Kaffeehaus Zimmermann

Varje gång med Johann Sebastian Bach (1685-1750) förundras man. Det är som med Mozart och Beethoven, men ibland något ännu mer. Att en afton smyga in i kyrkan, sätta sig i en bänk längst bak och lyssna till improviserat orgelspel, häpna och hänföras, och sedan känna sig tvungen att vända sig till bänkgrannen och utbrista: "Det måste vara djävulen eller själve Bach". Jo, det vore nåt!

Det där lär ju ha hänt, fast tyvärr inte mig. Jag lever bortåt tre hundra år för sent och får nöja mig med samtida interpreters tolkningar av geniets många storverk. Och jag tänker inte minst på klavermusiken.

Klaver kunde betyda spinett, cembalo eller klavikord på Bachs tid; pianot kom ju till världen först i slutet av hans liv. Jag har ingenting emot cembalo, tvärtom, men jag lyssnar lika gärna till barockens klavermusik när den utförs på våra moderna instrument. Inte sällan framgår den suveräna polyfonin ännu tydligare då.

Bach var en gudfruktig man som inte komponerade enbart för kyrkan. Det fanns i Leipzig en ensemble - Collegium Musicum, grundad av Georg Philipp Telemann - som spelade på Kaffeehaus Zimmermann om fredagarna. Bach med söner komponerade för och musicerade tillsammans med denna ensemble, och det som kaffedrickarna fick höra var inte bara kaffekantaten utan även de fem klaverkonserterna, BWV 1052-1056, och givetvis mycket annat.

I fjol kom en inspelning av dessa klaverkonserter med den utmärkta Gewandhausorchestern från Leipzig under deras nuvarande chefdirigent Riccardo Chailly, och med den iranske Bach-pianisten Ramin Bahrami vid flygeln. Det är ren fröjd att lyssna till deras musicerande, med eller utan kaffe, med eller utan höstsol utanför fönstret om eftermiddagarna.

Det är friskt och luftigt i orkestern och ett lätt och distinkt, nästan helt pedalfritt spel från Bahrami. Även om dessa konserter kanske inte hör till Bach allra främsta prestationer framstår han även här i sin gudabenådade glans i både lustiger dans och dröjande lyrik. Jag har plockat fram en inspelning med cembalo också, och den får mig i sin tur att minnas en gammal LP med cembalisten Gustav Leonardt, han som en gång i världen invigde mig i denna musik. Jag vill ingalunda vara dessa äldre inspelningar förutan. Ändå är det nog den här senaste skivan jag kommer att spela flitigast i fortsättningen.

För övrigt undrar jag bara när jag ska ta mig i kragen och äntligen bege mig till Leipzig. För Gewandhaus, Thomaskirche, kaffe och mer därtill.


Ett par prov på Chailly/Bahrami och Gewandhausorchestern från Leipzig finns på Spotify här och här.

Bilden ovan: Katharinerstrasse, Leipzig. Kaffeehaus Zimmermann låg i huset i mitten med lägre tak. Etsning av Johann Georg Schreiber, 1712.

 

Dokumentärfilm - en dålig och en bra

Dokumentärfilm hör till det som fortfarande kan väcka mitt intresse så pass att jag slår mig ned framför teven med ett visst mått förväntningar. Genren i sig torde utgöra ett av de starkare argumenten för public service i ett medium som förutom sport mer och mer producerar barntävlingar och infantila vuxenlekar med okända halvkändisar från... ja just det: tv.

I tisdags sändes två dokumentärer i STV1. Jag såg båda, utan att egentligen ha planerat det. Den första om storviltfiske sändes på bästa sändningstid efter Rapport. Den lockade mig främst på grund av att jag själv gillar fiske. Tyvärr var den en besvikelse, och kanske just därför blev jag sittande och gav nästa en chans.

Ett killgäng med filmintresse och gott om pengar hade fått för sig att dokumentera en idé om att följa sig själva i Ernest Hemingways fotspår som storviltfiskare. Det där med Hemingway visade sig ganska snart inte vara mycket mer än en pretentiös referens till den "Den gamle och havet" och storviltfiske från liten båt. Det var inte Hemingways fiskeplatser som uppsöktes, utan mexikanska västkusten, ett modernt eldorado för sportfiske som en kännare tipsat de medelålderskrisande männen om.

Fyrtiofem minuter av timmen upptogs av fysiska och andra förberedelser, en första misslyckad resa och ett förnyat försök, innan slutligen några vackra bilder av spjutfiskarnas dans kring båten kunde förmedlas. Naturligtvis till förfärlig bakgrundsmusik - det allt vanligare och tydligaste tecknet på dåligt självförtroende hos en dokumentärfilmare. - Man tycks resonera ungefär så här: Om vi vräker på med häftig musik så märker ingen hur klen storyn är. Eller möjligen är det bara fråga om erbarmliga schabloner hos musikestetiskt okänsliga filmmakare?

Filmen som följde var desto mer sevärd. "Den stora friheten" (av Klas Ehnemark och Åsa Blanck) handlar om en man som försöker utreda vad som egentligen hände hans far, som bestialiskt mördats i sitt hem på den tyska landsbygden. Fadern övergav modern när sonen var två år och flyttade till Tyskland, där han sedan levde och arbetade i decennier. Sonen vill veta mer om faderns liv och i samband med domstolsprocessen mot mördarna även upprätta hans rykte, vilket efter hans dramatiska död nedsvärtats av medias spridning av byskvaller om dubbelliv och knarkhandel.

Vi förs i början tillbaka till tidigt 70-tal med boende i kollektiv och drömmar om ett annat liv. Sonen och modern besöker tillsammans platsen där familjen levde de första åren. Modern berättar att hon inte ville bryta upp och vidga gränserna på det sätt som fadern önskade, så han gav sig iväg ensam. Han etablerar nya relationer som också de brister för det omutliga frihetsbehovet och de annorlunda samlivsexperiment som han som bisexuell lockas av. Och han drivs allt längre in i ensamhet och storstadslivets anonymitet, till klubbar bland transsexuella, drogmisssbrukare och andra som öppet befinner sig i samhällets periferi. En relation till en ung narkoman blir hans öde, när denne och hans mor tillsammans torterar honom till döds för att komma åt hans förmögenhet.

Historien är således både tragisk och utlämnande, men berättas på ett sätt som verkligen uppfyller sonens och filmarnas ambition, nämligen att utan förskönande, men också utan lögner och fördömanden, upprätta en människa, ett livsöde, så att den allmängiltiga frågan om vad vi vill och gör med våra liv kommer i fokus. Oavsett graden av annorlundaskap och på vilket sätt vi förverkligar vårt behov av frihet på olika områden, kan vi känna igen oss i de frågor som sonen och filmen ställer. Det är emellertid ett sorgligt facit som presenteras. Den stora frihetens kostnader kan överstiga värdet av densamma, särskilt när dessa kostnader måste betalas med en allt ödsligare ensamhet.

Jag kan tillägga att musiken i denna film, som även den komponerats av Klas Ehnemark, inte på minsta vis är störande. Det är elektronisk musik i den minimalistiska traditionen, sparsmakad och följsam mot scenernas stämningar. Den visar på ett föredömligt sätt att musik, rätt använd, har sin plats i filmsammanhang.

Ytterligare information om denna mycket sevärda dokumentärfilm finns här. På svt play kan man se filmen fyra veckor framåt.

Reflections in D

De dagliga promenaderna med Issa leder mig allt tydligare in i kulen senhöst. Mössa och handskar är redan sköna för husse att bära, medan hon än en tid klarar sig utan värmande kappa.

Oktober går mot sitt slut och det tätnande novembermörkret kan redan anas. Visserligen kan plötsligt en morgon de gråmulna skyarna ha dragit bort och ersatts av soligt uppehållsväder. Med lite tur står det sig hela förmiddagen - innan regnmolnen hopar sig på nytt.

Efter allt regnande är gräsmarkerna vattensjuka och hala, trottoarerna smetiga  av nedtrampade löv. Trots det har hösten sin obestridliga skönhet. När solen till sist får lönnarnas lövverk att flamma upp uppstår en mildrande, allt förlåtande värme. När i den blygsamma vinden löven singlar mot marken lyfts blicken först i en slags lugnande motrörelse. Därefter sjunker den ohjälpligt och förlorar sig i de spontanistiskt ordnade lövmattorna, vilka sällan hinner svartna innan de jagas samman i högar av trädgårdsarbetarna med sina larmande lövblåsare.

Eftermiddagen i gråväder kan med fördel tillbringas inomhus med läsning och med Bill Evans. Inte för att jag vet exakt vilken tonart mina reflektioner här har gått i; kanske kan de uppfattas som en aning mollstämda. Men med minnet av förmiddagssolen och Bill Evans tolkning av en rätt okänd Duke Ellington-melodi - "Reflections in D" - ville jag bara säga att jag går genom dessa höstdagar lättare till sinnes.

Här finns Bill Evans på Youtube.

En liten pennkniv med skaft av pärlemor

 

Slumpen gjorde att jag lämnade Arvid Stjärnblom åt sitt öde ett par dagar efter det att jag läste och skrev om "Museet för brustna relationer" i Zagreb (se föregående inlägg). Efter det definitiva uppbrottet från både äktenskapet och den passionerade relationen till Lydia Stille bestämmer sig Arvid för att ge sig iväg på en längre resa. Innan tåget avgår från Centralen i Stockholm vänder han sig om och får då strax bakom sig se Lydia, som överraskar honom med ett litet paket, med något att minnas. Han tar emot paketet, tar farväl och reser sin väg.

Så slutar svensk romankonsts största kärleksroman, "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Jag läste Söderberg i min ungdom och trodde nog att även denna roman hörde till det lästa. Men nu tvivlar jag på det, det var novellerna, "Doktor Glas" och kanske något mer jag läste. Hade jag läst denna fantastiska roman som ung hade jag kommit ihåg den vid omläsningen nu, även om år och livserfarenheter kanske gör berättelsen än mer fastnaglande.

De korta, hemliga brev som skickas mellan de älskande spelar en stor roll för berättelsens dramaturgi. Jag får läsa dem in extenso när Arvid skriver dem och i samma stund som han läser svaren från Lydia. De sinnestillstånd som breven ger uttryck åt, och de reaktioner och möten som följer, beskriver Söderberg mycket sakligt och koncentrerat på ett sätt som får texten att koka av undertext. Vilken enastående stilist! Vilken modern roman! Jag läste en upplaga med verben i pluralformer men hade annars sällan en tanke på att det hela utspelar sig för hundra år sedan.

Det handlar om kärlek med förhinder och därav ofrånkomligt svek. Visserligen predikas - "happy, happy" - ett större lättsinne kring skilsmässor nu för tiden men få torde kunna svära sig fria från allvaret i den lek som Söderberg så vackert och smärtsamt skildrar. Inte minst imponerar skildringen av kampen för den behärskning som måste uppbådas i den belägenhet som blev Arvid och Lydias öde.

- Det är bara en liten småsak, sade hon. En liten sak, som du kanske har användning för ibland. Och då tänker du kanske på mig.
- Tack, sade han. Och adjö!
  Och han stoppade det lilla, lilla paketet i fickan och gick ut på perrongen och upp på södra snälltåget.

Han öppnar sedan paketet och finner en liten pennkniv med pärlemorskaft. Han tänker då på gammalt skrock om att man ju inte bör ge bort knivar till dem man håller av, att det kan föda fiendskap och hat. Och vidare tänker han att hon nog nu möter sin nye älskare och inte längre förstår hur hon har kunnat ha några känslor för honom, Arvid.

Och jag tänker att Lydia kanske inte bara älskade den vackra knivens skimmer av pärlemor, ett vackert föremål som minne av det som en gång var. Inte heller att hon bara vill påminna om sin existens någon gång nu och då, utan framför allt vid de tillfällen när brev kommer med posten och en pennkniv kan komma till pass.

Är det verkligen så säkert att det inte kommer fler brev från Lydia?

Om tiden går och så inte blir fallet borde den där pennkniven i alla fall få en hedersplats på "Museet för brustna relationer".


Bilden: Hjalmar Söderberg med två vänninor.

Muséet för brustna relationer

Muséer förknippar man ju som regel med konstföremål eller historiska och naturvetenskapliga ändamål där fakta tillsammans med föremål ska förmedla kunskaper om väsentliga delar av vår historia. Men så finns det också ett och annat museum som avviker från det förväntade. Som till exempel det "Museum för brustna relationer" som finns i Zagreb och som Bodil Zalesky berättar om på sin blogg.

Vilken lysande originell idé är inte detta i en tid då stora delar av befolkningen har erfarenheter av förhållanden som spruckit, förpassats till det förflutna och blivit "museala". På något plan begriper strängt taget alla vad en brusten relation är. Muséet, som tydligen prisbelönats, bygger på idén om allmänhetens bidrag med föremål som erinrar om en relation i det förgångna. Se vidare för några exempel här. Som Bodil säger är givetvis inte allt gripande eller överraskande, men säkert är muséet väl värt ett besök om man har Zagreb som resmål.

Jag kom att tänka på en bild som passande i sammanhanget. För en tid sedan presenterade jag (här) den ungerske målaren István Farkas och hans märkliga målning "Dåren i Syrakusa". En annan målning av honom som jag bara sett reproducerad på nätet är den som bär titeln "Någonting hände?" Rent koloristiskt är den ännu mer representativ för Farkas´ färgstarka måleri. Ett runt bord med vita krysantemer i en vas. Två figurer, en man och en kvinna, är separerade av vasen och bortvända från varandra. Någonting har hänt och frågan är hur denna situation kommer att avlöpa.

Västmanland i dröm och vaka

 

Kan man förena humor och melankoli, gott humör med insikter om livets meningslöshet? Läser man Lars Gustafsson - och det har jag alltid mer än gärna gjort - så blir svaret positivt, jakande.

I sin nyutkomna roman - "Mannen på den blå cykeln" (Atlantis) - är han tillbaka i sina västmanländska hemtrakter, närmare bestämt år 1953, i en tid då fortfarande malmschaser, rälsbussar och ångbåtar var i trafik och folk cyklade på blå cyklar med ballongdäck av märket Svalan.

Huvudpersonen heter Jan Viktor Friberg och färdas längs vägarna med ett tungt kolli på pakethållaren, ordentligt fastsurrat med läderremmar. Innehållet är en hushållsassistent från Elektrolux som han demonstrerar och försöker få folk i gårdarna att inse värdet av att införskaffa. Han är dock ingen lyckad man, han har stora problem med frun som förklarat honom oduglig och han grunnar mycket på vad för mening det är att fortsätta på detta sätt.

Han cyklar i ett redan "höstskadat landskap" och när det börjar mörkna tänker han sig trots motigheter och motlut hinna med att göra en sista ansträngning innan rälsbussen går från Kolbäck. Det bär sig dock inte bättre än att han vurpar i gruset upp mot en herrgård och gör sig illa i vänstra handleden.

Det som följer är en märklig berättelse om vad som möter honom i denna herrgårds innandömen, där en gammal dam är döende och andra egendomligt undanglidande gestalter kommer och går utan att han får framföra sitt ärende. Han blir sittande i salen där ett par diktsamlingar och ett fotoalbum med gamla bilder ligger framlagda. Han bläddrar och tittar, faller i sömn och vaknar, allteftersom någon dörr plötsligt öppnas och någon kommer in och börjar tilltala honom.

Berättelsen utgår från några sepiafärgade foton som öppnar fantasins dörrar för både berättaren och läsaren. Man förs in i en narrativ värld där den ena historien följer av den andra och det förblir osäkert vad som är dröm och verklighet, vem som drömmer vem och var gränserna för verkligheten egentligen går. Ett välbekant tema som mer än en gång lekfullt rådbråkats i Lars Gustafssons filosofiska författarverkstad. Aningsvis förstås att smärtan i handleden och den rent köttsliga reaktion som en kvinna i ridbyxor kan åstadkomma hos denne Janne Friberg i varje fall får gälla som en sorts förankring i verkligheten.

Den här romanen är mycket bättre än man kanske vid en ytlig läsning tror. Den har något för alla. En skröna för den som gillar sådana. Naturlyriska betraktelser för den som är poetisk lagd. En gnutta filosofisk fantastik för den som är svag för sånt. Personligen är jag svag för alltsammans. Gustafsson har en förmåga att måla scenarier som är konkreta och detaljrika, samtidigt som han uttryckligen understryker osäkerheten i utsagorna genom frågetecken och reservationer. Möjligen är det på ett visst sätt, men säker kan man inte vara. Vilket naturligtvis inte hindrar att olika skruvsorter i all sin konkretion kan få en rent poetisk lyster hos denne diktare.

Och så detta med humorn. Jag gjorde ett snabbt referat av innehållet för G. vid middagsbordet och brast plötsligt i hejdlöst och smittande skratt över vad jag hade läst. Bättre betyg kan väl inte en författare få. Sist jag gjorde något liknande var nog efter läsning av någon av Torgny Lindgrens böcker.

Dårens tal

 

Biologen och religionskritikern Richard Dawkins har varit på sverigebesök, vilket märkts i massmedia och naturligtvis aktualiserat de senaste årens ateistiska opinionsbildning i västvärlden.

Jag blev i samband med hans besök personligen påmind om flera saker. För det första att jag köpte hans bok "The God Delusion" på JFK International Airport för fem år sedan i akt och mening att läsa den. Tyvärr står den fortfarande i hyllan oläst, kanske för att jag tror mig redan ha greppat huvudlinjerna i hans argumentation. Kanske också för att jag tror mig i mångt och mycket dela hans vetenskapliga världsuppfattning och skeptiska livshållning, utan att därför känna mig befryndad med någon kämpande ateism. Utmaningen ligger för min del inte så mycket i Dawkins och hans gelikars rationalism på vetenskaplig grund, snarare i... Ja, var finns egentligen de verkligt utmanande tankarna om inte hos en del som försökt gå i svaromål och ge Dawkins et consortes en match utifrån en ståndpunkt som tar trosföreställningar om en immateriell verklighet på allvar utan att förneka vetenskapligt förnuft. De finns, men märks inte lika mycket. Jag tänker då inte i första hand på intelligent design-predikanterna, utan exempelvis filosofer som Gary Gutting (se t ex här och här).

Jag tänker inte heller främst på K G Hammar, den förre ärkebiskopen, som ju tillhör de moderna protestantiska teologer som förordar en mystik där Gud blir en metafor som upplösts i en slags psykologisk panteism - gud inom oss och överallt, eller gud som ett energigivande kraftfält, snarare än någon att vända sig till i bön. Eller kanske gör jag inte tankegången full rättvisa med en så brutal sammanfattning? I alla händelser förefaller det svårt att tänka sig en gudsförnekare om man håller sig med den sortens gudsbegrepp. Se förresten här en katolsk invändning, som onekligen innebär en sorts utmaning för både agnostiker och moderna mystiker.

För det andra tänkte jag förstås på min uppväxt i ett pastorshem där fundamentala kristna sanningar aldrig anfäktats av "liberalteologi", det laddade ord som betecknade en farlig utveckling mot relativism, tvivel och otro. Vilken bild min far egentligen hade av Gud vet jag inte riktigt. Men någon sorts identitet eller medvetande med makt att ingripa i den här världen räknade han med, gissningsvis utan att han därför åstundade någon konkret avbild, varken Michelangelos (se ovan) eller någon annans. Egentligen var det ju inkarnationen av Gud - gudssonen/människosonen - som var det centrala för honom som för alla andra med kristen tro.

För det tredje tänkte jag på "Dårens tal" och lyssnade på nytt till Einar Ekbergs mäktiga baryton när han sjunger ut om den gudsförnekelse som många i min bakgrund förvisso betraktade som höjden av dåraktighet. Det var en ganska annorlunda sång i hans repertoar och den var inte helt okontroversiell ens bland trosfränderna. Det fanns en dramatisk ådra hos Ekberg som vette åt det teatraliska, och det sågs inte av alla med blida ögon. Att spegla ateistens egen hånfullhet med ett "höh" och sedan avfärda honom var kanske inte det mest kristliga tillvägagångssättet. Nåväl, de flesta med mig älskade Ekberg, inte minst för hans oerhörda nerv i sin musikaliska gestaltning av de andliga sångernas enkla trosframställning. Att de inte alltid höll för varken teologisk eller annan logisk tankeverksamhet är en annan femma.

"Han talar lärt om liv och död/ fastän han inte vet/ det allra minsta lilla grand/ om livets hemlighet", sjöng Ekberg och man hörde tydligt hur ignorant dåren var.

Dawkins en dåre? Inte mer än att han likhet med oss alla är en dåre i fråga om livets djupaste hemligheter. På sätt och vis är både ateisten och den gudstroende visshetens dårar, endast agnostikern den som i filosofisk uppgivenhet har rationaliteten på sin sida.

Frågan är hur stor roll det spelar att Dawkins troligen får rätt om livets uppkomst, att också den kommer att avslöjas av vetenskapen. Ytterst gäller det vilka svar på livets hemligheter som räcker existentiellt.

"Naturens lag ej lärt...", sägs det vidare om dåren i sångtexten, och där har förstås den gode sångaren fel hur övertygande han än sjunger.

I sak och visshet övertygar han mig inte längre. Men vilken fantastisk sångare var han inte, denne Einar Ekberg!
--------

På Spotify här kan man höra "Dårens tal" med Einar Ekberg.

Berättelser om brott och skuld

Jag försöker ta mig igenom James Joyces mastodontverk "Ulysses" i den nya översättningen. Det är ett företag som inte kan slutföras så där i ett huj, så emellanåt tjyvläser jag annat också. Senast ett par  prosaböcker av tysken Ferdinand von Schirach. Han är förutom författare även advokat, och det sägs att det är autentiska fall från hans yrkesliv han använt sig av i "Brott" och "Skuld"  (Bonniers, 2011), som är de båda böckernas titlar.

Dessa fallbeskrivningar bör ses som noveller, inte bara för att berättelserna är korta utan även för att de är så sinnrikt uppbyggda och stilistiskt koncentrerade. Det är texter som strukits ned till ett minimum och belyser omständigheterna kring ett livsavgörande drama. Det rättsliga efterspelet framstår oftast som en bisak i sammanhanget; man får klart för sig att det som ligger till grund för ett domslut inte alltid innefattar den livshistoria som en inkännande advokat ibland får sig förmedlad. Med andra ord ger dessa böcker högst varierande inblickar både i det sociala livets mest fördodla kamrar och i den juridiska praktikens upplysta rättssalar, två spår som korsar varandra när brott uppdagas.

Det är inte fråga om spänningslitteratur i vanlig mening, men är minst lika engagerande som kriminalromaner i allmänhet. Det tror jag mig kunna påstå, trots att jag sällan läser "deckare". Och det gläder mig att böcker som dessa kunnat ta sig in på bästsäljarlistan i författarens hemland.

von Shirach väjer inte för det våld som hör till saken men som aldrig får bli huvudsaken. Brutaliteten följer av ämnet, och även om han inte endast skildrar dess fysiska sida, hör också den till bilden och därmed till det omsorgsfulla valet av realistiska detaljer som ska skänka autenticitet åt de i övrigt starkt komprimerade livshistorierna. Berättandet sker också originellt nog utan inblandning från advokaten/berättarens privatliv. Det är förövarnas och offrens olycksaliga belägenhet som fokuseras, inte domstolstjänarnas själsliv.

Mord kan som bekant begås av många skäl, i ena fallet av snöd ekonomisk vinning, i det andra av barmhärtighet, i det tredje på grund av grav psykopatologi, etc. De olika förbrytelserna är resultat av mycket skiftande livshändelser och motiv, men tecknas aldrig utifrån enligt någon enkel, deterministisk förklaringsmodell. Och som det sägs i den kanske mest berörande novellen med titeln "Etiopiern": "Ett bankrån är inte alltid bara ett bankrån".

Variationen är som sagt stor. De flesta berättelserna är åtminstone på ytan vardagsnära, även  när de skildrar vad som visar sig vara extrem psykopatologisk problematik av sällsynt art, typ kannibalism. I andra bär språket iväg i enlighet med den accelererande psykos som det beskrivna fallet dukar under för. Jag fäste mig särskilt vid "Taggen", en skildring av ensamhet och oseddhet hos en museivakt, vars registreringskort försvinner och som av ren oföretagsamhet blir kvar år efter år i samma glest besökta sal. Efter ett oändligt antal meningslösa beräkningar av salens dimensioner hakar han upp sig på en staty i salens mitt - "Pojken med taggen i foten" - och blir monomant upptagen av denna osynliga men ytterst plågsamma tagg, vilken till sist kommer att ockupera hans hjärna och hela hans tillvaro. Jag ska inte här avslöja brotten han gör sig skyldig till, bara säga att författaren gör berättelsen till något mycket mer än en sakframställning. Man skulle kunna säga att poängen med litteratur blir synlig.

Boken om "Skuld" är på sätt och vis ännu vassare. Kanske upplevde jag den så för att det känns ännu angelägnare med en belysning av skuldbegreppets skiftande innehåll. Skuld är inte bara en fråga om en misstänkt skyldig, inte heller bara någonting som följer av en brottslig gärning. Ibland kan den ju till och med föregå dådet som en bidragande orsak. Skuldens storlek bedöms också i förhållande till motiv och förmildrande omständigheter, i den mån de kan klarläggas. Och som vi vet är det inte alltid möjligt för en domstol att komma åt den eller de som är skyldiga. I dessa tider av Thomas Quick-debatt vet vi också att domstolarna inte alltid dömer rätt. Allt detta och mer därtill finns exemplifierat hos von Schirach.

Det finns ingen anledning att betvivla verklighetsbakgrunden. Ändå är det viktigt att inse att detta inte är journalistik utan novellistik. Berättelsernas sanning är inte avhängig korrekta fakta kring det enskilda fallet, den är endast beroende av deras trovärdighet. von Schirach fiktionaliserar verkligheten och slipar fram facetter av brott och skuld som var för sig och tillsammans skapar trovärdigheten, det estetiska raffinemanget till trots. Eller varför skriver jag "till trots"? Vid läsningen påminns jag om det gamla talesättet att verkligheten överträffar dikten och att det är just det en begåvad författare kan erinra oss om. Historierna må ibland te sig smått fantastiska, vilket dock inte diktaren kan hållas ansvarig för. Ansvaret gäller endast att så effektivt som möjligt skildra tillvarons komplexa mångfald.

Det finns en fascination inför berättelser om brott som nog är lika ofrånkomlig som den är mänsklig. Desto viktigare att de har en kvalitet som når utöver rå sensationalism eller kittlande underhållning. De här novellerna har definitivt kvaliteter långt utöver dessa grundläggande krav.