Juli mot sitt slut

Högsommarvärmen ska man, kan man, vill man inte att klaga på, bort det! Kanonväder kallas det, och med det menas ju inte bara optimala siktförhållandena för kustartilleriet. Sitter man på landet omsvärmad av fjärilar och med vråkarnas jamande i skyn varenda sen frukost får gärna molnen gubba till sig fram emot eftermiddagen. Det verkar ändå bara vara hot som försvinner i tomma intet när den segrande kvällssolen så småningom strålar över den taggiga skogsranden och milda vindar för kvällens grilldofter lång väg. Men visst, bönderna är väl inte så glada åt torrsprickorna i backen. Och jag såg en björk som ovist satsat på en sluttande berghälls magra jord, nu redan gulnad som i slutet av september.

Jag läser och flyttar mig för kontinuerlig skugga. Jag läser för första gången på länge en deckare till slutet, eftersom jag konstigt nog åkt ifrån det som för närvarande ligger på nattduksbordet hemma. Det är en gammal Donna Leon från mitten av nittiotalet som jag i brist på annat kan tänka mig. En deckare som på svenska fått den lockande men något sökta titeln "Natt i Venedig". Den borde åtminstone kunna roa mig med identifikation av en del venetianska miljöer jag genom åren lärt känna och kanske därmed väcka nostalgiska minnen till liv.

Kommissarie Brunetti rör sig visserligen på tydligt angivna platser i staden och sitter av en del måltider på kända restauranger, men inte är det särskilt mycket av lokal atmosfär över skildringen, frånsett närvaron av vaporetton och någon hastig gondoltur över Canal Grande. Leon tycks mera vara inriktad på att framställa det mondäna Italien som genomkorrupt, där de med de elegantaste kläderna och portföljerna, de som aldrig återfinns i brottsregistren men inte sällan officiellt är juridikens tjänare, visar sig vara lierade med den mest avskyvärda skumraskhantering. I detta fall så kallade "snuff movies", där våldtäkter och mord filmas för kopiering och distribution på en uppenbarligen lukrativ världsmarknad.

Det hör givetvis till den här genren att måla i bjärta kontraster mellan gott och riktigt ont. Men när nästan alla med undantag av den rättskaffens kommissariens egen familj, som för övrigt oskyldigt blir indragen i avslöjandena, framstår som mutbara eller åtminstone opålitliga, svalnar mitt intresse. Detta trots att det finns ansatser till en inte oäven psykologisk realism i skildringen av mänskliga kontakter.

Men det här omfattande inslaget av trivialdialog som verkar vara lag i genren är helt enkelt mycket konstig. På film kan den ju gå an med skådespelare som samtidigt visar vad munnarna inte uttalar. Men måste man verkligen ge efter för dem som inte orkar läsa en hel mening på skriftspråk så till den milda grad att det man redan omtalat i berättande text måste upprepas i vardagligt prat en sida senare?

Nå, jag är nöjd med min prestation. Läste till slutet, och fick veta vilka som var de skyldiga. En tur till stan gjorde det sedan möjligt att återuppta läsningen av J P Jacobsens "Niels Lyhne", till vilken jag återkommer. Även den håller läsaren i spänning om hur det ska gå, men är i allt övrigt någonting helt annat.

Förresten kom det regn natten som gick. Och så länge temperaturen trots nattligt regn håller sig en bit över 20-strecket är det bara att tacka, lova och prisa vädergudarna. "Regn över törstig jord" var titeln på en trivial uppbyggelsebok som såldes av kolportörer i min barndom. Alldeles ofrivilligt brukar jag erinra mig den i tider som denna. Kanske ska man akta sig för att underskatta spänningslitteraturen. Åtminstone titeln kan vara lovande och ibland också sanningsenlig.

Foto: EJ

Pianisternas favorit - Nikolaj Medtner

Om Nicolai Medtner (1880-1951) kan jag inte skriva under rubriken "Bortglömda tonsättare", ty med den renässans han fått under de senaste decennierna hör han inte längre till den kategorin. Fortfarande relativt obekant för den stora publiken är han numera närmast dyrkad av pianister. Fråga vilken berömd pianist som helst om vilken mindre känd tonsättare som de uppskattar mest, eller unga pianister vilkens storhet de senast själva upptäckte, så kommer de med stor sannolikhet att nämna Medtner. Senast var det Yevgeny Sudbin som fick frågan på årets festival i Verbier. Eftersom Sudbin redan spelat in ett par av Medtners pianokonserter på skiva var svaret givet.

En pianisternas pianist och tonsättare således. I egenskap av rysk romantiker och skicklig pianist i samma generation som Sergei Rachmaninov jämförs han ofta med just honom. Det sägs då att skälet till att Medtner aldrig fick samma publika genombrott är att hans musik inte har lika många melodiskt attraktiva element som Rachmaninovs, att den saknar de där "kardborrarna" som fäster i minnet och som man kan nynna på i efterhand. Den är dock minst lika bländande virtuos och svårspelad, kontrapunktiskt dessutom mycket intrikat, vilket kräver ett visst mått av uppmärksamt och upprepat lyssnande. Rachmaninov lär själv ha betraktat vännen Medtner som honom själv överlägsen som kompositör.

Rachmaninov försökte också hjälpa sin vän till en karriär liknande sin egen i USA, men Medtner var uppenbarligen inte särskilt tilltalad av turnéer och anpassning på kommersiella villkor. Helst ville han spela sina egna verk och komponera i lugn och ro. Med tiden betraktades han som alltmer omodern, och fick inte längre sin musik förlagd. I Storbritannien fann han dock så småningom en fristad och levde där tillsammans med hustrun i relativ undanskymdhet från 1936 fram till sin död. Viss undervisning, enstaka konserter och framför allt komponerande höll honom flytande. De sista åren under och efter andra världskriget i allt knappare förhållanden, men dock med benäget stöd av en indisk maharadja och en av sina elever, pianisten Edna Iles.

Vad är det då som gör honom så attraktiv för den som älskar pianomusik? Jag tror att det handlar om något egentligen så självklart som idérikedom och kreativitet inom klassiska ramar. Den musikaliska densiteten är mycket hög, vilket ger temana och deras intrikata rytmiska och harmoniska variationer, ofta stegrade i kaskader av toner, ett intryck av outtömlighet. Det gäller bara för pianisten att inte förlora de övergripande linjerna och för lyssnaren att koncentrera sig. Och vad gäller melodiken är den naturligtvis aldrig frånvarande i en romantiskt präglad musik som denna, bara aningen mindre konventionell, mer äventyrligt utforskande och ständigt föremål för bearbetning.

Nej, vackra melodier saknas verkligen inte, hör bara temat som inleder den tredje pianokonserten! Ytterligare en sak är att denna slaviska romantik i hög grad inspirerats och befruktats av den tyska, eftersom Medtner från ungdomen var en stor beundrare av Beethoven, framför allt dennes senare verk. Jämte Sergei Tanejevs gedigna undervisning i komposition bildade detta den klassiska grunden för komponerande i enlighet med de "musikens lagar" som Medtner hela livet vidhöll som oavvisliga.

Som den hängivne pianist han var komponerade Medtner enbart musik där pianot finns med. Tre pianokonserter och inte mindre än fjorton sonater blev det, förutom en stor mängd övrig pianomusik, sånger och musik för kammarmusikaliska besättningar, bland annat en pianokvintett som han själv betraktade som en sammanfattning av sin musikaliska gärning.

Bland sonaterna vill jag framhålla den drygt halvtimmeslånga "Night wind"-sonaten, op. 25, nr 2 (kan avlyssnas här i Hamish Milnes tolkning; Milnes som var en av dem som tidigt bidrog till det nyväckta intresset för Medtner och som även var min introduktör till tonsättaren någon gång på nittiotalet). De i omgångar under hela livet komponerade samlingarna av "Skazki" - ibland på engelska översatt till "Fairy tales" eller legender - ska inte misstas för enklare salongsstycken. Tvärtom finns bland dem stycken av utomordentlig originalitet som kräver samma djuplodande och tekniska skicklighet i framförandet som sonaterna. Ingenting för hemmapianister alltså, men väl för högtidsstunder framför högtalarna eller med lurar över öronen.

Den som lyssnar exempelvis till den första av "Two Skazki", op. 48: Dance tale, kommer kanske att förstå något av vad jag menade i mitt tidigare försök till karakteristik av Medtners musik. Hamish Milne spelar stycket här på Spotify. Boris Berezovsky spelar några andra av dessa stycken på Youtube här och här (tyvärr uppdelat och med avbrott mitt i ett av styckena, men det är ett så underbart spel att det får gå ändå).

Jazzlyriska mästare

Bill Evans, jazzpianots störste lyriker, mötte många olika medmusikanter i spelningar som ofta blev mycket lyckade. Samarbetet med Monica Zetterlund är för svenskar i någorlunda mogen ålder ett exempel som borde vara bekant. Och det finns många andra, bland dem saxofonisten Stan Getz. Också han hade anknytningar till Skandinavien och var, vill jag mena, i grunden en lyriker av samma sort som Evans.

Det visas tydligt nog i ett stycke från en live-inspelning i Belgien 1974, som finns på Youtube här. De spelar "Emily", ett ofta återkommande nummer i den repertoar av melodiskt vackra sånger som Evans var så svag för, och som han älskade att brodera ut i de delikataste av harmonier. Lyssna och njut av välljudet från två syskonsjälars enastående musicerande!

Malte Laurids Brigges anteckningar

"Malte Laurids Brigge" är Rainer Maria Rilkes enda prosaverk. Det skrevs 1904-1910 och anses allmänt vara en förtäckt självbiografi i form av de blandade anteckningar om ensamliv i Paris, barndomsminnen från danska herresäten och introspektiva betraktelser över livet, kärleken, döden som tillskrivs titelpersonen.

Jag har haft boken inom bekvämt räckhåll för omläsning i ett par veckor nu. Den är förvisso ingen bladvändare av det slag man ständigt rekommenderas som sommarläsning. Snarare ett slags motpol till det som till varje pris ska hålla muntrationen vid liv i hängmattan. Rilke, en av 1900-talets största poeter, är även i prosan poetiskt förtätad som få. Gång på gång får jag stanna upp för att begrunda det lästa, stryka för en mening eller ett helt stycke, och sedan gå vidare. Det betyder inte att det inte är spännande läsning. Inte minst skildringen av excentrikerna i de danska barndomsmiljöerna är oavbrutet fascinerande.

Ämnet är alltså det klassiska och ofrånkomliga: livet, kärleken, döden. Eller kanske snarare döden, kärleken, livet, i den ordningen. Döden - den allestädes närvarande som vi alla bär inom oss "som frukten kärnan". Kärleken - den på grund av det osymmetriska i förhållandet älskande-älskad omöjliga. Livet - något att bemästra genom precisa iakttagelser av tingen i en sällsamt undflyende värld; eller med andra ord det som möjligen anteckningarna gör meningsfullt. Nej, det är ingen försäkrande bild av tillvaron som Rilke tecknar, men den innehåller sentenser av vidunderlig skönhet och skildrar en existentiell belägenhet i släktskap med och i tiden placerad någonstans mellan Dostojevskijs källarmänniska och Kafkas storögda främlingar.

Jag tycker mig se ett grepp som Rilke återkommande använder och som bidrar till känslan av att den tunna hinnan mellan verkligt och overkligt när som helst kan brista. Det handlar om en sorts besjälande av tingen, om att förskjuta en väsentlig del av handlandet till omgivningen, om självet som ett offer för livets nycker och den enskildes många ansikten. Det är ibland vägen själv som rör sig under Maltes fötter, det är den sömniga spegeln som inte omedelbart vill säga efter vad han säger före, och det är kammarjungfruns händer som av nyfikenhet inte vet var de uppehåller sig.

Döden är trots allt huvudtemat. Inledningens skildring av farfaderns långsamma och omständliga död är menad som ett exempel på det som inte längre kännetecknar den "fabriksmässiga" döden på sjukhus. Ingen väljer längre en "väl utarbetad död".

"Till och med de rika, som dock kunde kosta på sig att dö utförligt, börjar bli vårdslösa och likgiltiga; önskan att ha en egen död blir allt sällsyntare. En tid ännu, och den blir lika sällsynt som ett eget liv. Herre Gud, allting finns ju där redan. Man kommer, man finner ett liv, färdigt, man har bara att ta det på sig."

Mot slutet av boken blir det längre mellan mina förstrykningar. Men där finns fortfarande en del obetalbara resonemang och liknelser, inte minst jämförelsen mellan människor och fallande, skrällande burklock. Och så dyker åter en sådan där självlysande mening upp som belönar den långsamma läsningen flera gånger om:

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer".

Bara att ha åstadkommit en sådan rad borde kunna göra en diktare tillfreds för resten av livet. Och här har ni sammanhanget:

"Som han tänker detta, den ensamme i sin natt, tänker och inser, lägger han märke till ett fat med frukter på fönsterbrädet. Han måste ta ett äpple och lägga det framför sig på bordet. Hur står inte mitt liv runt omkring denna frukt, tänker han. Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer."

PS. Jag har läst den utgåva jag hade i hyllan och som kom i pocket 1963 (W&W-serien, nr 21), i översättning av Åke Leander och med en intressant inledning av ingen mindre än Erik Lindegren. I efterhand har jag noterat att det finns en nyöversättning på förlaget Bakhåll från 2005. Den får anstå till nästa omläsning.

Under lindarna

'

En förmiddag i mitten av juli. Solen värmer sakta den ännu svala morgonluften när jag går med hunden vägen förbi Torstuna kyrka. I skuggan under de höga lindarna som står på rad invid kyrkogårdsmuren sveper ett doftstråk från den rikliga blomningen emot oss. Vi stannar till och blir stående en stund, alldeles ensamma, hunden och jag, under de paraplyliknande grenarnas skärm. För stunden störs inte stillheten ens av någon trafik från genomfartsvägen längre bort.

I denna landsbygdens stora vilsamma tystnad nås vi då av det enda ljud som får oss att lystra - det svaga dånet från hundratals, kanske tusentals bin någonstans ovanför våra huvuden.

Foto: EJ

Bestigningen av La Rocca

Jag är ingen klättrare i modern mening, men bestiger gärna berg och går i trappor i kupolers inre när möjligheter ges. Berg endast om de inte kräver alltför mycket förberedelser, tid och kraft. För tolv år sedan, när jag första gången besökte Cefalu kunde jag inte motstå lusten att försöka nå toppen av La Rocca, klippan som jämte katedralens uppstickande torn skapar stans omisskännliga silhuett.

Från strandpromenaden eller hotelltaket ter sig klippan rätt svårforcerad, vilket naturligtvis utgör en del av lockelsen att ändå försöka. I själva verket är det ingen komplicerad expedition att ta sig upp mellan de båda stupande klippformationerna, om än konditionsmässigt ganska ansträngande i värmen. Det börjar med trappor och tillrättalagda stigar, på sätt och vis den mest krävande delen. Om inte redan andhämtningen tvingar en till det, är den dramatiska utsikten en välkommen anledning till mer än ett stopp på vägen.

Ungefär halvvägs upp, strax innan de vackra ruinerna av ett Diana-tempel dyker upp, upphör trapporna och endast steniga, knappt urskiljbara stigar leder vidare mot krönet och det medeltida kastellet. Vid ett "vägskäl" före sista sträckan upp till denna stiligt krenelerade befästningsanläggning kan man i stället välja en stig som rundar klippan och på så vis få fantastiska vyer i samtliga väderstreck.

Först möter en vy av katedralen och gamla stan från himmelskt perspektiv. Sedan går stigen svindlande nära branta stup utan skyddsräcken där man noga måste beakta var man sätter fötterna. Snubblar man och faller är det ajöss.

Så följer vyer över nya hamnen, Sant Ambrogio och längre österut andra bukter i soldiset. Tillbaka i västerled kan man äntra sista delen upp till kastellet i ganska behaglig temperatur om man som vi väljer en sen eftermiddag. Rikt belönad av sin prestation kastar man så inför nedstigningen en sista blick i motljuset ned mot stan, där man en halvtimme senare kan se sig om och förundras över att helt nyligen ha stått däruppe, 270 meter över havet.

En tanke sökte mig, även meddelad på vägen ner till mitt sällskap, ungefär hälften så gammal: Om ytterligare tolv år, kommer jag då fortfarande att tänka på La Rocca som en utmaning? Man kan aldrig riktigt veta. Kanske om man har liv och hälsa i behåll, men troligen ändå inte. Titta upp mot berget, vifta med käppen och säga att man redan bestigit det två gånger är då förmodligen fullt tillräckligt.

Tiden går så fort numera.
Carpe Diem, som man numera även populärt uttrycker saken.

Foto: EJ (Klicka för större bild!)

Familjesemesterns blandning

En familjesemester vid Medelhavet med nio personer i tre generationer blir en speciell sorts resa. Tanken med den är ju att samlas och umgås under angenäma former i en miljö som underlättar livet genom full service från andra, därtill under stabila väderförhållanden med sol och bad. Alla bör på något sätt få sitt, vilket till att börja med innebär att såväl barn som pensionärer, och inte minst generationen däremellan, måste enas om både resmål och lämplig tid.

Italien är då inget dumt val. Maten kan tillfredsställa de flesta smaker. Blir det en del konstiga rätter för de vuxna så finns det också alltid pizza och pasta att falla tillbaka på för de yngsta. Solen är så här års tämligen säker, vilket ju alltid räknas stort för en nordbo. Havskuster finns det gott om, och ett bra hotell kan dessutom som regel erbjuda pool för den som till äventyrs föredrar den turkosa, blanka vattenytan framför vindar och vågsvall från ett hav i mångskiftande blått och grönt. Valet blev för vår del Sicilien.

Konsten att umgås på så vis handlar bland annat om att ge både individer och familjer frihet att utforma dagen efter behag när väl frukostbuffén avklarats. Till de flesta middagarna återsamlas man sedan, om man inte redan gjort det vid poolen eller stranden, för berättelser om vad som förevarit. Till maten avspänt umgänge till gott vin från Corvo eller Tasca d´Almerita för de vuxna, Fanta och Cola för barnen. Och flinka servitörer med god vana av familjer med barn ute till sena kvällen omringar oss med korrekt och vänlig, ibland även skämtsam, omsorg. Åttaåringen fick första kvällen provsmaka colan på samma sätt som jag vinet.

Själv inriktade jag mig under dagarna huvudsakligen på solstolsskådande under parasoll, läsning samt strövtåg i det Cefalu som jag känner rätt väl numera efter ett par tidigare resor. Denna stad har fördelen av det som för övrigt ofta kännetecknar Italien, nämligen förmågan att förena förförisk yta med historiskt djup, lättjefullt liv med rik kultur, omväxlande natur med bad och förnämlig kost. Vad mer kan man begära?

Jag slank än en gång in i den gigantiska normandiska katedralen för att återse de bysantinska mosaikerna, lika förstummande som de i Monreale och Palermo även om de i de senare täcker större ytor och berättar mer. Museo Mandralisca har egentligen bara ett riktigt stort verk, "Ritratto d´ignoto marinaio" av Siciliens störste renässanskonstnär, Antonello da Messina (1429 eller 1430-1479). Det är desto märkligare, detta porträtt av en okänd man, möjligen en sjöman från de lipariska öarna, med ett leende minst lika mångtydigt som Mona Lisas. Finns där inte ett stänk av road överlägsenhet som har med blicken att göra? Något som man tillsammans med kläderna har lite svårt att koppla samman med en enkel sjöman, något man snarare associerar med en betydligt mer välbeställd person? Eller är det kanske uttrycket hos en man som speglar konstnärens egen självmedvetna blick på världen?

Från Antonellos bild till strandens avklädda folkliv är det ett bra steg, men bara andligen. Jag kan inte undgå att förundras över den mänskliga fysionomins variationsrikedom när jag blir sittande eller halvliggande på en sådan här hotellstrand och ser välbärgade personer som sedan länge vant sig vid ett gott liv oblygt uppvisa resultatet av sin överkonsumtion av mat och dryck. Särskilt dessa enorma herrmagar gör mig smått häpen, och jag tänker på min fars, pastorns, upprepade varning till sig själv för kakorna till kaffet. Han växte upp i Missionsförbundet och menade bara att man borde akta sig för vad som kallades "distriktsföreståndarebuk". Så många distriktsföreståndare som här har jag inte sett samlade på länge, om någonsin.

Till bilden av stranden hör också dessa tappra nordafrikanska månglare och deras sinnrikt konstruerade stänger för allehanda säljbara ting. De bär dem fram och åter längs den långa stranden överhängda med klockor, smycken, vindspel, mobilskal, hantverk, hattar, solglasögon, sjalar, klänningar, uppblåsbara strandleksaker, med mycket mera. De erbjuder sina varor med diskreta tillrop och vädjande ögon, men utan att vara speciellt påträngande. Till synes oförtröttligt traskar de vidare i den mjuka heta sanden. På eftermiddagarna rastar de under tamariskerna längs vägen ovanför stranden, där de i smågrupper förser sig med något ätbart och delar erfarenheter. Och så finns där även några ljushyade kvinnor i stråhatt bland försäljarna. Det är taiwanesiska massöser som erbjuder sina tjänster för "tjinkwe eullo", fem euro, och som verkar lyckas bäst med affärerna i det parti av stranden där jag fanns.

En återkommande basunröst genomtränger havsbruset redan från långt håll. Det är kokosförsäljaren, som i själva verket visar sig vara två. Rösten påminner om rösterna jag en gång hörde på fiskmarknaden i Catania. CO-co! CO-co! - med betoning på den första stavelsen. En liten satt man i glasögon, starkt solbränd under skärmmössan, bär på en genomskinlig glasskål som han håller högt i sin högra uppåtvända handflata. Co-co! Very nice, CO-co! Nyhuggen kokosnöt ligger i jämnstora bitar i skålen. Efter en kort stund kommer en lika kortväxt man, fast mycket yngre, också kraftigt brunbränd, som ropar på samma sätt och med samma röst, och jag förstår att det är sonen, att detta är ett litet familjeföretag specialiserat på kokosnötter.

I den här strandmiljön blir inte många sidor lästa i den medhavda boken. Bättre då att spara läsningen till lugnet på balkongen. Jag tar i stället fram block och färglåda ur tygpåsen och arrangerar för akvarellmålning, en syssla som ligger bättre till för skådandet av strand och hav från solstolsläge. Och jag minns med visst vemod en kurs i akvarellmålning på Peloponnesos för många år sedan, då vi satt vid havet under en hel dag för att försöka återge färgskiftningarna i hav och himmel i det varierande dagsljuset.

Foto: EJ (Bilderna är som vanligt klickbara)