Gurre-Lieder

Arnold Schönbergs "Gurre-Lieder" är tveklöst ett av musikhistoriens mest storslagna verk. Ett gigantiskt oratorium för körer, stor orkester, fem sångsolister och en recitatör, ett uppbåd som jämte Gustav Mahlers åttonde symfoni bildar en kulmen på den senromantik som fann vägs ände för mastodontverk av det här slaget.

Det säger sig självt att det sällan ges på scen; det är helt enkelt för resurskrävande. Årets Östersjöfestival valde i alla fall att satsa för fullt i år och som avslutning ge oss detta verk med Esa Pekka Salonen som dirigent. Biljetterna tog snabbt slut, men jag och många med mig fick i alla fall en andra chans när man öppnade för möjligheten att följa generalrepetitionen i lördags.

Sällan har väl Konserthusscenen behövt byggas ut på det här sättet för att kunna ge plats åt en sammanslagning av radiosymfonikerna och filharmonikerna, och med körläktaren fylld av 170 korister från de allra bästa körerna vi har i det här landet. Bara synintrycket kan göra en överväldigad.

Oratoriet (eller vad man nu ska kalla det - sångcykel? symfonisk melodram? konsertant opera av närmast wagnerska dimensioner?) bygger på dansken J P Jacobsens versepos om kärleksdramat mellan den undersköna Tove och kung Valdemar på Gurre slott, vilket i sin tur bygger på en medeltida legend. Tove mördas av den svartsjuka drottningen och Valdemar jagar Toves närvaro i livet såväl som i döden. Han tvingas uppstå från de döda och rider omkring med sina vasaller som en furie i trots mot Gud och hela tillvaron. Allt detta tilldrar sig omväxlande med bitterljuv naturmystik med milda sommarvindar, den sorgsna skogsduvans sång och slutligen en extatiskt jublande hymn till soluppgången.

Den som bara känner till Schönberg som svårlyssnad tolvtonskompositör blir nog rejält överraskad av att här finna en romantikens och sensualismens överstepräst, ett snille som summerar 1800-talets musik, inkorporerar en impressionism som inte står Ravel eller Debussy efter (orkesterpreludiet!) och antydningsvis redan hunnit anamma modernismens kärvare tonspråk.

Förklaringen kan sökas i den unge Schönbergs ambition att, efter att i huvudsak endast ha komponerat kammarmusikverk, visa sitt bredare kunnande i mer än bara skickliga orkestreringar av andras scenmusik. Men han måste ju samtidigt leva och försörja sig, och det som började som en sångcykel och växte till ett stort upplagt verk måste nödvändigtvis läggas åt sidan. Åren gick och det var först ett decennium senare han på allvar tog itu med att slutföra detta partitur vars omfattning ännu inte äger sin like.

Framförandet i lördags var omtumlande och starkt. Trots att det var generalrepetition med Salonen dirigerande i t-shirt kändes det som "på riktigt", utan ett enda avbrott för justeringar. Jag lyssnade till P2:s radioutsändning av konserten igår också, och kunde som vanligt konstatera fördelarna med att sitta i salen - i alla hänseenden utom ett. Sångsolisterna går fram bättre i radion än på plats i ett verk av den här karaktären. I synnerhet Michael Weinius vackra tenorstämma i rollen som Valdemar hotade ibland att dränkas av den massiva orkestersatsen. Bland solisterna imponerades jag också av sopranen Camilla Tilling (Tove) och inte minst av den 91-årige (!) recitatören Franz Mazura, vars mäktiga stämma och nyanserade deklamation vittnade om både rytmisk musikalitet och en otrolig vitalitet. När jag googlar hans namn får jag veta att han är en välrenommerad österrikisk basbaryton med stora framgångar på operascenen bakom sig.

Ja, det var ett konsert att minnas, särskilt som det känns som högst tvivelaktigt att chansen till en live-lyssning återkommer. Naturligtvis finns det goda inspelningar att tillgå, och bland dem kan jag rekommendera Claudio Abbado och Wienfilharmonikerna, Seijo Ozawa och Bostonsymfonikerna (den inspelning från 80-talet genom vilken jag själv första gången kom i kontakt med verket, och där Jessay Norman är Skogsduvan) och Riccardo Chailly och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.

Foto: Gurre slott utanför Helsingör, så som man antar att det en gång såg ut. Numera återstår bara rester av en ruin. (Wikipedia).

Snällt eller inte

Romanens titel är en sån där replik som i sin inlindade aggression kan fastna i medvetandet, inge obehag och småningom växa och anta symboliska proportioner, i värsta fall överleva in i nästa generation.

Det som låter som en stilla vädjan är i själva verket ett sätt att avvärja konflikter och få den andre att ge fan i alla invändningar. I kombination med gränslöshet i nära relationer uppstår inte sällan komplikationer, inte minst inom familjen.

Om hur konsekvenserna av sådant kan gestalta sig berättar Per Landin i en psykologisk roman om en man, medelålders plus, som efter att ha blivit av med sitt jobb inom teatern återvänder till sitt och systerns ärvda sommarhus på Bjärehalvön. Där har han vistats varje sommar sedan barndomen och möter på nytt sin borgerliga uppväxtmiljö, fulladdad av minnen som den är i varje inredningsdetalj, landskapsvy och umgängesform.

Han är ensam och i en låg sinnesstämning som gör honom inåtvänd och upptagen av det förflutna i det närvarande, särskilt av det som erinrar om moderns invasiva och självsvåldiga karaktär. Det porträtt av henne som växer fram under berättelsens gång kan, trots hennes yttre skönhet, varken bli vackert eller snällt. Att systern i ett telefonsamtal i stället för att stå till svars för sina handlingar omedvetet ekar moderns inte så snälla replik, påminner om det fatala inflytande som modern haft och fortfarande har, också på honom själv. Hennes possessiva närgångenhet även på det erotiska planet har uppenbarligen trasslat till hans känslor och kärleksliv.

Ämnessfären är i mångt och mycket Lars Noréns, men i stället för dramatiska uppgörelser med raseriutbrott och kittlande vulgariteter filtreras det mesta av minnesbilderna och det yttre skeendet genom en enskild persons melankoliska medvetande. I stället för mer eller mindre våldsamma utfall mot andra, vänds besvikelserna inåt i uppgivenhet. Vi får följa självreflektionen hos en man som på nytt allvarligt överväger självmordet som en utväg, en befrielse.

Det som talar för att huvudpersonens havssimtur mot slutet trots allt inte utgör slutet skulle vara det som samtidigt utgör den här romanens styrka, nämligen en sinnlig närvaro som förmår återge tillvarons skönhet i stort som i smått, såväl i självförsjunkenhetens närsynta iakttagelser av myrornas gångstigar som den vidare blicken på vindarnas och ljusets lek med havet. Därtill en genomskådande blick på det sociala umgänget - badet, tennisen och partyminglandet - som den alienerade får, men som kanske ändå inte sammantaget kan hålla livsgnistan uppe.

Den här stilsäkra romanen kom i våras på Atlantis förlag och är Per Landins skönlitterära debut. Landin är tidigare känd som en eminent essäist med huvudintresse för tyskspråkig litteratur. Han försvann för några år sedan från DN:s kultursidor, där nog många med mig har saknat honom.

Några lockande evenemang under hösten

Så här års brukar jag gå igenom mina närbelägna opera-, musik- och teatersceners höstprogram. Utbudet är ju så mycket större än man bara till en bråkdel mäktar med, så det gäller att sovra och gissa sig till vad man med glädje efteråt kan konstatera var värt mycket mer än biljetten kostade.

Om man som jag är Mahler-fantast kan man tidvis överdosera honom, inte tu tal om det. Men nu var det ett tag sedan sist, och jag kommer inte att utebli från Daniel Hardings version av nionde symfonin i Berwaldhallen i oktober. Sakari Orami tar sig an trean med Ann-Sofie von Otter som sopransolist i Konserthuset redan i början av september, och inte heller det tillfället lär jag låta gå mig förbi. I den symfonin finns ju några av Mahlers allra mest hänförande partier.

Beethovens nia ges också i Konserthuset, och det sker alldeles när vi äntrar höstlig oktober. Dirigenten Hartmut Haenchen gästar Filharmonikerna, och bjuder dessutom på ett för mig obekant verk av Bohuslav Martinu: Minne över Lidice.

Vår store svenske dirigent Herbert Blomstedt är still going strong och återkommer till Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester i november med Beethoven och Sibelius, deras andrasymfonier. SRSO har också ett spännande program den 1 oktober med förutom Schuberts stora C-dursymfoni även Carl Nielsens "Pan och Syrinx" och Karol Szymanowskis fjärde symfoni (Sinfonia concertante), som väl egentligen är en pianokonsert. Pjotr Anderszewski sitter vid pianot, så det är verkligen något att se fram emot.

Man kan inte hinna med allt, och ibland kolliderar också attraktionerna. När det gäller körkonserter har Radiokören ett program den 19 september där bland mycket annat den underbara "Mässa för dubbelkör" av Frank Martin ingår.

Kammarmusiken då? Ja en pianofestival 3-6 september i Konserthuset annonseras just nu stort i bland annat DN. Men det jag först och främst inte vill missa är Grogory Sokolovs återkomst med ett Schubertprogram den 25 oktober, som vanligt i Konserthuset. Pavel Haas Quartet spelar Martinu, Dvorak och Beethoven i början av december, även det i Konserthuset.

Uppsala Konserthus har en kammarmusikserie som går vissa söndagar. Den 18 oktober demonstrerar Uppsala Kammarsolister "Fugans konst" med hjälp av Sibelius, Beethoven och Bach. Och den 22 november ger de Mozarts stråkkvintett i c-moll samt ett stycke för bandoneon och stråkkvintett av Astor Piazzola.

Vad opera beträffar så erbjuds stockholmarna bland annat världens två mest spelade operor denna höst. Kungliga Operan har nypremiär på Bizets Carmen och Folkoperan har tagit sig an Verdis La Traviata. Den senare uppsättningen är jag nyfiken på men samtidigt lite orolig för. Det ser av annonseringen att döma ut att vara en satsning på det lite mer spektakulärt nakna och queera, i värsta fall som kompensation för att man inte alltid kan leverera det orkestralt fullödiga på denna scen. Men Folkoperan kan alltid överraska, och jag har sett en del mycket övertygande föreställningar där, även om det var ett tag sedan.

Teater. Dramaten får det nog bli i höst. Två klassiker lockar mig i första hand, dels Aischylos "Den fjättrade Prometeus" i Karl Dunérs regi, dels Friedrich Schillers "Maria Stuart" i regi av Peter Konwitshny. På Stadsteatern ägnar man sig som vanligt i hög grad åt dramatiseringar av romaner. I december är det premiär på P O Enquists "Livläkarens besök", och det kan möjligen bli något sevärt.

PS. Östersjöfestivalen står för dörren. Jag kom aldrig till skott med att boka biljetter i tid till slutkonserten med Arnold Schönbergs fantastiska "Gurrelieder". Det är utsålt sedan länge. Det uppbåd av musiker, körer och solister som krävs för detta verk gör att det hör till ovanligheterna på repertoaren. Och nu meddelar mig festivalen att de generöst erbjuder oss olyckliga att till starkt reducerat pris i stället lyssna till generalrepetitionen lördagen 29/9. Tack för det festivalledningen!

Foto: EJ

Varats lättsamma obetydlighet

Bland vårt tids många romanförfattare finns ett mindre antal tankediktare som ägnar sig åt att undersöka livsinställningar snarare än presentera mänskliga identifikationsobjekt, som intresserar sig mer för förskjutningar i samtidens existentiella villkor än dess ideologiska agendor för varjehanda. Milan Kundera har blivit en alltmer utpräglad sådan författare. Alltjämt och vid hög ålder fortsätter han sina fenomenologiska studier av varat i en tid när han förnimmer att erotiken, skämtet, individualiteten, det goda humöret och lögnen inte längre är vad de varit. Jag ser honom som en arvtagare till den bästa centraleuropeiska traditionen med Robert Musil som främsta namn.

I sin senaste bok, "Obetydlighetens högtid" (Bonniers, 2015), alldeles nyutkommen på svenska i Anna Petronella Foultiers översättning, iscensätter han vad som kan liknas vid ett marionettspel med ett antal medelålders manliga figurer som tillsammans med många andra strålar samman på ett cocktailparty. Bättre scen än just partyscenen finns väl knappast om man vill åskådliggöra obetydlighetens primat för det sociala liv som i så hög grad behärskar oss. Det är ju där som det gäller att tala utan att väcka engagerad uppmärksamhet, att endast säga något banalt och meningslöst som inte kräver sinnesnärvaro och intelligenta svar.

Hela den där cocktailfesten bygger förresten på en lögn. Den utgör ett födelsedagsfirande kombinerat med firandet av en föregivet snar cancerdöd, vilken emellertid anordnaren själv just blivit snuvad på genom ett negativt, alltså positivt, besked från läkaren. Han kommer inte att dö, men ljuger av för honom själv oförklarlig anledning om den saken.

Obetydligheten finns överallt, också i fasorna och olyckorna, det gäller bara att känna igen den och att lära sig älska den, enligt Kunderas pessimistiska slutsats. Det onyttiga, det avsiktslösa, skrattet som kommer utan att man egentligen vet varför, äger en speciell attraktion och skönhet, en betydlighet i all sin obetydlighet.

Det finns hos Kundera ett drag av leda vid tiden, om än en leda som utstås med ovanligt gott humör. Som när nu den erotiska manliga blicken inte längre riktas mot de kvinnliga företräden som har sina främsta exponenter i lår, stjärt och bröst. Numera är det naveln i glipan mellan lågt skuren byxa och kort linne som drar till sig uppmärksamheten. Även ur denna skenbarligen så obetydliga sak utvinner han en poäng genom att koppla den till ett hot om individualitetens försvinnande. En navel är en navel, vem som än äger den; ingen känner igen sin älskarinna på naveln.

Kundera vore inte Kundera om det inte också i denna intrikat sammanvävda historia bestående av korta episodiska kapitel fanns ett östeuropeiskt inslag. Självaste Stalin kommer ut som både filosof och elak humorist. Hans skämt varken uppfattas eller uppskattas av kamraterna i Högsta Sovjet. Hans historia om sig själv som jägaren med de tolv patronerna och de tjugofyra pärlhönorna i trädet kan nämligen inte vara sann. Det upprör Chrusjtjov och de övriga men inte Stalin som njuter av att dra ut på sittningarna med sådana historier, ända tills den prostatitdrabbade och ständigt nödige Kalinin inte kan hålla sig längre utan kissar på sig.

I en akt av stalinistisk ömhet döps dock Königsberg, Kants hemstad, efter denne Kalinin till Kaliningrad. Vilket därefter trots talrika namnbyten på städer i öst märkligt nog blivit bestående. Stalin fann det särskilt passande, eftersom någonting som "das Ding an sich" inte finns. Kant hade fel, Schopenhauer rätt. Allt är föreställning och vilja, och följaktligen offrade sig Stalin för denna sin insikt.

Jag har bara antytt några av variationerna på temat för denna bok, som inte till alla delar låter sig förstås vid en första genomläsning. Kundera behagar leka med våra föreställningar, utmana dem och sätta vedertagna uppfattningar i fråga. Ja, är det verkligen så att obetydligheterna är vad som till sist återstår och som vi kan mata våra hungrande själar med?

Jag tvekade vid valet av rubrik till detta inlägg. Lekte med en av hans tidigare, mest berömda titlar - "Varats olidliga lätthet". Jag kunde kanske lika gärna ha valt "Varats olidliga obetydlighet", ty hos Kundera döljs bakom lättheten och humorn ett trots och en moralist i ordets bästa mening.

"Det är blott från det oändligt goda humörets höjder som du under dig kan iaktta människornas eviga dumhet och skratta åt den."(sid 92).

Människans bästa vän

Som man kan sakna sin hund när den är frånvarande, när den fattas i de vardagliga bestyren. Den är ju en familjemedlem som aldrig försvinner bort. Bara husse och matte gör ibland en längre resa som innebär att vardagslunken bryts. Det är då en planerad och tillfällig skilsmässa där hunden lämnas i extramattes trygga händer.

Jag märker hur många situationer det handlar om. Ingen godnattklapp och smekning över ryggen när hon ligger där i min läsfåtölj och jag ska gå till sovrummet. Och sedan efter några få minuter ljudet av hennes tassande när hon kommer och vill dela säng. Den varma kroppen som hittar en skön grotta och kurar ihop sig under täcket. Den lilla nosen som sticker fram under täcket på morgonen. Inte där längre.

Inget besök vid frukostbordet för att få en bit leverpastej och slicka av kniven. Inga svansviftningar som tecknar förhoppningen om en ostbit också. Inte heller någon avslutning i och med att jag knackar hål på ägget, det som blivit signalen för att hennes deltagande i frukosten är över.

Ingen hund i soffan vid fikat, alltid annars först på plats. Inte något fikagodis från matte serverat. Inget spanande och smågläfsande i fönstret som meddelar att det är dags för eftermiddagspromenaden.

Inget hopp ur fåtöljen med framtassarna klappande mot mattan när husse suttit för länge vid datorn och inte behagat uppmärksamma hennes längtan efter lite buslek.

Ingen promenad i hennes sällskap i den välkända och doftrika terrängen i parkerna eller rundan ute på landet. Ja, hur kommer hon att reagera nästa gång vi passerar diket där ormen högg?

Issa kommer hem idag. Det blir inte på en gång som vanligt, men det mesta kommer förhoppningsvis att gå in i de gamla vanliga gängorna.

Ormen i paradiset

Issa ligger på djursjukhuset. Vi kan inte göra annat än vänta och hoppas.

Det gör ont att lämna ifrån sig sin hund så där utan att veta om antidoten - så kallade veterinären åtgärden - kommer att bota henne eller inte. Proverna får visa hur stor skada som skett.

Jag gick med henne på den grusväg som vi så många gånger gått förut. Lustfyllt dragande i kopplet, yster i solen med några neddykningar i dikesrenens djupa gräs nu och då, var hon på det bästa humör en liten livlig hund kan vara. När plötsligt allt i ett ögonblick förändras.

Jag ser henne med ett tjut studsa bakåt upp i luften ur diket och sedan krypa ihop och förvirrat undra vad i all världen som högg henne rakt under vänstra ögat. Utan att ha hunnit se den förstår jag omedelbart vad som hänt, och jag springer fram till henne och tar henne i famnen. Hon gnyr lite men tystnar snart och vilar på mina armar när vi vänder hemåt, mitt hjärta lika starkt dunkande som hennes.

Det vackra ansiktet sväller upp, vanställs. Ögat blodsprängs och kinderna får stora påsar som hänger som en dubbelhaka runt nosen. En strimma blod kommer ur det knappt synliga såret efter gifttänderna. Lojt söker hon den bekvämaste ställningen i tryggaste platsen, transportväskan.

Nej, naturen är inte god och vacker. Man kan bara vänta och hoppas.

Foto: EJ.