En vänlig grönskas rika dräkt

Majs sista dag, en strålande vacker dag. En begravningsdag för en vän dessutom.

Sorgen får en så smärtsamt vacker inramning när den sker i "en vänlig grönskas rika dräkt". En kista som firas ner i den kalla jorden medan solen flödar över syrener och grusgångar tvingar oss att på en gång sörja och njuta våra snabbt förrinnande liv. Av vilka ett så påtagligt redan är bortom den sinnliga närvaron.

Men det finns en annan närvaro. Om talen under minnesstunden på Katedralkaféet interfolierades av saluter från samtidigt pågående doktorspromotion i det Uppsala som var Görans långvariga hemvist, så  var det helt i sin ordning. Om talarna sedan återkom till en person som inte bara gjort intryck genom sina betydande akademiska prestationer utan också genom sin person, så var det ännu mer i sin ordning.

Det finns så många klyschor och överord i nekrologer och minnestal, men i det här fallet kände jag att allt var sant och riktigt. Sällan har jag i ett sådant här sammanhang haft så lätt att för min inre blick bekräfta bilden av den som redan sänkts i graven.

Göran fanns där med sin försynta vänlighet, inbjudande blick och stillsamma förmedling av klassisk bildning. Allt ackompanjerat av tonerna från flöjten, hans eget instrument, med helst musik av någon ur Bach-familjen.

Foto: EJ.

Rönnblom

Någon har klickat grädde på rönn och oxel.

Rönnen - oundvikligen något förbisedd i den mördande konkurrensen om mesta trädblomprakten. Kan däremot hävda sig bra om hösten med de lysande röda bärklasarna, de små äpplefrukterna, som tydligen botanikerna kallar dem.

Vi är i slutet av maj och syrenerna blommar samtidigt med rönnarna, åtminstone denna försommar. När Zacharias Topelius skrev sin vårvisa "Sov du lilla vide ung" varnade han videt för vårvintern med hänvisning till att det ännu är "långt till vår innan rönn i blomma står".

Han tänkte uppenbarligen på rönnblom som vårblom. I min uppväxt i den nordligaste delen av Sverige var trädslagen inte många. Björk, dvärgbjörk och asp. Tall och gran. Sälg och vide. Al och en och annan hägg. Och så rönnarna, med sina bär som satt kvar långt in i vintern till sidensvansarnas stora glädje. Men när var det egentligen blomningen kom, på den tiden och på de där breddgraderna där våren är så försvinnande kort?

Jag tar tillbaka rönnen som en favorit i försommaren. De där gräddklickarna är så ytterst elegant placerade på de mörkgröna, parflikiga bladen.

Foto: EJ.

Flickorna

Det finns ett pianoverk av Guy Ropartz (1864-1955) som visar att han inte bara upptogs av katolicism, naturmystik och keltisk mytologi. Oavsett genre finns det hos honom en fin blandning av sensualism och stringens, vilket gäller även "Jeune filles", fem karaktärsstycken som just vill karakterisera ett typgalleri av flickor.

Nu kan man givetvis börja med att invända mot det här sättet att sammanfatta en person i ett enda begrepp. Ändå gör vi så hela tiden, förhoppningsvis i medvetande om att vi därmed inte uttömmer beskrivningen av personen ifråga. Det är oftast ett drag man vill framhålla, ett dominerande intryck man fått, kanske i ett visst sammanhang som rimligen bidragit till beteendet.

Låt oss acceptera förutsättningarna. Fem flickor, fem karakteristiker.

Den första är Den sorglösa (L´Insouciante).
Den andra är Den nonchalanta (La Nonchalante).
Den tredje är Den koketta (La Coquette).
Den fjärden är Den känsliga (La Tendre).
Den femte är Den nyckfulla (La Capricieuse).

Kan man verkligen knyta det musikaliska skeendet till respektive flickas väsen eller uppträdande? Givetvis gäller även här att en sådan musikalisk beskrivning inte är den enda tänkbara, inte är ett uttömmande sätt att i musik beskriva sorglösheten, koketteriet, känsligheten, och så vidare. Särskilt inte om den dessutom ska vara i någon mening genusanknuten. Vi får vara nöjda om vi genom musiken kan göra oss några giltiga föreställningar om dessa flickor.

Musiken avbildar inte en flickas koketteri, kan inte ens göra det med den relativa tydlighet som en målare eller skulptör kan. Joseph Chinards byst av Madame Recamiér (se ovan), visserligen inget flickebarn men en flickaktig ung kvinna, en Paris-salongernas legendariska medelpunkt som flera konstnärer i tidigt 1800-tal lockades att porträttera, är ett exempel på skillnaden mellan vad bildkonst och vad musik kan bidra med. Musik kan endast genom rytm och rörelse, klang och harmonik skapa associativa föreställningar om aktiviteter och känslomässiga kvaliteter.

Enklast, och kanske intressantare, blir det om vi vänder på saken, och tar dessa beteckningar för vad de egentligen är, nämligen inspirerande anvisningar om hur musiken ska utföras. Sådana föredragsanvisningar är inte sällan identiska eller snarlika det som Ropartz i det här fallet valt som titlar, även om de då som regel formuleras på italienska, musikspråket framför andra. Leggero, amabile, piacere, teneramente, sensibile, capriccioso, etc, etc.

Om pianoläraren nu skulle vilja förmedla till sin elev hur de här pianostyckena bör exekveras lite mera i detalj i olika avsnitt, kunde det kanske låta ungefär som följer.

Den första flickan: Du måste ge akt på hur obekymrat hon tar den här situationen, hur lätt och tanklöst hon avfärdar alla förmaningar, hur det spritter och bubblar inom henne inför det som väntar. Du måste spela stycket som om hon skrattande redan höll i det där champagneglaset som inleder partyt. Det finns visserligen en liten antydan om oro också, men hon slår omedelbart bort den.

Den andra flickan: Hon har redan tagit plats i gondolen, beredd att tillbakalutad bara njuta av situationen där hon nu gungar fram och låter andra betjäna henne med den självklarhet som är henne given. Till skillnad från den första flickan, som hon ytligt sett kan likna, visar hon sig en aning blaserad av denna  vaggande lojhet som inte förmår engagera henne full ut. Hon lämnar gondolen med en avmätt nick mot gondoljären och hans enkla musikant.

Den tredje flickan: Koketteriet är uppenbart eller hur? Hör hur elegant hon svischar runt i sällskapet, kastar skälmska blickar på herrarna, vänder ryggen till och vickar till med höften. Hon spelar hemlighetsfull och lättillgänglig och för glaset till de rödmålade läpparna med lillfingret spretande i luften, beredd att prompt närma sig den som bäst kan återspegla hennes bild av sig själv som skönheten personifierad. Charmerande och med ett lite torrt, pärlande skratt, men håller verkligen blickarna vad de lovar?

Den fjärde flickan: Här visar sig en känslig själ. Hör här så komplicerat allting är för henne. Hon vidhåller sin mening om att världen är både grym och vacker, och hon erkänner att hon ibland tar saker ting för allvarligt. Visst är det lite av noli me tangere över henne. Men möter hon bara någon som förstår hennes sårbarhet så finns där ett försiktigt leende också, och en stor skönhet i hennes milda uttryckssätt. Sök bara hennes inre kärna av stillsam eftertänksamhet så öppnar hon sig säkert.

Den femte och sista flickan: Hos henne löper livet alltid med full fart framåt och det gäller att hänga med i svängarna. Man vet aldrig riktigt var man har henne. Affekterat och smått hysteriskt kastar hon sig mellan infallen, och alla tror att hon hinner så väldigt mycket med alla dessa bollar i luften samtidigt. Och dessutom med alla dessa karlar som svärmar kring henne på grund av att det finns en behagfull och kanske en rent av fransk esprit mitt i allt jäktet. Helt följdriktigt det kortaste stycket.

Den enda pianist jag hittat som tolkat detta pianoverk är Stéphan Lemelin. Inspelningen finns på Spotify här:

Ett tidigare inlägg om Guy Ropartz finns här.

Wagner 200 år

Idag är det 200 år sedan Richard Wagner föddes. Senast jag blev helt betagen av hans musik var det för hans sista opera "Parsifal", som direktsändes på bio från Metropolitan för några veckor sedan. Den föreställningen sänder förresten STV nu på lördag för den som kan koncentrera sig en helkväll i tevesoffan därhemma. Några av världens för närvarande bästa sångare deltar, så det är väl värt ett övervägande gentemot andra mindre krävande lördagsnöjen.

Jag vill helt egocentriskt fira 200-årsdagen genom att hänvisa till ett av mina tidigare blogginlägg som i stället visar honom i det riktigt lilla formatet. Som alternativ till femtimmarsoperan ett kortfattat pianostycke, men ändå så mycket Wagner att det mycket väl kan duga som ett fortskaffningsmedel in i ett tredje sekel med den gamle giganten.

Så kan man sedan fortsätta med vilken som helst av hans operor, som alltid kommer att följa oss så länge vi och världen består.

Försommar och fado

Häggen blommar grannt och det mesta av den växtlighet som hållits tillbaka av denna kalla vår verkar med några varma solskensdagars hjälp kunna ta igen den tid som förlorats. Den japanska körsbärsblommen ligger redan utspridd på marken och hästkastanjerna står beredda med sina ljuskronor. I Botaniska trädgården och dess omgivningar kan jag särskilt så här års överraskas av nya trädsorter. Exempelvis den nu blommande malus pallasiana, en nordasiatisk vildapelsort, som står utanför Nordiska Afrikainsitutet fullständigt täckt av vitblom i en jämnt formad plym. Praktfull räcker inte för att beskriva den.

Det slår mig då att häggen sällan får det erkännande den borde för sin blomning. Vi misskänner den och ser den ofta enbart som ett förebud om syrener. Men om man stannar upp vid en kraftfull hägg i full blomning behöver man verkligen inte jämföra med något annat. (Se mitt foto ovan!)

Gårdagens hundpromenader i högsommarvärme slutade fram mot kvällen i ett konsertbesök. Fadosångerskan Mariza var åter i stan; hon verkar ha gjort Uppsala till en återkommande hållplats på sina turnéer världen över. För tre år sedan hörde jag henne på samma plats, det vill säga i Uppsala Konsert & Kongress stora sal. I mångt och mycket var det en repris, men givetvis ändå väl värd att lyssna till.

Hon försöker få publiken att medverka på olika sätt, i trots mot det omöjliga att återskapa fadorestaurangens intimitet i en jättelik konsertsal. Både till ljus och ljud är det ju för övrigt ett mycket välrepeterat arrangemang hon bjuder på. Men visst var det ett vackert inslag när hon i ett nummer mot slutet lade ifrån sig mikrofonen, kopplade ur all högtalarförstärkning och lät både sång och musik bara ljuda rent akustiskt.

Jag jublade på nytt över den oerhörda skickligheten hos medmusikerna, vilka hon med rätta ger stort utrymme. Hennes sångröst är inte direkt vacker men mycket effektiv i sin hårda och nästan helt vibratofria klang. Hon vet att utnyttja den väl för de dramatiska skiftena mellan viskningar och rop, och allra bäst kommer den till sin rätt i kraftfulla kulminationer. Fadosång är ju i stor utsträckning sång som exklamation, inte sällan lamentation. Och vad gäller texterna önskade jag att jag hade hört till den ganska stora andel av publiken som behärskar portugisiska och därmed kunnat följa med i sångtexterna, varav flera var av en av den europeiska 1900-talspoesins största poeter, Fernando Pessoa.

Skönt att cykla hem med den portugisiska gitarrens säregna klang kvardröjande inom sig. Och givetvis Marizas egen favorit bland de traditionella fadosångerna: fado primavera (som finns här)

Högtstående bondkomik

"Hjälp sökes!" går sedan en tid för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm. Föreställningen presenteras av de ansvariga själva på följande sätt:

HJÄLP SÖKES är en nyskriven musikal av Kristina Lugn, Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson.
I HJÄLP SÖKES medverkar Johan Ulveson, Sofia Pekkari, Magnus Roosmann och Suzanne Berdino samt två kor, två grisar, en get, en häst, tre hundar och fyra gäss!

Om föreställningen verkligen gör skäl för beteckningen musikal kan väl diskuteras, eftersom det dröjer ett bra tag innan en enda ton sjungs i den sandiga cirkusmanegen. Men ok, sånginslagen ökar efterhand och det som börjar som bondkomiska gräl övergår alltmer i underfundiga texter, talade såväl som sjungna, om två medelålders bondbröders svårigheter att leva ett värdigt liv utan hushållshjälp. Ja, om det nu verkligen är det som fattas.

Kristina Lugn är givetvis som alltid pålitlig i sin svarta humor, och det är som alla vet inte första gången hon utnyttjar kontaktannonsen för sina litterära syften. Hennes egenart ligger till stor del i en eminent förmåga att med lätt hand vrida till alla slags språkliga schabloner, göra dem dubbelbottnade, låta dem landa i en existentiell grimas. "Vi bor i samma ämnesområde" är, apropå inte bara ungkarlsbönders relationssvårigheter, en typisk sådan kristinalugnare som åtminstone får mig att börja moussera inombords. Den här föreställningen är fylld av sådana fempoängare, så textmässigt är den tveklöst gjord för en vuxenpublik. Samtidigt är den till inramning och uttryck en ganska fantastisk blandning av barnteater, bondkomik, cirkus och lättillgänglig (och bitvis mycket vacker och populär) musik av Benny Andersson. Men som sagt, det är Lugns texter som gör den stora skillnaden.

Det är bara att summera och säga att jag hade kungligt, eller kanske snarare folkligt, roligt, att detta helt enkelt är kvalitativt högtstående underhållning genomförd på bästa sätt av både djur och människor.

Foto: Ann Lindén

Turinhästen

Jag såg en film på Fyrisbiografen i förrgår kväll. En stor film, en sån som man minns efteråt, och kommer att minnas. Filmen heter "Turinhästen" och är gjord av Béla Tarr, som låtit meddela att den får bli hans sista, att han nu lägger av i och med denna film. Och jag som inte sett någon annan av hans filmer beklagar detta, men får väl söka mig bakåt i hans produktion i stället.

Filmen är i svartvitt, i långsamt tempo, två och en halv timme lång. Bara så att ni vet, även om det bara är som ni tror, att ni fördenskull vet att den ingenting är för er. Visst är detta den extrema motpolen till de filmer som lockar stor publik med action, drama och snabbt förflyktigad feel good. Men vi var i alla fall sju stycken i salongen, eller sex, eftersom en gick efter tjugo minuter, förmodligen för att han trodde att han visste.

Filmens speakerröst redogör först för hur det gick till när Friedrich Nietzsche gick in i mörker och vansinne. Det som ju sägs ha skett när han en morgon stiger ut ur porten på Via Carlo Alberto 6 i Turin och blir vittne till hur en rasande kusk piskar sin tredskande häst. I ett försök att stoppa misshandeln kastar sig Nietzsche snyftande om halsen på hästen och faller till marken. Han återförs till bostaden och blir liggande tyst och orörlig i två dygn, varefter han yttrar en enda mening: "Mutter, ich bin dumm". Efter detta sammanbrott ska det dröja ännu tio år av tilltagande demens innan Nietzche dör. Och - som rösten i filmen säger - om hästen vet vi intet.

I filmen anländer en man och hans dotter med häst och kärra till sitt enkla pörte ute på en ödslig och stormpinad landsbygd där damm och höstlöv hela tiden yr i luften. Deras enkla vardagssysslor utförs utan ord. Endast några få gånger bryts tystnaden med en kort replikväxling eller som när en besökare knackar på för att köpa brännvin och då samtidigt häver ur sig en lång harang om världens kontinuerliga förödelse, en harang som formar sig till en anklagelseakt riktad mot både Gud och människor.

De tre - hästen, mannen med sin förlamade högerarm och hans dotter - är hänvisade till ett slitsamt och monotont liv med få eller inga glädjeämnen. De är bärare av den "mänskliga existensens tyngd" (regissörens ord), snarare än varats olidliga lätthet. Av- och påklädnad, tända och släcka fotogenlamporna, elda i spisen, hämta vatten i brunnen, mocka i stallet, den enkla potatismåltiden och glaset med brännvin. Dag ett till och med dag sex får vi följa dem i långa tagningar som visar dessa enkla handlingar i realtid. Det låter inte upphetsande, men det är fantastisk bildpoesi som, förutom när den ackompanjeras av de relativa tystnader som uppstår när dörren stängs mot den vinande stormen utanför, endast litar till några få minimalistiska stråkackord som upprepas i det oändliga.

I denna händelselöshet uppstår dramatik vid minsta avbrott i rutinerna. Trämaskarna som inte längre kan höras i väggarna. Hästen som visar tecken på orkeslöshet och inte vill äta. Ett kringströvande zigenarsällskap som våldgästar brunnen. Fadern som plötsligt ger dottern order om att packa vagnen med det väsentligaste.

Hon drar kärran och han skjuter på med hästen i lunkande släptåg, och vi ser dem sakta försvinna över kullen och det vindpinade träd som bildar horisont. Kameran står kvar och visar hur vinden jagar markens torra löv i luften, inväntande de tre som efter uppbrottsförsöket strax återvänder till det gamla vanliga. Eller inte, för brunnen har ju sinat.

Och när inte heller fotogenlamporna längre låter sig tändas med späntstickorna och glöden slocknar i spisen börjar det bli riktigt obehagligt. Stormen bedarrar visserligen, men det är inget gott omen utan bidrar snarare till den kusliga stämningen när mörkret och uppgivenheten tar över. Den jordnära realismen utlöses i en allegori över mänsklig utsatthet och sakernas obönhörliga tillstånd, alltings fåfänglighet och förgänglighet.

Nej, här finns inga optimistiska ljuspunkter att ta med sig hem. Om man nu inte trots allt kan finna en paradoxal skönhet i denna skildring av mänskligt liv reducerat till det mest basala, till ett strävsamt liv nära elementen så länge dessa står en bi. Trots den enahanda kosten ger det ändå en sorts lisa att se fadern nypa salt ur karet och strö det över den ångande potatisen, med de oumbärliga två små glasen brännvin därtill.

Varje gång någon av dem, far eller dotter, stilla tar plats vid fönstret och blickar ut över landskapet vänds våra egna blickar inåt i begrundan. Men inte heller här får vi veta hur det gick för hästen, mer än att det outgrundligt mildögda djuret i stallmörkret delar människornas öde. Det finns en återhållen, försiktigt vädjande ömhet i dotterns relation till hästen som också den förstoras i denna långsamma och avskalade berättelse helt i Samuel Becketts anda. Som filmiskt mästerverk är det i klass med Andrej Tarkovskijs bästa.

Bortglömda tonsättare IX. Guy Ropartz

Det var ett tag sen jag skrev under ovanstående rubrik. Men jag är fortfarande på spaning efter bortglömda, eller mindre kända, tonsättare som verkligen förtjänar att lyftas ur glömskan.

Föreställningen om alla de orättvist bortglömda är fascinerande men bör naturligtvis inte överdrivas. Att det skulle finnas en mängd förbisedda genier inom olika konstarter är förmodligen inte sant. Men rimligt är att anta att några finns. Att alla inte når Bachs eller Beethovens höjder betyder ju inte att de som trots allt är lika hörvärda som, säg Mendelssohn, Dvôràk eller Pärt, inte förtjänar lika stor uppmärksamhet.

I mitt sökande med primärt fokus på pianomusiken har jag kunnat konstatera att de främsta fynden inte överraskande finns i de överrika traditioner som det ryska och det franska representerar. Kanske har det delvis med min musiksmak att göra, men bara delvis. Och jag tycker mig märka att de kvaliteter som en tonsättare visar i ett förhållandevis enkelt pianostycke ofta talar för att det finns kvaliteter att hämta också inom de övriga genrer som tonsättaren ägnat större möda. Så är det exempelvis med den för mig tidigare totalt okände bretagnare som jag med stor behållning närmat mig denna kyliga vårvinter.

Ja, varför i all världen har man aldrig hört talas om Joseph-Guy Ropartz (1864-1955)? Han efterlämnade en ansenlig mängd musik av alla slag: fem symfonier och ett flertal symfoniska verk, en opera, kammarmusik (bland annat sex stråkkvartetter), kyrkomusik, vokalmusik, pianomusik, orgelverk.

Det började med att jag fastnade för ett par pianostycken ur "Musique au jardin" (1916-17). Framför allt tilltalades jag av det tredje och det femte stycket, som bjuder på fina nostalgiska stämningsbilder av trädgårdar i skymning. Jag tyckte mig höra ett rätt typiskt franskt musikidiom från förra sekelskiftet men ändå på sitt sätt egenartat, någonting i släktskap med Vincent d´Indy och kanske också tidig Gabriel Fauré. Visserligen inte särdeles originellt, men som sagt på många sätt tilltalande.

Jag läser och får bekräftat att han i likhet med d´Indy var elev till bland annat César Franck, som inte minst genom sina många elever hade ett betydande inflytande på franskt musikliv under sent 1800-tal. Jag läser också att den unge Ropartz trots tidigt visad musikalitet inte fick ägna sig åt musik, i varje fall inte förrän han skaffat sig ett hederligt yrke i faderns efterföljd, vilket han mycket riktigt gjorde genom att ta en examen i juridik. Hans mångsidiga begåvning visade sig också i poesi och novellistik, även om musiken och komponerandet snart tog överhanden. Efter fortsatta kompositionsstudier blev han så småningom dirigent och chef för musikkonservatoriet i först Nancy och sedan Strasbourg. I dessa städer byggde han upp musiklivet under många år, för att sedan i sextioårsåldern återvända till sitt gods i hembygden. Där levde han till sin död vid 91 års ålder.

Vem var han i övrigt, den profetskäggige mannen som sågs promenera i robusta kläder och svart hatt i det lilla Lanloup, fjärran från Paris´ mondäna musikkretsar? Inte mycket finns rapporterat, men ytterligare några uppgifter kan hämtas från nätet. Han var varmt troende katolik, lokalpatriot och ivrig förkämpe för det bretagnska kulturarvet och han älskade närheten till havet. I detta låg också inspirationen till musiken. Vid andra världskrigets utbrott, det andra stora kriget han upplevde, dog hustrun, och även om han aldrig var någon modernist eller nydanare kan man ana ett alltmer klassicistiskt tonspråk med stigande ålder och ensamhet.

Femte och sista symfonins (1945) largo är, i likhet med de flesta av hans långsamma satser, ett stigande och sjunkande flöde som suggererar oändlighet och den där halvt mystika bortom allt-känslan som kan infinna sig inför en havsutsikt. Den där känslan som inte är beroende av en särskild, vidhäftande melodi utan bara av den ständiga, långsamt pulserande rörelsen. Detta är alltså den åttioettårige Ropartz´ symfoniska testamente, väl värt att återupptäcka.

De fem symfonierna måste räknas till höjdpunkterna i hans verklista. Redan den första symfonin (1894-95), byggd på en bretagnsk koralmelodi, har en oemotståndlig friskhet i sin romantiska harmonik. Varför den inte skulle vara fullt i klass med vilken nationalromantisk symfoni som helst får vem som vill försöka överbevisa mig om. Den tredje symfonin (1905-06) utmärker sig genom att vara en stort anlagd körsymfoni med fyra sångsolister, i vart fall till dimensionerna ett verk av beethovenska eller mahlerska mått. Den som provlyssnar här till sista satsen vill säkert höra de båda andra satserna också.

Medan jag väntar på musikvärldens återupprättande av denne bortglömde tonsättare från Bretagne lyssnar jag vidare till de inspelningar som trots allt finns både på Spotify och Youtube. Och jag övar just nu med förtjusning på hans sommarskisser - "Croquis d´Eté" - för solopiano, så passande nu när försommaren tycks ha anlänt på ett norrländskt sätt utan att våren riktigt hann göra intryck.

Duvan (6) och den skitiga verkligheten

Kanske borde jag säga något om duvskiten innan jag släpper temat duvan. Långt ifrån alla faller i vördsam begrundan inför den symboltyngda duvan, i varje fall inte i mötet med den verkliga. För många platsar duvan bäst som Picasso-bild på väggen med olivkvist i munnen, eller på inbjudningskortet till bröllopet och därmed jämnt. Särskilt påfrestande blir den i de stora flockar som på vissa håll ockuperar torgen med omgivande bebyggelse. Både genom föroreningarna och närgångenheten, oftast uppammad av fågelmatarna och spillet från utomhuskaféerna, stör den bilden av något odelat angenämt.

Det är numera förbjudet att mata Markusplatsens duvor i Venedig, vilket väl endast fröförsäljarna och en del galna turister beklagar. Ärligt talat, vem åker till Venedig för att mata duvor? Och om man till sist måste välja mellan duvorna och Markuskyrkans fasads nyputsade mosaiker borde valet var enkelt. Antalet måste hållas nere om man ska slippa allt obehag, och de som tycker att duvorna hör till stadsbilden kan trösta sig med att de ändå aldrig kommer att försvinna helt.

Så står vi då återigen där med spänningen mellan upphöjd symbolik och en mer solkig verklighet. Å ena sidan den vita fredsduvan som symbol för allt gott och livsfrämjande här i världen och å den andra den verkliga duvan som sällan är helvit och som i all sin spräcklighet även kan vara en sanitär olägenhet, fridstörare och i värsta fall kanske också smittbärare.

Slutligen. Duvan har i vår tid också använts för att försöka bevisa saker om både duvor och människor. Beteendepsykologen B F Skinner är för evigt förknippad med boxen där han manipulerade hungriga råttor och duvor med hjälp av de matkulor som de belönades med under olika så kallade operant- eller förstärkningsbetingelser. Beteendet styrs av dess konsekvenser, det var Skinners enkla budskap till världen.

Han fann bland annat att duvor tenderade att upprepa det beteende som de uppvisade strax innan de belönades med mat enligt ett oförutsägbart schema. Om de då vred på huvudet eller gjorde någon annan speciell rörelse så tenderade de att upprepa denna rörelse gång på gång som om de trodde att de därigenom kunde åstadkomma en ny matkula. Just det faktum att de till sist fick ännu en matkula förstärkte bara deras "vidskeplighet".

Nog för att belöningar har betydelse också för mänskligt beteende, och nog för att övertygelser av typen falsk kausalitet florerar i mänskligt magiskt tänkande, men detta till trots har jag allt sedan studietiden, då Skinners inflytande var betydande i psykologin, misstrott denna grovt förenklade bild av människan.

Om duvans själsliv vågar jag inte ha någon definitiv mening. Men om hon nu varit Noas testpilot efter syndafloden, "vidskepligt" offer för de yttre omständigheterna i Skinners box, "modig" brevbärare i första världskriget, turturlikt kärleksobjekt i Höga Visan, helig livsande i konsten, pittoreskt eller förargelseväckande inslag i gatubilden, med mera annat, så kan vi säkert en dag upptäcka att hon har ytterligare andra sidor som vi kan spegla oss själva i.

Min egen favorit är den skygga skogsduvan, som vid tysta skogspromenader ibland skrämmer vettet ur en med sina häftiga uppflog.

Bilderna uppifrån och ned:
- Bysantisk silverduva från Attarouthi, Syrien, 500-600-tal, med ett fragment av ett kors i näbben.
- Markusplatsens duvor i Venedig. Foto: Dmitri Kessel, 1952.
- Skinnerboxen med en duva.

Skogsduvan (5)

I klassisk musik kan jag bara erinra mig två duvor av betydelse, men det finns med all säkerhet fler. Näktergalar och andra sångfåglar finns det gott om, men när det gäller duvor är det i bildkonsten man hittar dem.

När jag försökte tänka på musik och duvor kom jag först inte på något annat än Arnold Schönbergs oratorium "Gurrelieder". Die Waldtaube förekommer där som rapporterande vittne till kärleksdramat mellan kung Valdemar och hans älskarinna Tove, och där Tove själv liknas vid en duva. Eftersom det finns ett vackert omslag till en skivinspelning av detta verk kan jag inte motstå frestelsen att låna det som illustration till mina små noteringar kring duvan och samtidigt påminna om Schönbergs musik. Molnen som antar formen av en vit duva ser ni här ovan. Och skogsduvans klagosång kan ni lyssna till här (med J P Jacobsens text på tyska).

Detta är Schönberg som extrem senromantiker, ett ungdomsverk som han arbetade med under många år och som slutligen kom att bli ett av musikhistoriens mest gigantiska partitur. Det sägs att han beställde dittills aldrig skådade notblad med plats för 48 stämmor, och vad beträffar det antal musiker och sångare som erfordras för ett uppförande är det väl bara Mahlers åttonde symfoni som det överträffas av. Med detta verk ansåg sig Schönberg ha nått vägs ände med den traditionella, alltmer svävande tonaliteten och han var redan i full färd med att utveckla dodekafonin, eller tolvtonstekniken.

Sven-Erik Klinkmann har i en kommentar till ett av mina tidigare inlägg påmint om René Magritte, som också hör till de konstnärer som valde duvor som motiv i flera av sina målningar, bland annat den som har den gåtfulla titeln "La grand famille". Och det är svårt att frigöra sig från tanken att Magritte är inspiratören  till det troligen lätt manipulerade molnfoto som fått bilda omslag till Gurrelieder-skivan. (Tydligen har Magrittes bild också funnits som skivomslag på popgruppen The Rascals LP-skiva "See", från 1969).

Vilken surrealistisk tanke som föranledde Magritte att kalla målningen för "Den stora familjen" undgår mitt djupsinne. En plattare tanke är förstås att duvan helt enkelt är en prognosmakare med bud om bättre väder. Det vackra väder som råder på den klassiska skivan motsvarar ju inte oratoriets tragiska innehåll, så på så sätt skulle Magrittes mer sammansatta bild passa något bättre.

Den andra duvan var mer svåråtkomlig för mitt minne, men den dök upp till sist. Det finns en symfonisk dikt av Antonin Dvôràk som har titeln "Die Waldtaube". Det är inget märkvärdigt stycke men ändå värt att nämna i sammanhanget. Frånsett hans underbara cellokonsert, som jag redan i unga år fastnade för på en konsert i Prag, samt några få av hans andra mest kända verk, måste jag erkänna att jag är skamligt obevandrad i Dvôràks musik. På senare tid har jag dock börjat upptäcka hans storhet i det lilla, det vill säga i kammarmusiken, vilket jag hoppas kunna återkomma till.


PS. Naturligtvis kommer jag efterhand att upptäcka fler duvor i den klassiska musiken. Jag borde på en gång ha undersökt Olivier Messiaen närmare, han som är fågelfantasten nummer ett i musikens värld. Bland hans pianopreludier, ett tidigt verk från 1928, finns ett mycket vackert stycke med titeln "La Colombe". Messiaen transkriberade ju fågelsång till instrumentalmusik som sedan användes i många olika kompositioner, mest känt i "Catalogue d´oiseaux", också för piano. Där finns dock ingen duva, och inte heller är det något duvläte som är föremål för intresset i Preludierna, utan snarare duvan som symbol. Messiaen var ju förutom fågelfantast också djupt engagerad av katolsk mystik.

Duvan (4) och benranglet

Florens är den stad utanför Sverige som jag besökt flest gånger, och det är länge sen jag tappade räkningen på hur många gånger. Inte varje gång, men ofta, går jag till basilikan Santa Maria Novella för den fantastiska konstens skull. Jag har oftast bott i närheten så det har varit enkelt att slinka in och återse Ghibertis, Ghirlandaios, Lippis och andra berömda renässanskonstnärers verk. Albertis marmorfasad är dessutom den mest dekorativa jag känner till.

Där finns också ett berömt verk av Masaccio, nämligen "Treenigheten". Det är en konsthistorisk milstolpe, berömt för sitt perspektiv i en tid när perspektiv i bildkonsten fortfarande var i sin linda; vi talar nu om 1420-tal. I själva verket var det ett lysande illusionstrick som den unge Masaccio (han dog vid 27 års ålder) åstadkom med hjälp av passare och geometriska beräkningar. Trompe l´oeuil brukar man säga, när någon lyckas göra tredimensionell rumslighet av en plan yta. Och han lurar vårt öga på mer än ett sätt.

Fadern, Sonen och Den Helige Ande, det är enligt kristendomen den gudomliga trefaldighet som ska uppfattas som en treenighet. Gud fader och den korsfäste Sonen är det lätt att få syn på, men Anden, var är den? Det dröjde första gången innan jag kunde lokalisera den, främst på grund av att jag sökte efter den ovanför de mänskliga gestalterna, svävande någonstans under det välvda kasettaket. Duvan, alltså.

Men duvan är placerad mellan Gud och Kristus, svår att upptäcka eftersom den kan tas för ett vitt skjortbröst runt Faderns hals. Kanske är det ett sätt att understryka att det är den Ande som bor i Guds eget bröst? Men det finns ytterligare en intressant sak med detta monumentala verk. I basen finns Adams grav, det vill säga en slags motpol till duvan i form av ett skelett med ett memento mori:

"Jag var en gång vad du är, och det jag är kommer du också en gång vara."

Ett ovedersägligt faktum som ingen lär bestrida. Men vad innebär det med tanke på vad som i helhet gestaltas?

Om man ställer den symbol för Den Helige Ande som Masaccio valde, den luftigt amorfa och knappt skönjbara duvan, mot den brutalt tydliga erinringen om vår dödlighet i både text och bild, även poängterad av själva korsfästelsescenen, så är tanken förstås att det bara är genom denna treenighet som evigt liv kan nås. Bara Guds Ande kan väcka liv i de torra benen på grund av Sonens offer. Eller hur nu teologin mera exakt ser ut.

Återstår bara en hake: det ska tro till om duvan ska besegra döden. Och frågan om tron ens hjälper kommer vi aldrig att få besvarad.

Turturduvan (3)

Duvor i konsten är det gott om, men visst finns det sånger om duvor också. Inte bara den sedan hundrafemtio år över hela världen spridda, omåttligt populära "La paloma", som under årens lopp framförts i alla tänkbara sättningar och med de mest olikartade sångare och musiker. Där är duvan förmedlare av en hälsning från sjömannen på fjärran hav, en sång om kärlek och längtan efter återförening.

Särskilt turturduvan har fått symbolisera kärlek och sveklös trohet. Det så till den milda grad att oblygt förälskade par får stå ut med att kallas turturduvor - och alltså själva fått status av symbol, åtminstone för den allt uppslukande förälskelsen. Den som Freud helt krasst kallade en form av vansinne.

Men utan hinder för de lidelsefulla känslorna ingen riktig poesi. Så på liknande sätt som i La Paloma är temat i den engelska folksången "The turtle dove" ett smärtsamt avsked, en påtvingad separation och den sorg och saknad som den framkallar. Texten lyder:

Fare you well, my dear, I must be gone,
And leave you for a while;
If I roam away I'll come back again,
Though I roam ten thousand miles, my dear,
Though I roam ten thousand miles.

So fair thou art, my bonny lass,
So deep in love am I;
But I never will prove false to the bonny lass I love,
Till the stars fall from the sky, my dear,
Till the stars fall from the sky.

The sea will never run dry, my dear,
Nor the rocks melt with the sun,
But I never will prove false to the bonny lass I love,
Till all these things be done, my dear,
Till all these things be done.

O yonder doth sit that little turtle dove,
He doth sit on yonder high tree,
A-making a moan for the loss of his love,
As I will do for thee, my dear,
As I will do for thee.

Ralph Vaughan-Williams har satt den i ett vackert arrangemang för kör och solo. Den finns i många inspelningar, men den som OD och Olle Persson står för lämnar inget i övrigt att önska och passar dessutom bra så här strax efter Uppsala-körens traditionsenliga deltagande i valborgsfirandet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att skicka med ett alternativ i form av den engelske tenoren Mark Padmores ljuvliga sång till enbart lutackompanjemang. Lyssna och njut!

Bilden ovan: Matisse tecknar en duva.
Foto: Henri Cartier-Bresson/Magnum Photos