråga om den yttre situationen som spegel av den inre, och omvänt om mentala tillstånd som färg- och skugglägger landskapet och dem som rör sig där. Stilen är kort och sagobetonad men aldrig söt, innehållet kärvt och bittert utan att slå över i sentimentalitet.

Anselm Eibenschütz heter den drabbade huvudpersonen i "Den falska vikten" (Ruin, 2004, övers. av Nils Håkansson). En plikttrogen man, lika van som villig att underordna sig och stå till tjänst. Han ser sig tvingad av hustrun att lämna sin ställning som fanjunkare på kasernen och flytta till en helt annan del av den habsburgska dubbelmonarkin, ett utkantdistrikt där han får anställning som vågmästare, vars uppgift är att kontrollera vikter och måttstockar i syfte att stävja bedrägerier inom handeln. Vår tids motsvarighet kan väl tänkas vara kontrollanterna av kassaapparater i restauranger och butiker. Vad jag vet har de dock inte motsvarande vackra titel eller samma status och förmåner som den rättrådige om än ej lycklige herr Eibenschulz, som har tillgång till både assisterande konstapel, skrivbiträde och egen vagn dragen av en vacker skimmel.

Denne ståtlige man går en alltmer ömklig och alkoholindränkt tillvaro till mötes. Inte nog med att han längtar tillbaka till sin trygga kaserntillvaro. Hans enkelspåriga rättskänsla möts med stark misstro av en omgivning som lärt sig leva med bedrägerierna. Hans hustru är otrogen med skrivbiträdet och visar sig dessutom vara med barn med denne. Eibenschulz riktar då sina romantiska begär mot den yppiga Eufemia (notera anspelningen på eufemism!) på värdshuset, men blir brädad på nytt av en simpel kastanjerostare. En koleraepidemi härjar i bygden och tar så små småningom livet av både hustrun och barnet. Det är kort sagt ingen ände på motgångarna, även om Eibenschulz också sätts som förvaltare av det värdshus där den attraktiva Eufemia finns. Det blir samtidigt hans öde, eftersom det finns fordringsägare som vill röja honom ur vägen.

Denne Eibenschulz, hur intressant är han som karaktär? Hur ska vi se på honom? Som en lekboll för ödet? Som ett offer eller som en man som inte förmår göra sig till herre i sitt eget liv? Det finns inom psykologin ett begrepp, locus of control, som gäller individens tendens att förlägga kontrollen över händelseförloppen externt eller internt, utanför sig själv i omständigheterna eller inom sig som egna möjligheter och eget ansvar. Det går att föra en intressant diskussion om Eibenschulz utifrån sådana utgångspunkter. Men samtidigt är det litteraturens styrka att kunna påvisa komplexiteten i människors handlande, att se det på en gång både utifrån och inifrån, både de ödesbestämda utmaningarna och det möjliga eller omöjliga i att tackla dem. Och inte minst: de sinnesstämningar som både följer av och är delaktiga i själva skeendet. Det är bland annat på grund av skickligheten i att återge detta som Joseph Roth måste räknas till klassikerna, till de stora berättarna.

Jag jagar fortfarande "Radetzkymarschen", som verkar vara slutsåld överallt. Jag vill ju så gärna äga de böcker som jag tror att jag kan vilja återvända till. Trots att hyllorna redan är överfulla av alla de andra som jag tror detsamma om.

De små bekymren

2011-09-18T12:27:00.007+02:00

Förr om åren, när jag fortfarande hade torpet kvar, framstod hösten i ett försonande ljus på grund av svampen i skogen intill. Att en klar höstdag som den igår kunna ställa in blicken på Karl Johans bruna mössa, ströva längs stigar och huka under ris och kvistar för att bärga några fasta fina exemplar, ja, det ger inte bara god motion utan är också en rolig sport med ett som regel kulinariskt angenämt efterspel. Lammkotletterna eller entrecoten behöver dem.

Efter varje sådan tur måste man ta ställning till hur man vill ha det: Enbart den lyxiga Karl Johan till stuvningen, eller en blandsvampsanrättning med utfyllnad av den tegelröda björksoppen (som är mindre ömtålig och därför mer frekvent), några små fårtickor och kanske ett par citronslemskivlingar. Karl Johan med sin förfinade smak är alltid värd sin egen mässa, och har man så det räcker av den brukar valet bli enkelt. Å andra sidan kan en blandning ibland vara ett fullgott alternativ, ett sätt att öka mängden genom att man låter några beskedliga tvåstjärniga sorter domineras av den trestjärniga.

Det fick bli en typisk kompromiss - endast sopparna. När allt kommer omkring är ju tegelsoppen inte oäven, den är fastare än de flesta övriga matsoppar och den kommer inte att skymma kungen själv, Karl Johan, utan tjäna honom lydigt.

Karl Johan är som bekant italienarnas nummer ett bland svamparna, till skillnad från skandinavernas vurm för kantarellerna. Intet ont sagt om herr kantarell uti enebacken, eller trattkantarellerna som också blivit kommersiellt gångbara på senare år, men i det här fallet ställer jag mig helt på italienarnas sida. Det är ren och skär lycka att få syn på en Karl Johan under ett barrträd, att skära av den tjocka, fasta, tunnaformade foten nere vid marken, kolla rörskiktet och snittytan och konstatera att man hunnit före maskarna.

Alla vet väl på ett ungefär hur man anrättar denna läckerhet. Jag föredrar den italienska varianten med vitlök, schalottenlök, grädde och eventuellt lite slätbladig persilja om man har den kryddan inom räckhåll. Det är enkelt. Först låta svampbitarna som vanligt koka in i sitt eget spad, sedan låta finhackad vitlök (pressa inte vitlöksklyftan; vitlöken får inte ta över!) och lök bli blanka i en rejäl klick smör, tillsätta svampen och låta den steka med, eventuellt tillsätta lite mjöl, salta lätt och peppra med nymald svartpeppar, slå på grädden och låta det puttra en stund på låg värme. Jag brukar avsmaka med lite soja till lagom sälta. Höstligt läckert både som pastasås och som ackompanjemang till en stekt eller grillad köttbit.

Med paret Schumann in i hösten

2011-09-15T22:58:00.003+02:00

Hösten känns av allt mer trots att träden ännu står gröna och löven med gult och rött i sig ännu är få på parkernas ovanligt saftiga gräsmattor. Trots att sensommaren bjudit på både regn och blåst har solen lyst mellan skurarna och värmen har bestått.

Men idag kändes det riktigt svalt i den blåsiga luften. När dagstemperaturen med möda når tretton grader saknar man sommarvärmen och inser att händerna snart kommer att behöva handskar på cykelstyret. Höst. Oundvikligen höst.

Då kan det kan behövas en tröstande bekräftelse på den huttrande, milda melankoli som årstiden skapar. Jag köper med mig fika och en alldeles nyutkommen cd hem från stan. Lagar en kopp Ti Guan Yin och sätter genast på skivan med lieder av paret Robert och Clara Schumann. Sång: Miah Persson. Vid pianot: Joseph Breinl.

Miah Persson är änu en av våra många stora sångare som alltmer uppmärksammas utomlands. I augustinumret av Grammophone finns en stor intervju med henne där hon presenteras som nästa stora sopran på världscenen. Mozart, Strauss och Britten hör till det som hon väckt beundran med på operascenerna. Men även en cd med romanser av svenska tonsättare.

Jag lyssnar med behag till dessa romantikens klassiska tongångar, där höjdpunkten givetvis är "Frauenliebe und Leben" op. 42 av Robert Schumann. Sångcykeln börjar som bekant i blind och ljuv förälskelse och slutar i största sorg och vemod: "Nun hast du mir den ersten Schmerz getan". I mitten finns den underbara "Du Ring am meinem Finger".

Miah Persson har en sopran som är lika ljus och blond som hon själv, men där finns i rösten också en silvermetallisk klang som ger styrka och klarhet. Samarbetet, balansen mellan henne och pianisten, är utmärkt och eftersom skivbolaget är Bis är det förstås fråga om en utmärkt ljudinspelning.

Några av sångerna var nya för mitt öra. En med text av Friedrich Rückert heter "Der Himmel hat eine Träne geweint". Den har drag av folkvisa, också till sitt näpna innehåll. Skall sjungas "einfach" och handlar om en himmelstår som landar i havet hos en mussla som förvandlar den till en pärla. Och givetvis finns den tåren även i sångarens bröst: "Du sollst nun meine Perle sein".

Nine eleven

2011-09-11T23:30:00.008+02:00

En känsla av övermättnad infinner sig lätt efter de senaste dagarnas överflöd av analyser och kommentarer kring WTC-tornens spektakulära öde i New York för idag jämnt tio år sedan. Så min avsikt är inte att ytterligare tillfoga något, bara säga att jag fann det lämpligt att plocka fram Amos Oz essä "Hur man botar en fanatiker" i den lilla boken med samma titel (W&W, 2006). Läsningen fick bli ett sätt att i lugn och ro reflektera kring det som hände och det som hänt därefter.

"Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben?" är den fråga Oz ställer sig. Och jag delar hans syn på fanatismens natur och den risk som finns att vi lite till mans kan hemfalla åt fanatiska tendenser om vi lockas in i den kompromisslösa rättfärdighetens ideologier. De botemedel han anger får väl mest ses som förebyggande medel; det handlar om att i vår närmiljö ingjuta fantasi, odla sinne för humor och förmågan att föreställa sig den andre, dvs. sådant som fanatikern saknar.

Ett viktigt drag hos fanatikern är också hans eller hennes självuppoffrande aktivism. Det gäller ju inget mindre än att rädda och frälsa själarna från förtappelsen. "Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras", säger Oz. De måttfulla och sansade är de enda som kan övertyga de extrema på ömse sidor i en svartvit värld, menar han också. Jag vill tro och hoppas att det är så, trots att vittnesbörden om att hatet mot de egna ofta är det starkaste hos fanatikern. Avfällingen, renegaten, den icke renlärige, den svage i tron - ingenting tycks provocera fanatikern mer än dessa.

Happy, happy!

2011-09-08T19:58:00.008+02:00

Hör braket från inslagna öppna dörrar!
Ett antal kvinnor av den gamla vanliga kulturradikala sorten vill propagera för skilsmässa, ty man blir mycket, mycket lyckligare som skild. Vittnesbörden är av allt att döma samstämmiga i den nyutkomna boken i detta ämne. Och bokens redaktörer uppträder i massmedia som vore de pionjärer i ett ytterst angeläget och eftersatt problemområde, nämligen att kvinnor stannar i äktenskap där det egna jaget inte är fritt och lyckligt.
Att argumenten för att det kan vara rimligt att skiljas har minst fyrtio år på nacken bekymrar inte desssa modiga kämpar. Inte heller det faktum att äktenskap inte precis är det hållbaraste av avtal som sluts i vår tid, allra minst i de kretsar där dessa skribenter lever och rör sig. Att det skulle vara svårt att skilja sig av annat än känslomässiga orsaker kan ju knappast hävdas, så någonting verkar lurt i detta glättiga tillrop: happy, happy! (Bokens titel).

I denna liksom i en del andra frågor om familjen och vår livsstil finns det tydligen ett starkt behov av kollektiv övertalning, av att försvara sig mot det enda som står hindrande i vägen, nämligen känslor av sorg, skuld och misslyckande. Kort sagt ett behov av att försvara sig mot det som trots allt gör ont i kampen för lyckan i det egna självförverkligandet.

Därav spekulationen i behovet av pep talk från de redan frälsta. Happy! Happy!

Masterclass

2011-09-04T17:50:00.007+02:00

Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.

En ryss i aulan

2011-09-03T20:01:00.009+02:00

Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

Mannen som planterade sin hembygd i litteraturen

2011-09-01T14:49:00.002+02:00

Sedan många år nu har jag regelbundet träffat ett par kolleger för diskussioner vid ett bord med lite mat och vin, och därtill kanske en eller annan whisky om vi inte ska upp för tidigt dagen efter. Vi har då läst något som vi bestämmer från gång till annan och som kan föranleda synpunkter av olika slag. Naturligtvis finns det också plats för ventilation av det egna livet i stort och smått. De där sammankomsterna har visat sig vara nog så viktiga för oss alla tre.

I början av juni bestämde vi oss för att under sommaren läsa Jean Giono (1895-1970), den provencalske författaren som levde hela sitt liv i sin hembygd i övre Provence och som på nytt blivit aktuell på svenska genom goda översättningar av några av hans främsta verk. När vi återsågs i måndags var vi fulla av entusiasm över vad vi läst.

"Kullen" från 1929 (översatt av Jan Stolpe) är Gionos mest berömda bok och den som han själv satte högst i sitt med tiden rätt omfattande författarskap. Den innebar ett tidigt genombrott som bidrog till att han övergav tjänstemannalivet för författande på heltid. Det är en märkligt suggestiv berättelse om fattigdom och sjukdom, olyckor och vidskepelse, starkt engagerande i sin närmast mytiska framställning av natur och människa i nära samspel. Gionos beskrivning av den karga bergsnaturens obarmhärtighet och skönhet hör till de mest fascinerande naturskildringar jag läst. Det är ingen hembygdsidylliker vi läst, snarare en tragöd i den antika traditionen. I sin ovissa kamp för överlevnad projicerar de sista människorna i byn allt det ogripbara onda på en gammal döende gubbe, han som vägrar släppa ifrån sig hemligheten om de livgivande källsprång som kanske skulle kunna häva den förbannelse som vilar över byn.

Även om den här berättelsen innehåller minnesvärda karaktärer enades vi om att huvudpersonen nog måste sägas vara kullen själv. Denna avsides belägna bergknalle, där byn klamrar sig fast med några ännu bebodda hus, där brunnen sinar och där till sist även en vådlig skogsbrand hotar med slutlig ödeläggelse. Allt bärs upp av en finslipad prosalyrik med bibehållen dramatisk nerv. Språket kännetecknas framför allt av förtätning och en rikedom på nyfunna metaforer. De kunde lätt bli för många - det skulle jag i ett annat sammanhang tänka, men inte här. Berättelsen lyfts till mytisk nivå; via metaforerna besjälas naturen och blir människorna själva natur. Gubben med den förmodade trollkraften dör till sist och vattnet stiger på nytt i brunnen. Elden viker undan i sista stund och tar en annan väg. Livet blir tillfälligt ljusare men aldrig klarlagt och enkelt för det. I morgon kan det vara kullen som står som vinnare.

Avfolkningsbygdens ensamhet är också temat för "Vårvinden" (översatt av Elisabeth och Pontus Grate), som tillsammans med "Kullen" utgör två tredjedelar av den så kallade Pan-trilogin. (Förhoppningsvis låter oss Elisabet Grates förlag också snart ta del av den sista delen). Det är en ljusare berättelse än "Kullen" även om den präglas av samma slags språk och mänskliga gestalter i kamp med ogina livsvillkor. Men här har vi litterärt sett något så ovanligt som ett levnadsöde som ändar mycket lyckligt, en roman om lyckan i det enkla livet i naturens närhet. Den siste mannen i ödebyn - Panturle är hans namn - får på sällsamma vägar fatt i en hustru, en plogbill och ett utsäde som vänder tragiken i seger över motgångarna. Här finns ett avsnitt som i genial enkelhet introducerar vändningen och där Gionos lakoniska stil och gestaltningsförmåga firar triumfer. Det är en scen från en marknadsplats där ryktet om säckar av säd av bästa sort visar sig vara just Panturles. Kunderna häpnar och slåss om att få köpa dem.

Kornen är tunga som hagel. Friska och guldgula och så rena som tänkas kan: inte en agn. Ingenting annat än korn, torra och fasta, och blanka som bäckens vatten. Han får lust att ta i dem för att känna dem rinna mellan fingrarna. Sådant ser man inte varje dag.
- Rör inte, säger mannen.
Herr Astruc ser på honom.
- Rör inte. Om det är för att köpa går det an. Men om det är för att titta, så titta med ögonen.
Det är för att köpa, men han låter bli att röra. Han förstår. Han skulle gjort likadant själv.

När sedan herr Astruc köpt så mycket han fick lov till går han upprymd omkring med två stora nävar av dessa korn i sin ficka och visar upp dem överallt. - Det var det värsta! utbrister de kringstående. Och i år till på köpet!

Den sista boken är en novell med titeln "Mannen som planterade träd"(översatt av Pontus Grate). I samma karga bergstrakter möter vi återigen en ensling, en herde som tagit sig för att helt oegennyttigt och mycket systematiskt plantera träd på de högslätter som saknar sådana. Åren går och det enträgna planterandet gör att de förtorkade slätterna lever upp. Myndigheterna inspekterar och förundras och kallar det naturskog. Det grönskar och porlar och människorna börjar flytta in och rusta upp de gamla byarna på nytt.

Detta är nog inget mindre än en profetisk skrift för ett ekologiskt resurstänkande långt innan ekofilosofin kom på modet. Berättelsen skrevs på femtiotalet som svar på en anmodan från Readers Digest till ett antal författare om att skriva någonting på temat "Den märkvärdigaste människan jag mött". Den refuserades dock när det befanns att allt var fiktion. Gionos dotter ger i en efterskrift en mycket roande beskrivning av novellens egen historia.

En sak stod klar för oss tre läsare i måndags: här har vi författaren som planterade sin hembygd i världslitteraturen. Och det med besked.

Förmiddag i augusti

2011-08-23T23:19:00.012+02:00

En förmiddag i augusti med risk för regn som dock uteblev. Dimbankarna över sjön redan nästan helt upplösta av det starka solljuset. Stillhet utan fågelsång.

Foto: EJ. Loka brunn, tisdag den 23 augusti. (Bilderna är klickbara!)

Fauré: Nocturne nr 11

2011-08-19T11:14:00.011+02:00

I sommar har Gabriel Faurés Nocturne nr 11 (op. 104, nr 1) stått på flygelns notställ. Det är en gammal favorit som har fördelen av att inte nämnvärt stegra svårighetsgraden mot slutet, vilket annars gör många av den gode Faurés pianostycken alltför svåra för icke professionella.

Fauré kallas ibland den franske Brahms, vilket med viss rätt kanske kan sägas men ändå inte säger så mycket. Det finns en ganska stor skillnad mellan den unge och den mogne Fauré, vilket inte minst framgår av pianostyckena, till exempel de många som går under titeln Barcarolle eller Nocturne och som komponerades i omgångar under hela hans levnad. Den rena harmoniken i hans mest kända verk, Requiem, som är typisk för den unge Fauré, blir betydligt mera komplicerad med åren, särskilt när han så småningom kommer att dela Beethovens öde. Det kan förefalla särskilt fatalt att som kompositör drabbas av dövhet, och man kan bara spekulera kring vilken roll detta handikapp fick för hans senare verk. Jag är inte inte säker på att det spelar någon större roll alls.

Tonspråket blir i alla fall kärvare, och romantiken övergår i en egensinnig impressionism som inte riktigt liknar den hos Debussy eller Ravel. Harmoniken blir spänningsladdat dissonant i ständiga subtila överklivningar i tonartsfrämmande ackord. Som regel är det en rytmiskt återkommande figur eller ett tema som varieras på detta sätt, och som stramt och elegant håller ihop stycket.

Den elfte nocturnen är en sorgesång till minnet av en kvinna - Noémi Lalo - hustrun till en musikkritiker. Den utgavs första gången tillsammans med en barcarolle, och jag tycker nog att denna nocturne lika gärna också kunde ha fått beteckningen barcarolle. Eller varför inte "La lugubre gondola", om nu inte Frans Liszt redan hade lagt beslag på den mycket speciella titeln på två av sina allra märkligaste, sena pianostycken.

Stycket ska spelas i lugnt tempo, med början i ett vaggande dolce som ett par gånger successivt stegras i mer upprörda, emfatiska forteackord för att slutligen sjunka tillbaka och flyta ut i resignerad ro. Detta är enligt min mening ett mästerstycke i det lilla, ett kort stycke pianomusik som återigen bevisar att de stora mästarna inte alltid behöver en stor orkesterapparat för att åstadkomma outslitliga verk. Vid en första lyssning kanske det inte förefaller så märkvärdigt, vilket bara beror på att det hör till den slags musik som ökar sin karat med antalet lyssningar.

Den bästa inspelningen av Nocturne nr 11 på Youtube finns här.

Impromptu - ett meddelande

2011-08-18T21:57:00.001+02:00

Min förra blogg - Impromptu - som fanns på Aftonbladet under ett par år finns nu, sedan Aftonbladet i halvårsskiftet lade ner sin bloggfunktion, på wordpress under samma namn. Om till äventyrs någon vill gå bakåt i tiden och se vad jag skrivit finns den alltså här, och kan också nås om man klickar på Impromptu i kolumnen till höger.

Job och den oförtjänta pinan

2011-08-17T21:21:00.007+02:00

Job är den bok i GT som jämte Höga Visan och Psaltaren lever i de flesta halvbildade människors medvetande som inte bara religiöst viktiga utan även litterärt prestigeladdade texter. Att Bibeln innehåller en berättelse som den om Job minns jag att jag i min ungdom tyckte var märkligt. Den skildrar ju egentligen ett uppror mot Gud och hela den ordning som så orättvist låter olyckor drabba en visserligen rik och mäktig, men dock gudfruktig och rättskaffens människa. Prövningar kallades det, det som Job utsattes för. Absurda sådana, enligt allt vad rättskänslan säger.

I den populära gospeln görs saken allmänmänsklig och lite väl enkel: "Prövningar vi möta få, och vi ofta ej förstå, Herrens vägar..." Och varför dessa prövningar? Svaren finns, men ges först ovan där.

Men frågan är: Hur länge står en människa ut innan tron, hoppet och kärleken slocknar för gott?

Joseph Roth skrev också en "Job". Titeln hänvisar läsaren direkt till bibelboken, även om huvudpersonen i "Job. Historien om en enkel människa" (eller "Job. A Story of a simple Man" i den engelska översättning jag läst) heter Mendel Singer med hemort i västra Ryssland i början av förra seklet.

Mendel Singer är varken rik eller mäktig, utan en hederlig och gudfruktig jude som lever ett oansenligt liv och försörjer sin familj som bylärare. I och med att sista barnet föds - Menuchim, en son med utvecklingsstörning och epilepsi - följer prövningarna slag i slag. Hustrun, som Mendel inte längre åtrår, söker råd och hjälp hos en rabbin som profeterar om en trolig förbättring för sonens del, att ett mirakel kan komma att inträffa även om det kan dröja. Men tiden går och förbättringen syns utebli.

Familjen splittras när så småningom Mendel Singer med hustru och dotter ansluter sig till den av sönerna som redan emigrerat till Amerika och bosatt sig i New York. Bostaden och den handikappade Menuchim lämnas under stor vånda i andras händer. Livet i det nya landet blir emellertid inte lättare, tvärtom. Både den framgångsrike amerikasonen och den som är kvar i hemlandet stupar i första världskriget, Menuchims öde är okänt men det värsta befaras, hustrun dör av sorg och skuld och den promiskuösa dottern blir intagen på mentalsjukhus.

För Mendel Singer tycks prövningarna aldrig ta slut. Han sluter sig alltmer inom sig själv och lever till sist i armod som uppassare och kvarterets udda figur. Goda vänner försöker förgäves förmana, stödja och uppmuntra honom. De får gärna samlas till bön i hans lilla kyffe, men Mendel deltar inte längre själv i bönerna, han har förlorat sin fromma tillförsikt, sin tro på en barmhärtig Gud. Gud ter sig till sist i Mendels ögon värre än en ispravnik, en rysk myndighetsperson. Ett sista hopp om att på något sätt kunna återvända till Ryssland och få klarhet i Menuchims öde har han också mist. Vanmakt kommer över honom när han inser att också hatet mot en likgiltig och nådelös Gud är lönlöst, utan mening.

Så inträffar något som innebär en melodramatisk vändning i den oavbrutet fascinerande berättelsen. Det borde man kanske inte avslöja, men alla som läst sin Job inser givetvis att Roth tänker fullfölja storyn i enlighet med förlagans huvudlinjer. Musiken på en grammofonskiva, ett stycke med titeln "Menuchims sång", blir startpunkten för den fortsatta händelseutvecklingen. Samtidigt gästas New York av en ung berömd dirigent och kompositör som är angelägen om att få träffa en landsman vid namn Mendel Singer. Gästen visar sig vara kompositören till den musik som Mendel med förundran lyssnat till på grammofonen. Nu om inte förr väcks läsarens aningar om den berömda personens verkliga identitet, men författaren håller en på halster och låter mötet mellan dirigenten och den lilla judiska kretsen kring Mendel Singer bilda en sakta stigande kulmen. Maken till crescendo i en berättelse var det länge sen jag senast stötte på.

Jobs bok i ny tappning, alltså. Jag har kort återberättat innehållet i övertygelsen om att ingenting därmed gått förlorat för den som ännu har läsningen framför sig. Det finns något på samma gång enkelt och magiskt i Roths stilkonst som är viktigare än den lånade intrigen. Genom att sparsmakat beskriva miljöer och händelser lyckas han samtidigt återskapa de emotionella tillstånd som huvudpersonerna befinner sig i. Utomordentlig skärpa i detaljerna fast med bibehållet utrymme för fantasin. Stark emotionell verkan men utan sentimentalitet. Koncentrerat som i en legend, händelserikt som i en följetong.

Som alla förstår har jag funnit en ny favoritförfattare i denne Joseph Roth.

I bibelboken återupprättas Job. Det sker först efter att han slutligen fått Gud att svara på de anklagelser han framfört. Gud svarar emellertid med ett skarpt ifrågasättande av Jobs uppror och hans krav på ett rättfärdigande, en förklaring. Vem är människan att sätta sig upp emot Gud, den allvise och allsmäktige? Hon är chanslös - och Job underkastar sig. Han blir då välsignad dubbelt upp med de tusentals får, kameler och egendomar som han tidigare var ägare till. Han blir på nytt en rik och mäktig man. Hos Roth uppfylls visserligen profetian om ett underverk, men ingenting antyder att Mendel Singer (eller Roth) anser att serien av gudomliga prövningar i form av de oförtjänta dråpslagen mot Mendels liv och person därmed är försonade, nollställda, rättfärdigade. Dessa pinor hör visserligen till de kända existentiella villkor som många andra tvingas dela, men som endast vissa drabbas av i denna ohyggliga och obegripliga omfattning.

Slutet gott, allting gott, som Elie Wiesel torrt och ironiskt konstaterar om bibelns Job i sin samling av återberättade och tolkade bibliska gestalter (i "Guds utkorade", Stegelands, 1977, övers.: Viveka Heyman). Men Wiesel stannar inte med det. Han anknyter Jobs underkastelse till "de spontana bekännelser" som framtvingas hos dissidenter i totalitära samhällen, och levererar en möjlig och kanske mera uthärdlig tolkning: Den Eviges retoriska överlägsenhet rår Job inte på, så han kapitulerar omedelbart utan minsta protest. Och vi förstår, säger Wiesel, ...

...att trots skenet, eller just för skenets skull, fortsätter Job att gå till rätta med Den Högste. Om han ångrar synder som han inte begått, om han rättfärdigar ett lidande som han inte förtjänat, så är det bara för att signalera att han inte tror på sina medgivanden; det är bara en list. Han som personifierar det otillfredsställda kravet på rättfärdighet och sanning, han har inte böjt sig. Hans prövning är då inte förgäves: tack vare honom vet vi att det är människan givet att förvandla gudomlig orätt till mänsklig rätt.
- - -
Vad finns kvar av Job? En saga?En skugga? Inte ens skuggan av en skugga. Kanske en förebild.

Foto: EJ

En trappa i Verona, och några andra

2011-08-11T22:30:00.003+02:00

Jag fick en lite speciell fråga i kommentarsfältet häromdagen. Apropå min uppmärksamhet på portar undrade Sven-Erik Klinkman om jag sett någon vacker trappa vid mitt besök i Mantova för ett tag sedan. Jag var beredd att svara nej när jag plötsligt erinrade mig att det hade jag ju! Visserligen inte i Mantova, men i Verona. Ovanstående foto visar att jag inte bara tänker port eller bro som flanerande och fotograferande stadsresenär.

Vilka som är världens vackraste eller trivsammaste torg har jag också ibland funderat på. Mest som en samlares tankelek, ett sätt att lägga dem på minnet och kanske också komma fram till vad som gör dem så minnesvärda. Men nu gällde det trappor.

Spanska trappan är väl den första som alla som varit i Rom kommer att tänka på. Mindre omtalad och som trappa kanske inte lika vacker, dock lika imponerande, tycker jag den upp till Piazza Campidoglio i samma stad är. Vad gäller trappor är förstås inramningen och vad man möter när man når de översta stegen betydelsefullt. Det är just det som är det märkvärdiga med den här trappan: successivt framträder Senatorio och de andra byggnaderna kring Michelangelos Piazza Campidoglio (se här för en hehetsbild över både trappan och den storslagna piazzan).

Trappan i Verona (bilden överst) fann jag i den inre borggården av Palazzo del Commune, och där var det själva trappan som drog blicken och kameralinsen till sig. Den här trappan, "den gotiska", är från mitten av 1400-talet, elegant vinklad åt höger och buren av valvbågar av minskande storlek (vilket man utifrån mitt foto inte kan se utan får föreställa sig).

En annan trappa som jag erinrar mig är den som leder upp till katedralen i Amalfi (se nedan). Som så ofta i trappväg är det krönet som man fångas av, men trappans bidrag till helhetsintrycket av denna underbart vackra katedral är givetvis betydande.

Och sist, men inte minst, ett par trappor i Venedig. Dels den märkliga spiralformade yttertrappan som pryder fasaden av Palazzo Contarini del Bovolo. För den utomstående betraktaren är själva trappstegen knappt synliga i det uppåtskruvade tornets dunkel (klicka på bilden!), men visst förstår man att det är ett trapphus öppet för väder och vind - och kanske också för det tonande brus som det likt ett snäckskal från havet skulle kunna tänkas frambringa. (Bovolo är enligt uppgift en venetiansk beteckning på snigelskal).

Dels också trappan i dogepalatsets borggård, Scala dei Giganti, som leder till den avsats där dogerna kröntes och där en av dem också avrättades (Marin Falier hette denne doge, som för övrigt lord Byron skrev ett drama om, och som i sin tur gav underlag till en opera av Donizetti). Av statyerna av Neptunus och Mars (de "jättar" som gett trappan dess namn) ser man på mitt foto nederst tyvärr endast delar av benen.

Foto: EJ

Norrländsk landsbygd

2011-08-10T11:35:00.003+02:00

Efter en vecka hos gamla svärmor, i den ångermanländska trakt som jag numera återvänder till med jämna mellanrum, kan en sammanfattning av intrycken vara på sin plats. Det som rör vad jag inhämtade i läsfåtöljen under några regniga dagar ber jag att få återkomma till.

Furor och blånande berg.
Ännu någon lada knäande mellan åkerlapparna.
Svart katt på grusgången, hästar i hagen.
Vedstaplar, rallarros och vinbär.
Hallonsnårens halvt dolda ljuvlighet.
Välhållna gårdshus i klara färger intill de gamla, silvergrånande.
Den inbyggda altanen, den obligatoriska utbyggnaden.
Rangligt uthus och bakom i slyet en skrotbil.
Doften av nyklippt gräs runt rensade rabatter och studsmattan.
Solur och piskställning, stövlar på bron.
Bensinmacken - livsnödvändig och omhuldad som få.
Män med bar överkropp på flakmoppar och traktorer.
Systembolagsskylt på Konsum, beställningsvara.
Plötsligt uppdykande presentbutiker med allt från gäddrag till kristallvaser.
Thailändskor i hemtjänsten.
Ännu ett övergivet kapell utan handtextad affisch.
Blyblanka sjöar i gråljusväder.
Ån genom blandskogen, i solljuset impressionistisk.
Mörk ligger badviken.

Foto: EJ

Den botfärdige syndaren

2011-07-31T12:03:00.004+02:00

Tarabas bemödade sig att kalla de syner, som dök upp för honom, "minnen" och så beröva dem deras makt. Han ville ge de tankar, som pinade honom, dessa oviktiga beteckningar, som stämplade dem som oskyldiga och ofarliga skuggor ur det förgångna, vilka förflyktigas lika fort som de dyker upp. (Ur Joseph Roth: Nikolaus Tarabas, Tiden, 1958, s 119).

Inspirerad av en del bloggar jag följer, och Torgny Lindgrens Sommar-program, plockade jag fram en bok av Joseph Roth (1894 -1939), den österrikiske journalisten och författaren, mest känd som upphovsman till "Radetzkymarschen", som av många (inklusive J M Coetzee) betraktas som hans viktigaste roman. Just den hade jag inte i hyllan, men däremot bland annat "Nikolaus Tarabas. En gäst på denna jord", som fått stå där oläst alltför länge.

Min upplaga - en femtiotalsutgåva från Tidens tyska klassikerserie - innehåller ett förord av Johannes Edfelt, som uppenbarligen värderade just denna bok (samt "Job. Historien om en enkel man") ännu högre än "Radetzkymarschen". Hur som helst råder det stor enighet om att Roth var en enastående skicklig berättare. Och jag intygar: har man väl börjat läsa honom kommer man att söka sig vidare i hans författarskap.

Edfelt talar i det där förordet om en berättelse skriven i legendens "tonart", en roman som med utsökt stilkonst skildrar central- och östeuropeiska erfarenheter under och efter den kejserliga, österrikisk-ungerska epoken. Som östeuropeisk jude och konverterad katolik med nostalgiska känslor för det forna imperiet hade Roth goda förutsättningar att skildra dess dynamiska mångfald. Den etniska mångfalden, krig, revolution och pogromer, blir i hans romaner och noveller belysta genom enskilda människoöden, som till exempel i denna historia om en rysk officers omväxlande liv i Roths egen födelsebygd Galizien, dvs. gränsområdet mellan Ukraina och Polen.

Berättelsen börjar i New York, dit Tarabas förvisats av sin välbärgade familj på grund av komprometterande revolutionär aktivitet. Där blir han spådd ett olyckligt liv av en zigenerska som hävdar att han kommer att bli både mördare och helgon, begå allvarliga synder men även göra bot och bättring. Efter ett krogslagsmål där han redan befarar spådomens uppfyllelse får han höra att krig utbrutit i hemlandet och ser möjligheten att fly hemåt igen för att dra på sig uniformen och visa sin duglighet.

Han tas till nåder som löjtnant och avancerar snabbt till överste i den revolutionära turbulens som landet befinner sig i. Överste Tarabas samlar ihop ett mindre regemente bestående av trogna officerare och soldater jämte en del andra mindre tillförlitliga krigare, och berättelsen stannar upp i en byhåla och ett judiskt värdshus, där judar och kristna, soldater och civila någorlunda välvilligt samsas till dess att allt går överstyr i myteri och en fruktansvärd pogrom. Efter det att Tarabas själv gjort sig skyldig till grymt våld mot en stackars judisk intellektuell når berättelsen sin förutsedda vändpunkt. Tarabas klär på nytt av sig uniformen och all sin auktoritet och värdighet och börjar sin irrande vandring som botgörande syndare. Oigenkännlig i sin fattigdom och förnedring besöker han både föräldrahemmet och till sist även byn där brottet begicks för att söka förlåtelse, försoning.

Det finns i berättelsens mitt en skildring av omständigheterna kring pogromens utlösning som är ett under av magiskt berättande, där en dos fantastik i den lyriska och dramatiska realismen ger händelseförloppet den prägel av legend som Edfelt nämner. Jag förstår om en författare som Torgny Lindgren på sitt sätt känner sig befryndad med Roth. Jag såg också någonstans en notis om att den här romanen ursprungligen gick som följetong, vilket måste ha fungerat alldeles utmärkt. (Jag ska inte säga ett enda jämförande ord om de deckarföljetonger som våra vanligaste morgontidningar sommartid envisas med). Det bör tilläggas att översättaren (Irma Nordvang) av allt att döma gjort en utomordentlig insats för att överföra Roths prosakonst till svenska, till ett språk som verkligen sjunger i alla tonarter hela vägen fram till den olycksalige Nikolaus Tarabas´ försonande livsslut.

Nu väntar mig boken om Job av samme författare.

Samtal på torget

2011-07-30T12:30:00.001+02:00

Jag har ofta sett dem, gubbarna på torgen i italienska städer. Ständigt resonerande, kommenterande, rapporterande. Ibland ivrigt, ja, rent av häftigt, disputerande, som t ex på Piazza Maggiore i Bologna eller Piazza Concordia i Mantova. Inget anonymt krypskytte här inte!

Foto: EJ. Från Mantova.

Massmördarens sak

2011-07-25T12:24:00.004+02:00

Efter det fruktansvärda massmordet i Norge fylls media av försök till analyser och förklaringar. En del av dem ägnas naturligtvis gärningsmannen och det obegripliga motivet. Och experterna pendlar som vanligt mellan sociologiska/ideologiska och psykologiska/psykiatriska förklaringsgrunder. Den här gången bjuder gärningsmannen dessutom själv på ett "manifest" och en dagbok som avslöjar hans grumliga tänkande och systematiska planering av dåden. Uppenbart är att han på ett så extremt upprörande sätt som möjligt vill framföra sina åsikter till en värld som han inser kommer att betrakta honom som ett "monster". Hur ser egentligen den logiken ut?

Det finns aldrig någon enskild orsak som kan förklara en människas onda handlande. Som vanligt är det en kombination av faktorer som gör att en person som nu denne självutnämnde norske "tempelriddare" kallblodigt förmår mörda oskyldiga människor i förment politiska syften. Och även om det finns "jordmåner" är likafullt de individuella bevekelsegrunderna de svåraste att komma åt.

Visst handlar det i viss mening om en "galning" som på korsfararmanér tar på sig uppgiften att i ensamt majestät bekämpa det som han uppfattar som Europas och det norska samhällets dekadens och kulturfrämmande inslag. Nittionio komma nio procent av dem som helt eller delvis delar hans reaktionära samhällsdröm skulle dock aldrig få för sig att drömmen kunde realiseras genom en feg masssaker på värnlösa ungdomar på ett ungdomsläger. Alltså i den meningen rätt och slätt en "galning".

Men här har vi samtidigt en rationell och ytligt sett inte alldeles ovanlig samhällsmedborgare, som visserligen hyser extrema åsikter i förhållande till den överväldigande majoriteten, men som i sitt sociala sammanhang är höjd över alla misstankar om våld och kriminalitet. Alltså en "galning" som är tillräckligt smart och kontrollerad för att dölja sina verkliga syften, och som uppenbarligen vill gå till eftervärlden som "martyr" och inspiratör för en högre sak.

Vi kan alltid fråga oss om personen söker upp "saken" eller "saken" personen. Otvivelaktigt kan vilken totalitär ism som helst duga som grogrund för ett växande hat i ett redan förmörkat sinne. Denne Anders Behring Breivik fann tydligen inget högre mål för sitt liv än att förverkliga en pervers korsfararfantasi som inte ens skulle gå an som det mest förbjudna dataspel. Hur många spelare skulle godta premissen att socialdemokratiska ungdomar på läger är de livsfarliga fienderna? Duger inte ens som dåligt skämt.

Hur kan man tro att man främjar sin sak och vinner anhängare för en revolutionär samhällsförändring genom att på det fegaste av alla tänkbara sätt kallblodigt mörda hundratals medmänniskor?

På en viktig punkt brister rationaliteten, om än kanske inte den egna logiken, kapitalt. Det gäller den totala bristen på värdering av medel och mål. Bristen på konsekvensanalys, om man så vill. Det är bland annat här som "galningen" framträder och skiljer ut sig. Och det är här som våldsideologi kan fungera som rationalisering (som inte behöver vara rationell) av extrema handlingar som samtidigt kanaliserar oresonligt hat.

Bara den som i patologiskt högmod verkligen tror att konsekvensen av den egna terrorhandlingen åstadkommer en revolution i riktning mot det där andra samhället skulle i egna ögon kunna bibehålla någon slags trovärdighet som rationellt handlande revolutionär. Låt vara fortfarande i våra ögon en "galning", om än inte nödvändigtvis i psykiatrisk mening.

Det är alltid de ismer som predikar att ändamålet (den högre saken) helgar medlen, och som cyniskt överser med de nödvändiga offren på vägen, som drar till sig och utvecklar dessa galningar som dessbättre utgör ett fåtal i våra demokratiska samhällen.

Den enda sak de kortsiktigt kan främja är den egna narcissismens. Frågan är om inte en viktig del av motivet hos en Anders Behring Breivik är att vinna uppmärksamhet i världens media för sitt eget megalomana själv. Och tänk om han inte ens kan uppfattas som fylld av hat?

Det är inte utan att man önskar sig ett rejält hämndmotiv, en personlig oförrätt. I stället verkar vi ha att göra med en kallhamrad personlighet som funnit sin enda meningsfulla livsuppgift inom ramen för en våldsförhärligande ideologi. Förgiftad av anabola steroider och totalitär ideologi går han till verket med ett inbilskt självrättfärdigande färdigskrivet och utlagt på nätet. En skrämmande "galning" just för att han är alltför lik grannen och för att hans motiv är obegripliga i sin egen perverterade logik.

San Zenos berättande portar

2011-07-21T16:28:00.002+02:00

Basilikan San Zeno ligger någon kilometer västerut från arenan och Piazza Bra, eller med andra ord lite avsides från allt det andra som nämns som sevärdheter i Verona. Trots flera tidigare besök har jag aldrig tidigare förstått att San Zeno är ett av de mest storartade monumenten i denna stad.

Det är inte bara den stiliga romanska kampanilen eller den berömda altartavlan, en av Mantegnas vackraste målningar, som gör promenaden dit synnerligen berikande. För mig som länge fascinerats av portar av olika slag, gärna gamla portar i gamla kyrkor, borde San Zeno ha varit ett mål för länge sedan.

På dessa portar från 1100-talet finns nämligen ett stort antal bronsreliefer, noga räknat 48 stycken med motiv från Nya och Gamla Testamentet och kyrkohistorien, som kan tävla med de främsta bland liknande portar i Pisa, Florens eller Monreale.

Visst är dessa bilder ovanligt fantasieggande och ibland även roande för dem som fortfarande har de bibliska berättelserna i någorlunda gott minne. De äldsta finns på den vänstra dörren, där man bland annat kan se en Salome dansa inför sin styvfar Herodes på ett sätt som måste betecknas som ytterst utmanande. Och naturligtvis är berättelsen koncentrerad i en enda bild så att betraktaren kan se hur Döparens huvud både bärs in och ut ur festsalen.

Eller se bilden av andeutdrivningen! Ondskan inkarnerad i den djävul som lämnar den besatta kvinnan genom hennes mun. Mer drastiskt än i en modern serieteckning, men nog kan man komma att tänka på den moderna pratbubblans svordomar i form av en streckgubbedjävul. Men vilka har gnuggat kvinnans mage blank och varför? En besvärjelsehandling så god och dubbelbottnad som någon?

Noa och hans ark. Min favorit. Åter en berättelse i effektiv sammanfattning. En ark lika sjöduglig som en säl (?) och vars kropp och skrov i grund och botten är ett med havets vågor. Snickeriet nere till vänster. Kreaturen som manas in genom den öppna porten till höger. Och arkens många boningar som ett ståtligt krön över detta oundgängliga byggnadsverk.

Till sist Bileam och hans åsna. Åsnan, den enda som ser Herrens ängel framför sig, ser oss rakt i ögonen. Den pådrivs bryskt av den intet ont anande Bileam tills den känner sig tvingad att börja tala. I likhet med dessa mäktiga portar möter den vår blick och börjar tala.

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

En port till ett hus i långsamt förfall

2011-07-20T22:31:00.005+02:00

Italiensk stadsbebyggelse är numera i stor utsträckning stilenligt upprustad och renoverad, särskilt i de centrala delarna där museala och kommersiella intressen försöker samsas. Ibland dock endast delvis renoverad, så att gatuplanet med dess skyltfönster blandas med byggnadens i övrigt lite härjade utseende på det där sättet som får modemagasinens fotografer att gå i spinn. Ungt och moderiktigt mot en bakgrund av tidlös skönhet i chict förfall.

Går man utanför själva centrum i fortfarande mycket gamla kvarter kan det se lite annorlunda ut. Man stöter på sin höjd på enstaka småbutiker som säljer garner, husgeråd eller frukt och grönt. Och där kan det hända att man får syn på ett hus, eller kanske i första hand en port, som i sitt tillbommade och medfarna tillstånd väcker fantasin till liv. Tevjes sång i Spelman på taket tonar upp inom en: Om jag hade pengar, jaba-daba-daba-daba-dabadi...

Var håller månne ägaren till detta hus hus? Någonting säger mig att han eller hon övergett det, om än kanske inte för evigt. Arvingarna står utan råd? Eller kanske är innandömet upprustat till en så stor kostnad att pengarna inte räckte till fasaden?

Vem valde denna maskaron över sin port, och vem ville säga vad med den ellipsformade medaljongen, där akantusbladen slingrar sig kring en gåtfull gestalt - en hund försedd med visir (?) men som i visirets förlängning samtidigt verkar vara en grip?

Tidens gång i mur, puts och trä, det sakta vittrandet i relativt beständiga material, äger en sällsam skönhet som dock inte är undantagen alltings förgänglighet. Det här huset måste ses över innan förfallet går för långt och gör även den i Italien gedigna sakkunskapen i restauration maktlös.

Om jag hade pengar... Nästan varje resa jag gör brukar jag hitta sådana här objekt för min fantasi om restaurering av ett gammalt hus i sydeuropa, helst Italien. Den här gången var det i Verona, på vägen upp till Giardino Giusti.

Foto: EJ. (De båda övre bilderna är från Mantova, den nedre från Verona).

Ikaros´ sentida på Monte Baldo

2011-07-17T10:03:00.006+02:00

Malcesine ligger på den östra stranden av den norra delen av Lago di Garda. Där inramas sjön av det allt brantare alplandskapet, och ett vägande skäl att besöka den lilla staden med sin typiska Scaligeri-borg är att man därifrån enkelt kan ta sig upp på Monte Baldo, 1720 meter ö.h. Det enkla består då inte i bekväm klättring utan i en linbana med roterande kabiner som garanterar en svindlande utsikt under den korta resans gång. Tyvärr stjäl köandet under högsäsong en del tid av denna utflykt i det blå.

Väl uppe möts man av svalka, eller låt oss säga svensk sommarvärme, och ett förvånansvärt lugn trots turistmängden. Kor och hästar betar i det fria. Även åsnor och alpackor stöter man på bland ett par restauranger och försäljningsställen. Vill man kan man sedan vandra vidare längs stigar i olika väderstreck och snart bli utan annat sällskap än det man valt.

Eller också har man tagit sig hit upp för att skärmflyga. Jag har aldrig tidigare sett dessa sportutövare i ansiktet, så att säga. Aldrig kommit dem närmare än här. Uppenbarligen erbjuder Monte Baldo ypperliga omständigheter för bergsflygning, och här fanns både tjejer och killar som utan minsta tvekan och som den naturligaste sak i världen förverkligade människans dröm om att kunna flyga. Men så var deras vingar inte heller tillverkade av vax och fjädrar.

Det är bara att konstatera: Var tid måste skaffa sig sin egen definition av förhållandet mellan hybris och uppfinningsrikedom.

Nere vid sjön ligger borgen i den mediterrana växtlighet som för oss nordbor så intimt hör samman med bilden av vår längtans mål.

Foto: EJ (klicka för större detaljrikedom!)

Mahlers liv och verk

2011-07-16T14:24:00.005+02:00

Under min Italienresa läste jag ännu en bok av den eminente danske essäisten Karl Aage Rasmussen. Hans nyutkomna "Tilnaermelser till Gustav Mahler" (Gyldendal, 2011) presenteras av honom själv som varken en genomgripande nytolkning eller en detaljerat biografisk grundbok. Men om man stryker de reservationer som ligger i "genomgripande" och "detaljerad" så är det just en sådan bok som blandar tolkning och biografi som författaren skrivit. Och den är inte mindre djuplodande för att den är tillgänglig, inte mindre läsvärd för att den inte innehåller någonting radikalt nytt för den som läst andra liknande berättelser om Mahlers liv och verk.

Rasmussen är liksom jag själv starkt påverkad av Mahlers musik sedan länge. Som musikprofessor och kompositör skriver han inte bara utifrån gedigna fackkunskaper utan även med en kärlek till denne man och hans musik som aldrig förlorar sig i distanslöshet eller panegyrik. Texten andas en vilja till förståelse av hur och varför denna musik kunnat bemäktiga sig en så stor plats i den egna själen såväl som i vårt moderna musikliv i stort. Mahlers symfonier tillhör ju de flitigast spelade av alla sedan några decennier tillbaka.

Två saker vill jag nämna som jag särskilt fäste mig vid under läsningen. Det ena handlar om Rasmussens betoning av den medvetna, modernistiska grunden i Mahlers musikskapande. Mahler ville vara - och är - en modern tonsättare med ett modernt (någon kanske skulle säga postmodernt) tonspråk. Det collageartade i hans komponerande, med de ofta bjärt kontrasterande inslagen av musik från livets alla områden - militärmarscher, koraler, serenader, folksånger, jakthorn och trumpetfanfarer, kletzmermusik, barnvisor, dansmusik - var menade att "slå upp dörrarna för livets hela område, erkänna både de högre och lägre sidorna av livet och ta motsägelserna till sig" (min övers.). Och inte bara motsägelserna och ytterligheterna, utan det i grund och botten tvetydiga, mångtydiga, sammansatta. Mahlers musik skapar en känslomässig tvetydighet, inte minst genom dessa "citat" från livets mångfald som på en gång äger sin triviala innebörd och skruvas till ironiska grimaser, som blir till fars och tragedi på en och samma gång. Ingenting av detta hindrar att musiken väcker känslor som skapar det djupaste allvar inom oss, kanske också någon sorts förlösning.

Det andra jag fäste mig vid handlar om vänskapsrelationen mellan Mahler och Richard Strauss, vars betydelse jag inte tidigare kände till. Genom beskrivningen av denna vänskap får Rasmussen tillfälle att karakterisera två vitt skilda personligheter, som visserligen hade en filosofisk (Nietzsche!) och yrkesmässig intressegemenskap (dirigent och kompositör) men till konstitution och kynne var diametralt olika. En vänskap som trots rivaliteten rymde en varaktig ömsesidig respekt.

Mahler var en orolig själ, sårbar och nervös, tyrannisk och barnsligt oskuldsfull, enligt Rasmussens kärnfulla beskrivning. Både hans barndom och vuxenliv var fyllt av smärtsamma upplevelser av konflikter och dödsfall, och hans liv ändades som bekant långt i förtid på grund av en hjärtåkomma. Strauss, däremot, var en jordbunden, stabil, borgerligt självsäker och balanserad natur som överlevde Mahler med 38 år. Strauss satte en ära i att förhandla sig till stora honorar; Mahler brydde sig bara om pengar om och när han saknade dem. Etc.

Strauss slog igenom med tondikten "Don Juan" redan i unga år och hade sedan enastående framgångar framför allt som operakompositör. Mahler hade det tvärtom trögt i portgången som just kompositör och fick först med sin åttonde symfoni en riktigt stor framgång. Trots att Strauss tonspråk var annorlunda förstod han Mahlers storhet och anade kanske också att kollegan skulle få rätt i sin tanke att han var för tidigt ute, att Gustav Mahlers tid skulle komma. Strauss gjorde uppenbarligen vad han kunde som ambassadör för Mahlers musik, och hävdade själv att han banade vägen till offentligheten för sin vän och kollega.

Mahler var i allmän bemärkelse inte religiös, skriver Rasmussen. "Konsten, inte religionen, var föremålet för hans livslånga sökande efter förlösning från förluster, sorg, skuld och lidande". Medan Strauss citeras med följande ord: "Jag har ingen aning om vad jag ska förlösas ifrån".

Så olika kan inställningen vara till både liv och konst. Båda dessa geniala herrar lever dock fortfarande i allra högsta grad genom sina verk - Strauss främst som operakompositör och Mahler som 1900-talets största symfoniker. Och skälet till att Mahler fick rätt i sin profetia om att hans tid skulle komma ligger alldeles säkert i den moderna livskänsla han gestaltar i sin musik. Pendlingen mellan ytterligheter och mångtydigheten i en tillvaro som berövats all naiv självklarhet tillhör de livsvillkor som varje reflekterande människa känner igen. Hur Mahler kommer in i den bilden blir utomordentligt väl klarlagt i Rasmussens fina essä.

Museo Castelvecchio

2011-07-14T19:44:00.002+02:00

Hur många konstmuseer jag besökt under årens lopp har jag ingen räkning på, men med den respektabla ålder jag uppnått har det av naturliga skäl blivit ganska många. Några av dem har jag besökt flera gånger, som regel då i städer som i sig själva är historiska museer och därför alltid lika lockande att återvända till.

Man skaffar sig favoriter, och inte endast bland de största och mest berömda konsttemplen i världens metropoler. Jag tänker nu särskilt på några mindre museer, som inte bara för konstverkens skull utan även som helhet erbjuder ett historiskt och estetiskt mervärde. De liknar varandra i det att man förmått utnyttja byggnadens karaktär på ett sätt som skapar en totalupplevelse. Så är det med San Marco-klostret och Bargello i Florens liksom med Castelvecchio i Verona.

Castelvecchio tillkom på initiativ av Cangrande II della Scala ("cangrande" betyder storhunden) i mitten av 1300-talet. Cangrande I (1291-1329), som grundlade Scaligeri-dynastins ryktbarhet, var en framgångsrik krigare som utökade sin maktsfär ända till Vicenza, Padova och Treviso. Han var också en gynnare av konst, poesi och lärdom och har sålunda även gått till historien som beskyddare av Dante, som efter förvisningen från det politiskt turbulenta Florens under några år fick en fristad i Verona. Han står mycket riktigt staty på Piazza dei Signori (liksom för övrigt i flera andra italienska städer som han besökte under resten av sitt kringflackande liv i exil).

Dante hyllar Cangrande I i "Den gudomliga komedin":

Hos honom får du möta en som präglats
så vid sin födsel av vår starka stjärna
att vida skall hans gärningar berömmas.
-
Hans ädla handlingar skall bli så kända
att inte heller fiendernas tungor
i längden är i stånd att dem förtiga.
På honom och hans ynnest kan du lita;
han kommer att förändra mångas öde
och låta rik och fattig byta villkor.

(Paradiset XVII; 75-77, 85-90. I Ingvar Björkesons översättning, Natur och Kultur, 1983)

Jag ska inte närmare än så gå in på borgens äldsta historia utan direkt ta språnget till efterkrigstiden och dess förvandling till konstmuseum. Det finns ett namn förknippat med denna omvandling, nämligen Carlo Scarpa, en arkitekt som specialiserade sig just på ombyggnader och som lyckades särskilt väl med Castelvecchio. Det är en fröjd att återkomma till dessa rum som växlar mellan yttre och inre och som förtjänstfullt demonstrerar byggnadens olika sidor från alla möjliga positioner.

På en liten plattform (ett verk av Scarpa) i en av trapporna står den fascinerande ryttarstatyn av Cangrande I. En leende härskare (leendet framgår tyvärr inte av mina bilder här) som dock inte fick något långt liv som härskare och naturligtvis inte heller kunde förverkliga Dantes revolutionära förhoppningar på honom. Han dog i fält efter att offficiellt ha druckit ur en förorenad källa, förmodligen dock förgiftad av fingerborgsblomma (digitalis).

I ett av skulpturrummen står en ståtlig kvinna med en harmonika i famnen. Det visar sig vara St Cecilia, musikens skyddshelgon. I övrigt finns som vanligt många "Madonna col bambino" av mer eller mindre kända mästare, men också mästerverk av sådana som Mantegna, Pisanello, Jacopo Bellini med söner, Lotto, Veronese och Tintoretto.

Och så finns där också Veronas egen Giovan Francesco Caroto (1480-1555), vars ovanliga motiv på en av tavlorna på ett angenämt sätt bryter den massiva religiösa och mytologiska dominansen. Porträtt av pojke med teckning, heter den och visar grabben som glatt visar upp porträttet av den gubbe som han själv åstadkommit. Vem vet, kanske är det pojkens egen bild av Caroto medan han tvangs sitta modell för honom?

Foto: EJ (utom Carotos målning "Porträtt av pojke med teckning")

Broarna i Verona

2011-07-11T13:43:00.003+02:00

I Verona flyter Adige i en krum båge kring den gamla stadskärnan, vilket naturligtvis nödvändiggör ett flertal broar. Ett par av dessa härrör från romartid och medeltid och är skönhetsverk i sig.

Den medeltida Ponte Scaligero utgör tillsammans med Castelvecchio en imponerande befästning som i modern tid pietetsfullt omvandlats till ett intagande museum. (Jag återkommer till museet). Bron var tänkt som en sista säker flyktväg norrut i händelse av att de veronesiska härskarna (familjen Scaligero) inte skulle kunna försvara sig mot angrepp utifrån eller kupper inifrån. Andra Scaligero-borgar finns bland annat i Sirmione och Malcesine vid Gardasjön.

Den andra gamla bron - Ponte Pietra (stenbron) - är av romerskt ursprung och av en helt annan karaktär. Dess nätt spända båge med fem valv har ingenting av militant stränghet över sig utan inger idel behag. Ursprunget dateras till ca 100 f.Kr. men bron har kollapsat ett antal gånger och genomgått om- och tillbyggnader fram till 1500-talet. Man antar att den ursprungliga bron genomgående hade de fönsterliknande öppningar som syns i dess äldst bevarade del (till vänster på bilderna).

Ponte Pietra tycks också vara platsen för bröllopsparens bröllopsbilder. Att bron har en särskild plats i veronabornas hjärta började jag även ana av uppgifter i min guidebok. Den nämner i förbigående en sak som nog förklarar sammanhanget.

När de allierade närmade sig Verona i krigsslutet sprängde tyskarna broarna innan de gav sig av. Varken Ponte Scaligero eller Ponte Pietra skonades. Man kunde kanske säga att nazisterna tog den flyktväg norrut som redan Scaligero tänkte på som en sista utväg. Det som efter kriget sedan sker är att man plockar upp de raserade brodelarna ur floden, sten för sten, och sammanfogar dem på nytt. Ett säkert både tidskrävande och kostsamt arbete.

Jag undrar: Finns det så mycket starkare symbolhandlingar än dessa - att på nytt skapa vardagsliv och framtidshopp genom att återställa de gamla broarna till vad de var innan förödelsen?

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara).

Mantova - i grönt och blått

2011-07-10T12:59:00.000+02:00

Mantova är en liten stad som omges av vatten och fridfulla grönområden. Floden Mincio vidgar sig i ett sjösystem - Lago Superiore, Lago di Mezzo och Lago Inferiore - som omger staden i tre väderstreck. Här finns parkliknande områden och grusvägar längs stränderna där cyklister, flanörer, joggare, kärlekspar, parkbänksnötare och en och annan fiskare tillbringar en del av sin lediga tid. En picknick i det gröna lämpar sig väl, om man tillfälligt vill byta ut ravioli con zucca (pumpafylld ravioli), ragú på häst eller åsna eller någon annan mantovesisk specialitet mot en medhavd lättare lunch.

Mantova är ännu en av dessa italienska städer lite vid sidan av de mest berömda allfarvägarna som det är lätt att förälska sig i, och av många olika anledningar.

Foto: EJ

Arena di Verona

2011-07-09T17:50:00.004+02:00

Jag har varit där förr och återvänder gärna. Närmare bestämt tre gånger, med många års mellanrum, har jag sett en operaföreställning på Arena di Verona. Och alltid Aida. Mer av slump än medvetet valt, men oavsett vilket är det ett bra "val". Just Aida är särskilt lämpad för ett gigantiskt sceniskt uppbåd i det fria. Den väldiga arenan möjliggör hundratals människor (inklusive några livs levande hästar) på scenen och en mångtusenhövdad publik bänkade på de lite obekväma platserna, som emellertid enkelt görs uthärdliga med de sittdynor som finns att hyra eller kan köpas på torget för en billig penning.

Första gången jag var där avbröts föreställningen på grund av åska och mäktiga skyfall. Den här gången gjorde drickaförsäljarna goda affärer i pauserna i den trettiogradiga värmen under en småningom stjärnklar himmel. Föreställningen började i skymningsljus 21.15 och var över först i mörka natten, kl. 1.00.

Man kan ha farhågor för bristande stillhet under en sådan utomhusföreställning. Det märkliga är att ytterst få ljud från de omgivande gatorna tränger in genom de väldiga murarna. Det enda som kan störa är ett eller annat passerande flygplan och de många onödiga blixtarna från den kameraförsedda del av publiken som av någon obegriplig anledning tror att de kan förbättra bilderna med blixt. De skriande tornseglarna lägger man bara märke till medan folk bänkar sig innan föreställningens början; de verkar respektera orkesterdikets företräde när det väl är dags för ouvertyren. Eller också har de redan stigit till de höga höjder där dessa märkliga vackertvädersfåglar tydligen tillbringar natten seglande i sömnen.

En mycket bra föreställning var det inte bara för den spektakulära uppsättningens skull, utan också för det rent musikaliska, för orkesterspelet och de utomordentliga sångarinsatserna under den energiske dirigenten Daniel Oren. Italienska sopranen Micaela Carosi i titelrollen var en för mig ny och angenäm bekantskap, liksom för övrigt motspelaren i rollen som Radames, Marco Berti. Båda är tydligen redan stora sångare på världens stora scener om man får tro nätets presentationer av dem. Båda har vackra röster, kraftfulla när det behövs men framför allt med den där bel canto-lystern och den italienska glöd som ska till för att Verdi ska komma till sin fulla rätt.

Och när Oren slår av det sista ackordet, alldeles innan applådåskorna bryter ut, prövar en man någonstans högt upp i raderna den utmärkta akustiken:

- Viva Verdi!

Foto: EJ (bilderna är klickbara)

Palazzo Ducale, Mantova

2011-07-08T10:21:00.001+02:00

Mantovas Palazzo Ducale är som jag tidigare nämnt ett omfattande byggnadsverk, i själva verket ett konglomerat av palatsbyggnader med flera borggårdar och trädgårdar och ett kastell (Castello di San Giorgio) med vallgrav och allt. Det rör sig om fem hundra rum med en sammanlagd yta på 32 000 kvadratmeter. I ett av tornrummen i kastellet finns det berömda Camera degli Sposi med Mantegnas mästerliga fresker av hovets härskare Ludovico II Gonzaga med familj. Ätten Gonzaga regerade för övrigt Mantova oavbrutet från 1328 ända fram till 1707.

Palatset rymmer en mängd konstskatter utöver Mantegnas fresker, bland annat en berömd målning av Rubens och underbara gobelänger designade av Rafael.

Här följer några av de foton jag tog av exteriörens många fantasieggande sidor.

Foto: EJ

Den svartsjuke skrivaren Marsilios syn på konstnären Mantegnas husbygge

2011-07-06T11:41:00.004+02:00

Skrivaren Marsilio vid hovet i Mantova är, enligt Inger Christensen, full av grälsjuka och förtrytsamhet över Andrea Mantegnas planerade bostadshus, där även Marsilios älskade Nicolosia i sin egenskap Mantegnas hustru kommer att flytta in. Till skillnad från Nicolosia själv är Marsilio övertygad om att hon kommer att bli mycket olycklig där.

För av ritningarna att döma är det fråga om ett fängelse, en isolerad kub på 25 gånger 25 meter utan andra öppningar mot omvärlden än den kamouflerade ingången, som ska målas som vore den av sten, och handtaget som vore det en del av den löpande reliefborden. (Marsilios dagbok, den 13 augusti 1472).

Om det yttre är stramt, strängt och rätlinjigt är däremot det inre anpassat till Mantegnas storhetsvansinne, enligt Marsilio enligt Christensen, och följaktligen ytterligare ett bevis för hur bedrövligt det kommer att bli för Nicolosias del.

Jag kom aldrig in i Mantegnas hus, det var stängt för renovering. Men jag kunde konstatera att Marsilio i sin upprördhet överdrev karakteristiken av husets yttre en hel del. Eller också justerades ritningarna efterhand. Att husets exteriör skulle ha förändrats och försetts med fönster under någon senare epok är väl mindre troligt. Men visst är det fråga om ett strikt yttre, nästan befästningslikt, dock utan kreneleringar eller ståndsmässiga markörer. Snarast en slag funkis från 1400-talet.

Nicolosia går ett oblitt öde till mötes, om än inte direkt för det fängelseliknande husets skull. Hon hittas död "vid brunnen i den innersta gården" enligt en saklig notering i Marsilios dagböcker enligt Christensen. Uppgifterna om orsakerna till hennes plötsliga död divergerar och beror på vem som återger händelsen, men att hon bragts om livet står klart. Är Marsilio gärningsmannen eller tar han bara på sig skulden?

Det är bara på grund av Nicolosia som jag ännu anropar den Gud, som om natten kastar ut stjärnorna i kylan. (Marsilios dagbok, den 14 augusti 1472, enligt Christensen)

Inger Christensen: Det målade rummet. En berättelse från Mantova (övers: Marie Silkeberg) Modernista, 2010.

Den lyckliga människan

2011-07-05T10:57:00.002+02:00

Bland alla dem som uppträder i den nya genre av gatuteater som främst består i intagandet av en kataton kroppsställning med stelnad mimik stötte jag på en i Verona som är den fyndigaste jag hittills sett.

Som framgår av bilden lockade den fascinerade förbipasserande till imitation.

Den här lycklige mannen i sin ståltrådsförstärkta slips och med ett permanent vinddrag i kavajen har i all sin orörlighet onekligen fångat någonting som mer än en semesterfirare kan betrakta med ett avspänt och roat leende.

Foto: EJ (Bilden är klickbar)

Lars Gustafsson och mörten

2011-07-04T10:53:00.002+02:00

Vid en bloggrond efter hemkomsten från Italien finner jag en nyskriven dikt av Lars Gustafsson på hans egen blogg. Det är en typisk Gustafsson-dikt och en av de där fullträffarna man bara kan finna hos honom och några få andra. Dikten heter "Mörten bär sitt namn med tystnad" och finns här.
Läs och förstå att herr Gustafsson är en av våra allra största poeter, fullt i nivå med en Tranströmer eller en Ekelöf.

En måltid i Mantova

2011-07-03T12:31:00.008+02:00

Nej, signora Bini anser ingen annan restaurang än Il Cigno värd ett besök om man vill ha en god måltid. Ja, jag säger måltid och översätter henne på det sätt som Carl Jan Granqvist, den verserade professorn i Grythyttan, skulle ha gjort. Så vi lyder hennes råd och går dit i god tid för att säkra ett bord redan vid sju-halvåttatiden.

Jag har inte för vana att recensera krogar men om det någon gång ska ske bör det vara efter ett sådant besök. Vi kommer in i en vacker sal som inte alls liknar den traditionella trattorian eller osterian med dess cozy atmosfär och tätt placerade bord. En sval och i alla bemärkelser vältempererad skönhetssyn möter oss med öppna dörrar mot trädgårdens gigantiska hortensior i olika färger och en stillhet som är fjärran den stimmiga och i och för sig charmerande miljö som vi förknippar med italienska krogar.

Vi förses med menyer utan prisuppgifter (jo, i egenskap av man och främling fick jag en med priser utsatta, dock inte G) och den förbindlige hovmästaren i sin gula fluga med prickar är liksom personalen i övrigt, diskret och uppmärksam på ett mycket behagligt sätt. Man lämnas ifred men får ändå bästa tänkbara uppassning. Vi hinner knappt landa våra små handväskor innan en liten pall sticks under dem så att de slipper hamna på golvet. Ett skäl till viss munterhet, även den diskret, hos oss som ännu inte anat att en sådan sak kunde ingå i det man kallar optimal service.

Nå, maten är ändå det viktigaste, och den var verkligen välsmakande. Vi kunde nästa morgon tacka signora Bini för tipset och glädja henne med vårt oförbehållsamma lovordande av denna restaurang, som så här i efterhand framstår som den allra bästa på resan och på bra länge.

Vad jag åt? Som primo en venetiansk specialitet, nämligen ål. Som secondo: ankbröst, med ankleversås och kanderade frukter (jag är förtjust i anka och denna var nog en av de allra bästa jag serverats någonsin). Som dolce: en torta av det där utsökta slaget som italienare älskar att förfina recepten på.

Om någon undrar över priset, så kan jag utan diskretion meddela att det inte blev dyrare än vad ett ordinärt restaurangbesök med tre rätter och vin kostar i Stockholm eller Uppsala.

Foto:EJ
Bilderna (som är klickbara) är från Il Cigno-Trattoria dei Martini, Piazza Carlo D´Arco, 1. Mantova

De målade rummen i Mantova

2011-07-02T23:45:00.008+02:00

I Mantova passade det med en (nödvändig) omläsning av Inger Christensens förtätade och gåtfulla roman "Det målade rummet. En berättelse från Mantova". Som redan titeln meddelar utspelas den i den vackra staden cirka fyra mil söder om Verona i ett 1400-tal när Andrea Mantegna kallades till furstehovet för att utsmycka en viktig del av palatset. Händelseförloppet är huvudsakligen koncentrerat till det omfångsrika Palazzo Ducale, som i själva verket är en serie av sammanbyggda palats, borggårdar och trädgårdar som på sin tid rymde tusentals människor med varierande uppgifter och anknytningar till hovet.

Det var passande också därför att vi, G och jag, bodde i ett Bed & Breakfast av ett slag som väl bara en gammal italiensk stad kan erbjuda, nämligen Palazzo Arrivabene. Naturligtvis inte på långa vägar så spatiöst och storslaget som hos de forntida hertigarna Gonzaga, men med en air av välbevarad, för att inte säga konserverad, tradition från sekler tillbaka i varsam uppdatering till modern bekvämlighet. Även i detta palats finns målningar på väggar och tak, från senare tid men tydligt inspirerade av de den store föregångarens lek med djupperspektiv och himmelsplafonder.

Signora Bini konverserar helst på italienska, men är idel vänlighet och låter sig inte hindras av språkförbistringar i sin omsorg om gästerna i köket om morgnarna. Vi sitter samlade kring ett och samma bord, ett fåtal som samtidigt har ynnesten av att vistas i denna miljö. Hon har redan ordnat en privat guidning i Palazzo Ducale för ett tyskt par och vi erbjuds att ansluta. Och hon har mycket bestämda åsikter om vilka restauranger som är värda ett besök, och skakar stillsamt på huvudet när hon får höra vilken vi hamnade på föregående kväll. Nej, den enda man bör besöka är Il Cigno - Svanen - som bara ligger ett par kvarter bort.

Vi får en utmärkt guidning av den sirlige professor Ricardo, en man med kalrakat huvud som för dagen klätt sig i något som jag identifierar som en afrikansk blus. Höjdpunkten blir Camera degli Sposi, (eller Camera Picta, som rummet också kallas) som är ett av Mantegnas främsta verk och det som Christensen haft som utgångspunkt för sin inlevelse i tre personers uppfattningar om vad som utspelades i hovet vid tiden för dessa freskers tillkomst. Skrivaren Marsillio är en av dem, och han är inblandad i ett triangeldrama med Mantegna som vi får följa genom hans sporadiska dagboksanteckningar. Kärleken till Nicolosia smärtar honom mycket:
Har nästan dagligen uppsökt Nicolosia. Inte för att älska henne. Snarare för att precisera mitt hat mot Mantegna. För att förstå hur denna människa kunnat beröva mig min kärlek och göra den stum, ensam och orörlig. Stackars Nicolosia! I dig är min kärlek fångad, orörlig, och jag tvivlar på att jag någonsin mer kommer att möta mig själv.

Hur mycket som har historisk förankring i den intrig som Christensen spinner vet jag inte, men det är hur som helst av mindre vikt. Tydningen av rummets bilder är i hög grad oklar, enligt vad man kan förstå av andra källor. En del av de medlemmar av Gonzagafamiljen som väggarna avbildar har också i Christensens berättelse roller som stadigt gör läsaren osäker om vad som verkligen händer. Inte minst gäller det den dvärgväxta Nanas egenartade liv i relation till påfåglarna, den förrymde maken Piero och deras många barn. Upprepningstvång gör sig gällande i incestuösa relationer med räckvidd ända upp till påvestolen. Det är med poesins koncentrerade språk som denna skildring återger en livsupplevelse som är lika modern som den är arkaisk i sin historiserande fantasifullhet. Temat? Livet, kärleken, konsten. Naturligtvis!

Bilderna, uppifrån:
Palazzo Arrivabene, takmålningen i stora trapphallen. Foto: EJ.
Palazzo Ducale, fronten mot Piazza Sordello. Foto: EJ
Palazzo Arrivabene, terassen mot gatan. Foto: EJ.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), taket med det förkortade djupperspektivet.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), en av väggfreskerna med Gonzagafamiljen.
Porten till Palazzo Arrivabene med den enda, diskreta skylten B&B tillsammans med vapenskölden. Foto: EJ.

Paus i rapsodin

2011-06-14T18:21:00.003+02:00

Jag förflyttar mig till Italien ett par veckor och lämnar datorn hemma. Strövtåg, vandring, läsning och vila väntar.Vem vet, kanske några skisser och en eller annan akvarell också. Jag ser fram emot att återse Verona och Lago di Garda, den vackraste av de stora italienska sjöarna. Men framför allt ser jag fram emot några dagars vistelse i Mantova, där jag aldrig varit förut. Mantova - ännu en i raden av dessa forna stadsstater som satt märkvärdiga avtryck i konst, musik och arkitektur. Här härskade hertigfamiljen Gonzaga i flera hundra år. Vergilius föddes här redan före vårt sätt att räkna tiden. Mantegna (1431-1506) kallades till hovet av Ludovico Gonzaga och satte sin prägel på hertigpalatset. Giulio Romano (1492-1546), en elev till Rafael skapade ett annat palats, Palazzo Te. Claudio Monteverdi fanns också vid hovet några år i slutet av 1500-talet. Mozart besökte staden den 13 december 1769 på sin italienska turné, och pappa Mozart som var med lär ha tyckt att Teatro Bibiena (se bilden) var den vackraste sal som sonen uppträtt i. Svjatoslav Richter spelade också där, det har jag bevis för i form av en live-inspelad cd. Verdis opera Rigoletto är förlagd till Mantova. Och Shakespeare använde inte bara Verona utan även Mantova som spelplats för sitt kärleksdrama Romeo och Julia. Etectera, etcetera.
Men så där är det ju med Italien, det är inte bara maten och vinet och den omväxlande medelhavsnaturen som får en att njuta, utan en överväldigande kulturhistoria erbjuder sig för var och en som lyfter blicken och skaffar sig lite perspektiv på det gemensamma europeiska arv som i så hög emanerar från detta land.

Till sist tar det ändå slut

2011-06-13T23:11:00.006+02:00

Jag nämnde i ett tidigare inlägg (här) om Karl Aage Rasmussens biografi om Svjatoslav Richter, 1900-talets kanske störste pianist. Skildringen är i stort kronologisk men med många inskjutna bakåtblickar och anknytningar till betydelsefulla personer och miljöer. De sista kapitlen av boken ägnas helt logiskt slutet på huvudpersonens långa och rika levnad. Det är också bokens mest gripande avsnitt, inte minst i kraft av att Rasmussen där visar sig från sin allra bästa stilistiska sida.

Richter plågades på äldre dagar av ett omfattande sjukdomslidande där allvarliga hjärtproblem bara var ett bland många tillstånd som krävde upprepad medicinsk och kirurgisk behandling. Trots detta, och trots en tidvis förlamande fysisk och psykisk nedbrutenhet, ger han aldrig riktigt upp. Han säger att han är slut, att andra nu får ta över, han är nedstämd och till synes uppgiven, men på något underligt sätt återhämtar han sig på nytt. Igen och igen återgår han till spelet, börjar öva på nya verk och planera för konsertframträdanden. Visserligen måste de ställas in ibland, men han ger ofattbart många konserter, är plötsligt tillbaka på scenen efter den konsertserie man befarade var den sista.

Vad håller honom vid detta pyrande livsmod? Varför lyckas han häva sig upp ur missmod och uppgivenhet? Det är uppenbart att han har omtänksamma människor som han älskar omkring sig. Sin livskamrat förstås, men också en ung pianist tillsammans med vilken han kan studera in verk av Max Reger. Och ingen kan ytligt sett uppfatta hur sjuk han egentligen är, förrän han på nytt drabbas av försämringar och måste dra sig tillbaka.

Naturligtvis är det i grunden även musiken som håller honom vid liv, också till sist när han blir för svag för att själv kunna spela. Det är som sagt gripande att läsa hur han till sist, efter år i Frankrike och Italien, återkommer till lägenheten i Moskva för att, som det kommer att visa sig, dö. Han ägnar sig åt vännerna, högläsning, musiklyssning, restaurangbesök, lever upp på nytt och börjar umgås med planer på en Schubertkonsert. Så underbart rikt, ville man utbrista! Och Rasmussen citerar hans smått ironiska självhjälpsrekommendation: "Borsta tänderna noggrant morgon och kväll och läs lite Proust eller Thomas Mann varje dag!"

Men någon gång måste även denna uppblossande energi sina. Jag väljer till sist ett lite längre citat där Rasmussen talar direkt till oss om allas vårt oundvikliga öde, att bli överlevande vittne till hur någon levande försvinner ur de levandes krets:

Hans död var väl "väntad", som man brukar säga. Men hur kan man bereda sig på att en levande människa med ens förvandlas till ett orörligt, livlöst föremål, hur kan någon förbereda sig på evig separation? Vänkretsen kring Richter miste inte en världspianist, de miste en gammal, sjuk, skröplig, avmagrad man som alltid hade varit förunderligt levande. Även när man tänker på döden är medvetandet oförmöget att föreställa sig något annat än liv. Vår och sommar, sol och måne föds, dör och kommer åter. En människa föds, dör och kommer inte åter.

PS. Jag vill gärna länka till Thomas Nydahls recension av Rasmussens bok. Med tack för tipset om boken!

Med all önskvärd tydlighet

2011-06-11T12:07:00.002+02:00

Ett nytt modeord grasserar för närvarande i den lilla population av massmediebevakade makthavare som ständigt dyker upp i tv-rutan och som har fri nyttjanderätt till DN:s debattsida.
Tydlighet är honnörsordet för dagen. Man säger att man är och måste vara mycket tydlig, i den ena eller andra frågan. Och för att riktigt understryka tydligheten så svarar man gång på gång med samma inövade fras, och glömmer inte att hela tiden lägga till att man är mycket tydlig med den här saken. Om man sedan nästa vecka säger någontig helt annat spelar ingen roll, eftersom man är lika tydlig nu som då.
Behöver vi sväva i tvivelsmål om varför detta behov av att markera sin egen tydlighet uppstått?

Papegojorna

2011-06-09T18:19:00.001+02:00

Bland alla förfärliga klyschor finns det en som trots allt är förfärligast. Den är en favorit bland alla sorters politiker, byråkrater och ombudsmän, alla de som på papperet har något diffust ansvar för att saker och ting är som de är här i världen. Så fort de får en mikrofon uppstucken under näsan och avkrävs en kommentar hör man dem säga: "Detta är fullständigt oacceptabelt".
Fullständigt oacceptabelt. Jag grimaserar av obehag när jag hör det. Det ekar som ur en tom brunn. Detta begrepp, vars innebörd en gång måste ha varit att någonting inte på några som helst villkor kan godtas, har blivit så missbrukat att det tömts på sitt innehåll. Ingen menar längre allvar med det ordet oaccceptabelt. En anständig människa kan inte längre använda det.
Jag noterar att det numera inte heller behöver sägas med minsta eftertryck, utan bara så där automatiskt och oengagerat som när man väntar på att få återgå till sysslorna eller få tala om någonting annat. Ekolaliskt språk, papegojspråk.
"Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt", säger papegojorna och ansluter sig därmed till det rådande opinionsläget.
"Det är helt sjukt", som de unga papegojorna säger.

Elbharmonie

2011-06-04T14:59:00.006+02:00

I Hamburg närmar sig fullbordandet av Elbharmonie, det nya konserthuset i floden Elbe i stans hamnområde. Invigningen sker nästa år. När den väl är avklarad kommer jag givetvis att sälla mig till de kulturresenärer som i och med detta fått ett nytt intressant resmål. Jag vet ju sedan förut att Hamburg redan nu har mer att erbjuda än vad som blir känt genom våra vanligaste resekataloger.

Man kan givetvis ha olika synpunkter på alla dessa arkitektoniskt storslagna muséer och konsert-/operahus som byggs världen över som prestigefyllda monument, som ett slags "varumärken" för staden eller nationen. Hur många år av diskussioner tog det inte innan Göteborg fick sitt nya operahus eller Uppsala sitt konserthus? Någon som tror att de stockholmska politikerna inom överskådlig tid kommer till skott med en ny operabyggnad? Själv gläds jag åt att det inte bara är gallerior, bankpalats och sportarenor som landar som beställningar på arkitektkontorens ritbord. Arkitektur var i förbigående sagt den enda tekniska högskoleutbildning som jag i min ungdom kunde tänka mig som ett alternativ. Det intresset har jag bevarat.

Som nästan alltid i sådana här sammanhang kommer Elbharmonie att rymma mycket mer än bara stora och lilla konsertsalen. Förutom ett femstjärnigt hotell, restauranger, barer och kongressutrymmen ingår till och med bostäder i komplexet. Inga studentlyor får man förmoda, utan snarare våningar med spektakulär utsikt över staden.

Som framgår av bilden ovan består byggnaden av två markant olika delar. Det hamnmagasin som legat på platsen utgör basen (nu med ett stort antal parkeringsplatser) som sedan fått en kristallpalatsliknande påbyggnad. Tanken slår en att arkitekterna -Herzog & de Meuron, med olympiastadion i Peking och Tate Modern på meritlistan - möjligen lite narraktigt lekt med den gamla marxistiska tesen om kulturen som överbyggnad. Det är också lätt att associera till en väldig farkost som tillfälligt förtöjt vid Kejsarkajen, som adressen är.

Ingen möda sägs ha sparats för att skapa bästa möjliga akustik, och skam vore väl annars. Pelarfritt med balkonger som i en terasserad sluttning för vinodling. Vad den stora tratten i taket står för vet jag inte, men kanske är det örat som förbinder oss med sfärernas harmoni? Ja, nog ser detta ut som ett värdigt tempel för den sekulariserade världens främsta andliga övningar.

För den som läser tyska finns mer intressant information här.

Fisketur

2011-06-03T23:58:00.002+02:00

Allt det jag kommer att säga här är sant. Om jag blir överdrivet lyrisk är det likafullt sant. Bilderna visar också med all tydlighet hur osannolikt vacker en Kristi Himmelsfärdsdag som den igår kan vara när vädrets makter bjuder på sommarvärme med lagom starka och ljumma vindar. Vinden går i gräset, vattrar åns yta motströms. Ån speglar molnbankarna som aldrig denna dag mörknar till hot utan makligt delar plats med solen. Min brorsons skicklighet i att fånga gös laddar som vanligt luften med förväntningar. Metspön, kastspön och annan utrustning, inklusive medhavd öl och smörgås, packas upp. Löjorna nappar visserligen sämre än vanligt men annan agnfisk låter sig luras på både maggot och mask. Sedan kan gösfisket starta medan vi lugnt sittande eller stående införlivas med den vidunderliga naturen omkring oss.

Sävjaån är ett biflöde till Fyrisån, endast några få kilometer söder om Uppsala. Om man klättar upp på slänternas krön ser man den välkända silhuetten med domkyrkan och slottet över havet av åkersenap och de vidsträckta fälten. Sjunker man i stället ner i gräset låter sig sländorna obekymrat inspekteras. Några hästar hörs gnägga på avstånd. Rakt över våra huvuden fylls luften av lärksång.

I strandkanten växer rika bestånd av svärdsliljor. Och mängder av nässlor kan plockas till det som brorsonen talar så varmt om, nämligen en nässelhollandaise som lär ska smaka utmärkt till gösen som vi strax ska dra upp.

Och visst drar vi upp ett par gösar i kilosklassen, dessutom en braxen som min ciceron hävdar inte ska underskattas som matfisk. Jag kollar på nätet och där bekräftas att den förr ansågs som mycket god, dock numera "utan kommersiellt värde".

Solen sjunker, det klara ljuset lyser upp liljebladen, vinden mojnar och allt övergår i stilla klarhet. Temperaturen sjunker också, men utan att det blir kyligt. Lärkorna fortsätter att drilla som galningar långt in i sena kvällen. Måsar och tärnor slår sina lovar kring oss. Vi byter funderingar om ditt och datt, men största delen av timmarna förflyter i tystnad, i en slags försjunkenhet och ordlös närvaro där allt mentalt bråte bara försvinner.

En and simmar över ån. Vi rensar fisken, packar ihop och cyklar hemåt i junis förstummande vackra skymningsljus. Klockan har redan hunnit bli halv tolv.

Kungajakt

2011-06-01T16:20:00.009+02:00

En manipulerad bild - och äntligen någonting att skratta åt i den förödmjukande följetong som just nu rullar på i alla media. Förödmjukande för kungen? Förvisso, men lika skymfligt för anständiga journalister och läsare som nu tvingas uppleva hur mängder av journalister traskar patrull och snaskar hejvilt i den lägsta divisionen av billigt (men förmodligen lönsamt) murvlande. De lär dock till skillnad från kungen inte själva lida av det.

Förment seriösa jornalister ställer först impertinenta frågor i artig ton och kommenterar sedan allvarligt hur allvarligt detta är, det vill säga om nu kungen under sitt relativt långa liv någon gång befunnit sig på klubb där av- eller lättklädda flickor, med eller utan kaffe på brickan, suttit med. Kvalificerat hyckleri, om ni frågar mig! Spel för galleriernas förtrytsamma moralister.

Det får räcka nu! Eller är jaktlystnaden alltför stor för att kunna hejdas? Att ha nedlagt en kung smäller antagligen mycket högt i den journalistiska älgskogen. Men hur intressant är detta journalistskapade problem egentligen? Det hela började med en låtsasseriös bok i höstas som nu ska följas upp med "bevis". En kungavän blir nervös och tappar huvudet, och snart är hela hovet i gungning. Naturligtvis kan man befara en eld någonstans när det ryker så kraftigt!

Kungen har inte lätt för att finna ord för det han vill säga, det vet alla, inte minst journalisterna. Men han får inte heller tiga. Han tvingas ut på banan, kameran zoomar in hans ansikte och vi får se hans tillkämpade försök att hålla god min i elakt spel, vi får se hans osäkra blick och höra hans taffliga försök att vara tillmötesgående, att inte undvika frågorna hur insinuanta och privata de än är. Har han någon gång vistats på en klubb som kan vara komprometterande för hans rykte? Och kungen rannsakar sig (fast han helst skulle vilja be murveln dra åt helvete), snärjer in sig i definitionsfrågor och undrar lite försiktigt om Folies Bergere i Paris någon gång för länge sen kan räknas dit, eller förresten kan han ju inte veta om det ligger fotografer i buskarna på Öland när han badar på stranden och kaffeflickorna från Solliden samlas kring hans magra ben. Inte riktigt så, men i det avloppsdiket hamnar ändå intervjun. Höga komikpoäng om det inte samtidigt vore förnedrande för alla inblandade.

Kungen är statschef, försvarar sig skrymtarna. Men kungadömet är på låtsas, det vet alla. Kung Carl Gustaf är maktlös, och visste man det inte förut så kunde man se det nu. Helt maktlös inför den förhörande kommissarie till journalist som utan att blinka siktade mot hjärtpunkten på tjugofyrataggaren.

Själv är jag i likhet med de flesta svenskar republikan rent principiellt men accepterar kungen som symbol och historisk kvarleva. Jag är inte rojalist ens i den meningen att jag skulle sörja om vi införde republik fullt ut, också i symboliskt hänseende. Men vi vet också att monarkens symbolvärde överträffar allt det som en president skulle kunna lägga av symbolstyrka i den andra, republikanska skålen. Så länge kungafamiljen fullföljer sitt jobb som dörröppnare, bandklippare och invigningstalare finns det ingen anledning att detronisera den. Det är en pragmatisk hållning som jag tycker att vi kan bibehålla. Hur kungen lyckas eller misslyckas med att övertyga om privatlivets oskuld ställd inför snaskjournalisternas domstol kan vi lämna därhän. Oavsett om vi är helt hundra eller inte i själva snaskfrågan.

Juni randas. Schubert i mästarens händer.

2011-05-31T23:34:00.000+02:00

Sommarvärmen är här. Den hinner nätt och jämnt anlända innan den ovanligt tidiga försommarblomningen detta år skingras för vinden. Morgnarnas griniga blåst är förhoppningsvis över, ljumma vindar tar över.

Känslan av det prunkande livets korthet lämnar en aldrig ifred på tröskeln till juni. De långa ljusa dagarna fyller en med melankoli av ett slag som är lätt att bära. Hur lyckligt gifter den sig inte med euforin i just denna månad! Och ett sammansatt tillstånd som detta förmår väl egentligen bara musiken ta hand om.

Alla nyanser av grönt genom bussens solkiga fönster. En bok uppslagen i knät.

Under några dagar har jag nu, till och från arbetet, vilat blicken på det inbjudande landskap som Mälardalen uppvisar så här års, ratat det mesta av tidningsläsning och i stället omväxlande med vyerna från bussfönstret låtit mig fängslas av en fascinerande biografi över en av de bästa pianisterna någonsin.

"Svjatoslav Richter. Pianist" (Akvilon) heter boken, författad av den danske musikessäisten Karl Aage Rasmussen och just utkommen på svenska. Den beskriver en egensinnig och ofta motsägelsefull persons liv och verksamhet, dessutom många andra fascinerande livsöden under den sovjetkommunistiska epoken.

Försjunken, inåtvänd, starkt koncentrerad. Öppen för stundens ingivelser och avog mot det planlagda, alltför mekaniska. Ovillig att öva men samtidigt intensivt övande inför en konsert. Full behärskning men ändå en inspirationsmänniska obekymrad om publiken och yttre distraktioner: "Jag tänker inte över huvud taget på publiken, bara på mitt spel. Jag vet att folk lyssnar och sitter stilla om jag spelar bra."

Richter provade någon gång på att dirigera, men övergav snabbt tanken på att fortsätta med det. Mer än en pianist har ju gjort den sortens dubbelkarriär - Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Christoph Eschenbach, bara för att nämna några just nu aktiva. Men Richter ville inte ha den makten över andra, ville inte påtvinga andra sin uppfattning. Han spelade för sig själv och för musiken. Och med oerhörda krav på sig själv. Hellre i en liten sal i någon sibirisk avkrok, i en lokal för arbetarna i Yamaha-fabriken, i Mantova och andra mindre städer i Italien, hellre där än i de stora konserthusen i London, Paris, Berlin och New York med krav på bokningar åratal i förväg.

En dikt om blåsipporna av Tomas Tranströmer säger ungefär detsamma:

Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!

När jag hemma i lugn och ro sätter på cd:n där Richter spelar sin favorit bland Schuberts pianosonater, den i G-dur, D894, besannas det. Den oerhörda koncentrationen tar lyssnaren i ett järngrepp. Djup som pejlas genom ett dynamiskt legatospel och ett anslag som omspänner allt mellan lenaste pianissimo och rungande fortissimo! Här har någon erövrat musiken och vill ha något sagt! Och man tänker att detta nog verkligen var vad Schubert ville ha sagt.

Allt annat ovidkommande. Extasen nära.

Foto: EJ

Verdis Stiffelio i Stockholm

2011-05-22T22:15:00.010+02:00

Jag såg igår Kungliga Operans föreställning av Verdis "Stiffelio" från en utmärkt plats på andra raden. De förväntningar jag hade och skrev om i vintras (här) infriades på det hela taget. Det här är en Verdi-opera som aldrig tidigare spelats i Sverige men som verkligen förtjänar den ökade internationella uppmärksamhet den fått under senare år. Handlingen - som i korthet återges här - skapade stora hinder i Verdis samtid, trots att musiken i långa stycken är av bästa Verdi-karat. En präst som är gift och vars hustru därtill är otrogen var alltför svårsmält stoff för dåtidens katolska publik. Och visst var detta ett både oväntat och ovanligt operaämne även för en Verdi som inte drog sig för att utmana invanda föreställningar.

Häromveckan rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR P2) en DVD-inspelning där Placido Domingo sjunger huvudrollen som den bedragne pastorn. Själv har jag en annan inspelning med José Carreras som också är se- och hörvärd. Med sådana jämförelser blir förstås utmaningarna för stockholmsensemblen stora, men Lars Cleveman och Lena Nordin i rollerna som pastorsparet måste ges överbetyg även om de inte alltid når upp till den italienska glöd som den italienske dirigenten (Pier Giorgio Morandi) manar fram hos Hovkapellet och Operakören, som gör en strålande insats. Med Verdi har man aldrig tråkigt, förutsatt att han spelas med italiensk brio. Det sker dessbättre i den här föreställlningen, som för övrigt vad gäller ljus och scenografi är snarast kalvinistiskt renskalad om än på ett mycket tilltalande sätt. Kören har som alltid hos Verdi en framträdande roll, och här sammanfaller den på ett självklart sätt med den återförsamlade menighetens uppgifter. Särskilt vid uppladdningen mot slutet och den stundande försoningen är körsången tillsammans med solisterna ett under av dramatisk skönhet. Kan avlyssnas på Spotify här:

http://open.spotify.com/track/2M0bJEf8WeAz1nbYkdv4wE

Mannen i tunneln

2011-05-19T15:50:00.003+02:00

Foto: Daniel Modzinski

För några veckor sedan dog den argentinske författaren Ernesto Sabato nästan 100 år gammal. De prosaverk han lämnade efter sig är mycket få men tungt vägande. De tre romanerna finns i svensk översättning sedan många år och jag har sparat dem i hyllan, där de under årens lopp bligat tillbaka på mig, uppfordrande. De borde läsas och läsas om.

Sabatos första roman - El túnel (1948) - blev jag någon gång på 80-talet entusiastiskt anbefalld att skaffa mig av spansktalande vänner. Den och "Pedro Paramo" av en annan stor latinamerikan, Juan Rulfo, omtalades som koncentrerade små mästerverk. "Tunneln" kom redan 1951 på svenska och var inte lätt att uppbringa antikvariskt, men jag lyckades i alla fall till sist. Den kommer glädjande nog i en nyöversättning, enligt vad översättaren själv (Peter Landelius) meddelat i DN i anslutning till en fin presentaton av Sabato och hans verk.

Jag har nu läst om "Tunneln" (i Martin Rogbergs översättning) och den är precis så bra som jag mindes den och som mina vänner hävdade. Det är en berättelse ur en mördares mun när han i fängelset blickar tillbaka och så uppriktigt och sakligt som möjligt försöker redogöra för det händelseförlopp som ledde fram till mordet. Det blir då en historia om en ensam människas kamp för att med passionens hjälp bryta sig ut ur ensamheten.

Det finns som bekant människor som lider av att känna sig missförstådda och osedda, de må vara konstnärer som huvudpersonen Juan Pablo Castel i denna roman eller inte. De lever med en särskilt stark inre drift att äntligen få bli bekräftade "för den man är", som det brukar heta i schlager- och terapivärlden. Eller omvänt, när man väl tycker sig finna en själsfrände, någon som förstått och som delar ens belägenhet, tänds hoppet om verklig gemenskap. Inte sällan förstärks dessa mestadels illusoriska föreställningar av att erotiken blandar sig i leken. Förälskelsen, den narcissistiska bekräftelse som ligger i det erotiska gensvaret, denna form av vansinne om vi får tro Freud, förvränger synen på självet och den andre, vilket samtidigt dunkelt anas och därmed sluter cirkeln och underminerar trygghet och självtillit. Man får aldrig nog, de svartsjuka anspråken på unicitet och exklusivitet anmäler sig och passionen blir mer av plåga än njutning.

Juan Pablo Castel är alltså konstnär och upptäcker en kvinna på sin vernissage som uppmärksammar och blir helt absorberad av en detalj i en målning som alla andra, inte minst de förkättrade kritikerna, förbiser. I det övre vänstra hörnet av denna målning kan man genom en fönsterglugg se en avlägsen scen med en kvinna som betraktar havet. "Kvinnan blickade ut som om hon väntade något, kanske en dämpad och fjärran kallelse. I min mening antydde scenen en total och svårmodig ensamhet". Från denna stund är Juan monomant upptagen av hur han ska kunna komma i kontakt med denna kvinna och få tala med henne om hennes upplevelse av målningen. Det lyckas honom, och de inleder en relation fylld av komplikationer som huvudsakligen Juan själv är upphov till.

Det märkliga är att Sabato hela tiden förmår hålla spänningen vid liv i denna berättelse som egentligen endast går ut på att återge den av passion svårt anfäktade huvudpersonens inre tankar och föreställningar och vad de får för konsekvenser när de omsätts i tvångsmässig handling. Juan kämpar med att upprätthålla en slags rationalitet mitt i denna hans emotionellt och existentiellt rubbade livssituation. Det ger berättelsen en stråk av ömklig tragikomik när hans förtvivlade hypoteser om Maria Iribarne, så heter kvinnan, nogrannt först prövas enligt en förment nykter och klar logik för att sedan stanna för det mest rationella alternativ som också måste prövas. Hur tänker hon? Varför sade hon så? Vilka är egentligen hennes känslor för honom? Varför har hon undanhållit honom att hon är gift? Älskar hon sin man? Är kusinen på estancian hennes älskare? Är hon i själva verket bara en simpel sköka?

I de dialoger som uppstår i konfrontationen med Maria framstår hon som ett offer för Juans plågsamma provokationer, misstänksamma förhör, sårande anmärkningar och ångerköpta insikter. Juan drivs allt längre in i sin egen tunnel där han endast glimtvis ser verkligheten som genom gluggar mot yttervärlden. Och tunneln för honom obönhörligt mot den ödesdigra bekräftelsen på de värsta misstankarna och upplösningens desperata våld.

Ett tag under läsningen frågade jag mig om detta endast var en utomordentlig studie i narcissistisk patologi, men stannade för att det i förlängningen nog lika gärna kunde ses som en studie i manligt själsliv satt under påverkan, en studie av styrkan i drivkrafterna bakom utbrytningsförsöken från en ensamhet som inte kan uthärdas.

Boken hör till definitivt till dem som tål många omläsningar, och jag ser fram emot att ta del av den nya översättningen när den kommer.

Haydns pianosonater

2011-05-10T22:12:00.022+02:00

Joseph Haydns sonater har naturligtvis haft en inte obetydlig plats i mitt musikaliska liv, dock inte lika länge och på samma sätt som Mozarts. Det har sina orsaker. Redan under den alltför korta tid jag som tonåring fick pianolektioner av musikdirektören, organisten och kompositören Wäinö Ruottinkoski övade jag på Mozarts B-dur-sonat K570, vars innerliga Adagio jag vill minnas att jag även spelade på någon skolkonsert. Mozarts musik blev med Ruottinkoskis hjälp den musik som invigde mig i den klassiska pianomusikens värld av nyansering och interpretation. Ett par sonater av Haydn kom så småningom med i min notsamling, men det var först långt senare som jag skaffade mig samtliga i Edition Peters utgåva.

Jag är nog inte ensam om att till en början ha ställt Haydn i skuggan av sin geniale efterföljare, för att sedan upptäcka honom som hans jämlike, ja kanske till och med mer än så om vi talar om pianosonaterna.

Haydns inflytande på Mozart är betydande, inte minst i pianomusiken. Gemensamt bär de upp storheten i den wienklassicistiska epoken (Beethoven får i huvudsak räknas till romantiken). Pianotrion och stråkkvartetten är andra genrer där Haydns insatser är väl så märkvärdiga som Mozarts. Även om Mozart i övrigt både som pianovirtuos och kompositör får räknas som Haydns överman så gäller det alltså inte generellt. Å andra sidan: i den oerhörda mängd musik som flödade ur Haydns notpenna finns mycket som är umbärlig underhållning av det lättsamma slaget. Men dit hör definitivt inte pianosonaterna.

Nyligen har två framstående pianister dokumenterat sitt Haydn-spel på cd: Jean-Efflam Bavouzet och Marc Andre Hamelin. Båda gör det med den äran och de är redan inne på volym 2 (i Hamelins fall en dubbel-cd) med uppenbara ambitioner att beta av hela serien. Båda uppvisar ett distinkt spel och exekverar de fartfyllda satserna med all den virtuositet som krävs i denna rikt ornamenterade musik. Om man vid längre lyssnande kan bli en aning mätt på allegro-satsernas glittrande rusningar över klaviaturen så är det ingalunda fallet med de långsamma satserna, där ofta djupet och fantasirikedomen i Haydns komponerande kommer till sin fulla rätt. Haydn var en kontrapunktiker av guds nåde och hans förmåga att variera ett tema verkar inte ha haft några som helst gränser.

Endast en sonat, den i C dur, Hob. XVI:35, finns på båda inspelningarna. Första satsen är typisk med sina trioler som rullar högerhanden över åtminstone halva klaviaturen och med sina omtagningar som kräver en god portion nyanseringsförmåga för att inte bli för enahanda. Jag tycker nog att Hamelin lyckas bäst med detta, eftersom han är djärvare och mer dynamisk i sitt spel. Som Bavouzet säger i sin kommentar ger Haydn få instruktioner utöver tempobeteckningarna. Tolkningsutrymmet är således relativt stort, vilket Hamelin utnyttjar med accenter och kontraster som ger musiken ytterligare liv. I den långsamma satsen är han också något långsammare och återger tydligare satsens karaktär av eftertänksamhet.

En av mina favoriter är en annan C-dur-sonat, Hob. XVI:48. Dess första sats (Andante con espressione) visar på djupet under solglittret och den sommarlätta fjärilsflykten i det haydnska tonspråket. Hamelin spelar den alldeles utmärkt, men när jag går till skivhyllan och plockar fram en inspelning med Svjatoslav Richter, får jag ännu ett exempel på det utrymme som verkligen finns i eller under notskriften. Det är en live-inspelning från 1987 i Mantova (Teatro del Bibiena) - (vad är det som gör att jag nu när jag äntligen bokat en resa till Mantova ständigt stöter på referenser till den staden?) - och här visar Richter prov på sitt och Haydns obestridliga mästerskap. Hans spel i denna sal för 24 år sedan lämnar inget övrigt att önska vad gäller den närmast andaktsfulla atmosfär som musik kan skapa när spelet rätt beaktar pausens betydelse. Jag önskar att jag suttit med den gången.

Richters inspelning finns på Spotify, som alltså kan avlyssnas här:

http://open.spotify.com/track/6DZO6u9j2bWw93sXGbv44A

Dikt som bön och lovsång

2011-05-01T15:50:00.003+02:00

Jag har ganska länge följt Jesper Svenbros diktning. Han har, tycker jag, visat en fin förmåga att foga samman självbiografiskt stoff från uppväxten i en prästfamilj och mogen existentiell reflektion. Med de senaste årens diktsamlingar har han successivt närmat sig en kristen livstolkning som i den nyutkomna "Inget andetag är det andra likt" (Bonniers, 2011) landar i öppen bekännelse. Diktsamlingen har författarens stroke och rehabilitering som utgångspunkt för det "vittnesbörd" om livet efteråt och den "botandets frist" som givits honom.

Det har varit intressant att läsa en del recensenters bryderi med bedömningen av dikter som inskjuter "o Gud" här och var i texten. En del har menat att det skulle vara svårt att på sedvanligt sätt kritisera en sådan troende och lovsjungande poet. Lite oklart varför, om man nu inte blir så störd av trosinnehållet att de poetiska kvaliteterna går förlorade i läsningen.

Svenbro har dock förutsett detta och låter det bli ett inslag i den ständigt pågående självreflektionen. I dikten "Genrebyte" skriver han:

"Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok/och inte en diktsamling"/säger en uppbragt röst i mitt inre,/men jag känner mig inte tillintetgjord av denna radikala kritik./Då får det helt enkelt bli en bönbok!/Jag är mogen för genrebytet.

En annan dikt har titeln "Avbanaliseringen börjar här" och beskriver diktarens återerövring av bordsbönen, som "gav en storslagenhet/åt det vardagligt enkla/som jag ännu kan minnas". Ett svar, kan man tänka sig, till dem som menar att hotet om banalitet skulle ligga i bönespråket snarare än i "avformaliseringen" av vardagslivet.

Svenbro är en lärd man som enkelt kan hämta stöd för tanken att den lyriska dikten är nära besläktad med bönen i antiken och framåt, så till exempel i Sapfos ode till Afrodite eller i det moderna samhällets diktning som en form av avkristnad bön. Anna Hallbergs oförmåga att sjunga med i lovsången kan jag ha viss förståelse för, själva ordet lovsång är för min egen del besmittat av en särskild sorts frikyrkligt (och paradoxalt nog även nyandligt) malande som jag inte förstår att ens de redan frälsta kan ha behållning av. Men måste man kunna sjunga med i allt? Själv finner jag även denna gång tillräckligt av meningsfull reflektion i Svenbros "böner" för att de ska kunna knytas till min egen existentiella vacklan. Det hindrar inte att jag välkomnar den sista avdelningens återgång till den typ av dikt baserad på ett barndomsminne som "Snorfanan" representerar, och som talar för värnet av det egna livet mot givna roller och allsköns yttre påtryckningar, inklusive de andliga.