Carmen McRae

 

Det finns utomordentliga jazzvokalister som aldrig når så mycket längre än till den trängre kretsen av jazzälskare. Det är sångare som beundras av kännarna och av sina musikerkolleger betraktas som fullt jämbördiga med den skickligaste instrumentalisten bland dem själva. Men tyvärr - bara i undantagsfall hamnar de på hitlistorna.

En sådan sångerska var Shirley Horn, en annan var Carmen McRae. Båda för övrigt duktiga pianister som inte sällan ackompanjerade sig själva.

I synnerhet Carmen McRae (1920-1994) samlade jag på mig en hel del LP-skivor av en gång när det begav sig. Hennes altröst var djup och lite sträv, kraftfull och övertonsrik. Den vibrerade av musikalitet och tycktes veta det mesta om modulation och fraseringskonst. Jag blev fast från första stund jag hörde henne.

Jag fann häromdagen en av hennes bästa inspelningar utlagd på Youtube. Skivan heter "November girl", och hon sjunger där till Kenny Clarke-Francy Bolands storband, ett europeiskt storband av exceptionell klass med en lysande blandning av musiker från Europa och USA (inklusive många kända). Bandet blev mycket framgångsrikt i skiftet 60-70-tal och några år framöver.

Här finns bland annat "Dear death", en klagosång över en älskad person som dött som får den övergivne att be döden själv om samma öde:

Dear death, please, please don’t keep me from my love
Rude death, so untimely and unwelcome
Open your arms, please open your arms
And lay me by his side.

Det är en sång som närmar sig svärtan i Billie Holidays "Strange fruit". Billie Holiday var McRaes stora inspirationskälla och förebild, och här kan man direkt höra det inflytandet i hennes sätt att frasera. De flesta av sångerna på det här albumet var nya och komponerade av några av bandmedlemmarna. Ett unikt och mycket lyckat samarbete blev det.

För den som både vill se och höra Carmen McRae i en ballad till enbart pianoackompanjemang rekommenderar jag varmt den gamla Cole Porter-låten "Miss Otis regrets she´s unable to lunch today". Tala om musikalisk gestaltning av en lika sorglig som brutal historia! Se och hör här.

Sanning på kvist

 

Alla dessa åsikter om allt och alla!

Åsikter och diskussion. Vem kan inte plötsligt bli innerligt trött både på sig själv och andra. Birger Sjöberg blev det också, och han var en luttrad själ med en begåvning att klä ledan i ord. Dikten "Sanning på kvist" hör till dem som publicerades i "Syntaxupproret", Staffan Larssons urval av Birger Sjöbergs dikter (Fib:s lyrikklubb, 1955).

Den granna varelsen på kvist, snabbt uppflaxande och lika snabbt bortflugen och ersatt av en annan, den kanske vi känner igen som de åsikter eller åsiktsproducenter som bekymmerslöst virvlar runt i opinionsvindarna och avlöser varandra, ständigt parata med dagsens sanning.

Men dikten kan också ge anledning att fundera över vad åsikter egentligen är i förhållande till (längtan efter) det som djupare besett äger något av sanningsvärde.

Sanning på kvist

Mänskoåsikt, tassel, fladder...
Fly, förbi, vänd om!
Fasta händer, som rinna,
gå i luft, försvinna.

Dagens heder heter heder,
morgondag
kommer annat slag.
Sanning sitter gul på kvist
med runda ögon och ler.
Flyger upp - en annan sanning
slår sig ner.
Den har blåa fjädrar sköna,
den har ögon gröna.

Nu de skjuta eld och flamma.
Sanning! Ditt namn:
"Ett och detsamma!"

Kom, flyg i min famn.

Höstanemoner

 

Birger Sjöberg är en diktare som jag tycker alltför sällan uppmärksammas. "Fridas bok" med dess lurigt idylliserande visor är naturligtvis fortfarande kända och älskade av många, men inte heller de sjungs så ofta nuförtiden. Kanske för att de flesta melodierna är ovanligt krävande med deras stora omfång och deras med texten så känsliga kongenialitet.

Själv minns jag hur jag som gymnasist första gången på allvar upptäckte Sjöbergs diktning och fann en för den åldern passande poesi i de mer beskt satiriska dikter som finns i "Kriser och kransar". Ur den långa dikten "Konferensman" har jag under tradiga möten mer än en gång senare i livet velat citera:

Jag tänkte ropa: "Upptag till behandling
punkt nollettusen-ingenting idag!
Den lyder så: Vad anses Herren mena?

Jag fick av litteraturläraren veta att Sjöberg inspirerats till denna dikt av ett fotoreportage från det världskyrkomöte som ärkebiskop Nathan Söderblom stod värd för i Stockholm 1925. Mot bakgrund av första världskrigets fasor ville Sjöberg i den diktade rollen av enkel tillrest landsortspräst ifrågasätta konfererandets meningsfullhet. Dikten fortsätter:

Ty i det huvud jag har med på resan,
där har jag packat alla tidens fasor.
- - -
Jag tänkte ryta: "Upptag till behandling
mitt nödspörsmål!"

Då sade sekreterarn stilla så:
"En enkel lunch serveras klockan två!"

Att det där slog an strängar i det ungdomliga världssamvetet är inte konstigt. Fortfarande läser jag "Kriser och kransar" med stor behållning, men inser också att "drömmeriidkaren" Sjöbergs begåvning inte är mindre i visorna till Frida.

Framför allt varje sensommar, när höst i luften börjar anas, tonar den underbara visan om hur Frida sörjer sommaren upp inom mig:

Skall Frida gråta för att sommarn dött,
för att den fällde snart sin granna blomma?
Skall sorgen färga Fridas öga rött?
Det är väl bra att höstens dag fått komma.

Nog faller blomblad rikligen i dessa dagar, men än är sommarn inte död. Sent i augusti finns fortfarande sensommarblommor i rabatterna. En del har namn som introducerar nästa årstid: höstöga, höstaster, höstanemon. Den sistnämnda, oerhört vacker i all sin enkelhet, stannade jag till inför igår. Hörde bina surra, nynnade Sjöbergs visa och tog ett foto med mobilen.


Foto: EJ. (Höstanemon i Botaniska trädgården, Uppsala)

PS. Mikael Samuelsson sjunger "Frida sörjer sommaren" på Spotify här.

Breivik dömd

Domen mot Anders Behring Breivik i Oslo igår var naturligtvis den enda rimliga. Jag tänker nu inte i första hand på antalet år i fängelse (21 år med möjlig/trolig förlängning), utan att det blev just fängelse och att han därmed döms som tillräknelig och fullt ansvarig för sina handlingar. Något som för övrigt Breivik själv visat sig mest angelägen om i den process som förevarit.

I gårdagens DN argumenterar Torbjörn Tännsjö för en ståndpunkt som står i samklang med domen, dvs. en som utgår från att Breiviks handlande kan te sig begripligt utifrån en "felaktig världsbild", att det kan finnas en logik i att försöka förhindra vår civilisations undergång om man som han uppfattar att "multikulturalism" och islamism utgör ett dödligt hot mot densamma. På så sätt ter han sig inte psykiskt sjuk, utan fullt möjlig att följa i sin "idealism", somTännsjö med ett neutralt ord väljer att kalla det.

Jag resonerade för ett år sedan (här) på ett delvis besläktat sätt även om jag likafullt betecknade honom som en "galning" (n.b. inte psykiskt sjuk) med en extremistisk ideologi som han på fanatikers vis tagit som livsuppgift att på egen hand och med våld omsätta i handling. Här finns som jag ser det den springande punkten: en våldsideologi kopplad till världsbilden, hur den senare nu än ser ut. Och trots att jag i stort är överens menar jag att Tännsjös resonemang brister i sista ledet, det som vill göra troligt att vi alla, om vi fångas i samma slags föreställningsvärld, om "rätt" förutsättningar föreligger, skulle kunna löpa linan ut och göra det som Breivik gjorde. Alltså begå massmord ansikte mot ansikte med försvarslösa ungdomar på sommarläger. Militärer lär sig döda, säger Tännsjö och det är sant. Men hur ser egentligen de förutsättningar ut som kan få oss att göra något som liknar det som Breivik gjort?

Även om jag i ideologiskt vanvett skulle lyckas definiera dessa ungdomar inte bara som ideologiska motståndare utan som presumtiva "fiender" i ett tänkt inbördeskrig, är steget bra långt till ett rättfärdigande av kallblodigt mördande på individualistisk basis innan det kriget brutit ut. Logiken säger mig visserligen att dessa ungdomar i framtiden kommer att politiskt bekämpa de ideal som jag kämpar för, men de utgör inget fysiskt hot, varken mot mig själv eller mot andra med motsatta ideologiska värderingar. Så var finns motivet till dödandet?

Om Breiviks motiv till dödandet av dessa ungdomar skulle vara att uppnå ett rationellt politiskt mål, så innebär det en så pass grav missbedömning av medel och mål att man förstår dem som söker sig till individualpsykologiska förklaringar. Så sett är Breivik en knäppgök, sannolikt inte alls psykotisk men en narcissistisk knäppgök som kan misstänkas söka ryktbarhet som ensam, martyrisk "krigare". Därmed presenterar han sig som en patetisk spegelbild av de islamistiska terrorister som han säger sig vilja bekämpa. Ytterst få av dem som helt eller delvis delar hans världsbild vore beredda att massmörda sina egna medborgare. Varför? Helt enkelt därför att - för att låna Tännsjös terminologi  - de "rätta" betingelserna för en sådan våldsutövning inte föreligger. Helt enkelt därför att det vore kontraproduktivt.

Endast den som primärt fascineras av våldet som medel för revolutionerande förändring kan förledas till en logik av Breiviks typ. Det talar för att ideologier inte alltid är att leka med. De kan nämligen - vid de "rätta" personliga betingelserna - bistå med den perverterade "logik" som undanröjer varje tvivel och resulterar i fanatismens slutgiltiga lösningar. Islamistiska självmordsbombare intalas att de i ett kommande liv kommer att belönas med sällheten i ett harem av unga kvinnor. Vad föresvävade Breivik som belöning? Ryktbarhet som monstrum? En hjältegloria bland ett fåtal militanta extremister, ett gäng inbilska korsriddare av den narcissistiska skepnaden?

Levande eller döda?

En vän tipsade mig om en roman som han trodde jag skulle gilla. Han hade rätt, den var originell och mycket läsvärd. Författarens namn, Simon Vestdijk, tycktes mig vagt bekant, men inte så att jag hade läst något av honom förut.

"Kyparen och de levande" är en av mycket få till svenska översatta böcker av denne produktive nederländske författare som förutom romaner även skrev noveller, poesi och inte minst en stor mängd essäer om litteratur, musik, konst och religion. Vad jag förstått fanns han en gång med i spekulationerna kring Nobelpriset. Han dog 1971, 72 år gammal.

"Kyparen och de levande" skrevs på 40-talet och är inte alldeles lätt att karakterisera i några få ord. Man kan vid läsningen få associationer till Kafka, eller till absurdister som Beckett, eller varför inte till det som senare betecknats som magisk realism. Berättelsens realism vacklar med personernas egen vacklan inför möjligheten att tolka händelseutvecklingen som dröm eller verklighet, undergrävs av de surrealistiska scenförändringar som aldrig får någon tillfredsställande förklaring.

Tolv människor, hyresgäster i samma fastighet i en holländsk stad, hämtas plötsligt och utan anledning av av polis och förs bort i en turistbuss. Det är bland annat en skådespelare, en journalist, en familj med en ung pojke, en gammal kyrkoherde, en lärarinna, en skohandlare och en tandläkare och dennes halvt hemliga älskarinna. Omedelbart börjar deras strävan att sinsemellan göra begripligt vad som händer. Är huset utsatt för brand eller annan fara? Inga besked. Omedelbart börjar de också vädja till polismännen med olika slags ursäkter för att få gå fria. Utan resultat.

Eftersom de transporteras till något som liknar en gigantisk biografsalong kanske det endast är ett reklamtrick för någon ny filmproduktion? Står skådespelaren kanske i maskopi med ansvariga och behagar skämta med dem? Hysterisk munterhet blandas med krypande obehag. De stöter på andra grupper av människor som också tycks vara utsatta på liknande sätt, men de är förhindrade att kontakta dem. Från salongen lotsas de vidare genom en dörr och påbörjar sedan en lång labyrintisk vandring i olika korridorsystem där de ibland befinner sig i trånga mörka kammare och ibland i stora salar eller på öppna platser. Högtalarröster ger ibland förhållningsorder, hotfullt varnande eller lugnande, men utan att något blir klarlagt om vadan och varthän.

Under huvuddelen av berättelsen befinner sig sällskapet i en väntsal på en järnvägsstation med ett flertal perronger och med tåg och passagerargrupper som larmande omgivning. Där finns också några kypare under sträng uppsikt av en sällsynt motbjudande överkypare. Särskilt en av kyparna tar sig an gruppen och är ständigt beredd att skänka i vin från sin blåemaljerade kanna. Inte heller han kan dock bestå dem med några avgörande upplysningar om var de befinner sig, om de är levande eller döda, om de drömmer alltsammans eller rentav är utsatta för det som kan anas som Yttersta domen.

Genom resonemangen i gruppen utmejslas de olika karaktärerna. På något sätt måste var och en ta ställning till vad som sker. Vad gör troligt att de står inför Yttersta domen? Vad säger kyrkoherden? Vad menar den som har sin katolska tro och den som ständigt tvivlar? Vad finns att rapportera för journalisten i allt detta som nu artar sig till en biktsituation där var och en får redogöra för stora och små synder?

Det bör sägas att detta är en mycket roande läsning, inte minst för den som kan sin bibel och är hyggligt bekant med de teologiska frågorna om död, uppståndelse och yttersta dom. Vestdijk är lika kunnig som respektlös inför dessa frågor. Den yttersta frågan gäller här om man får förbanna Gud eller ej, om frestelsen att göra detta kan motstås med tanke på den djävulskap som inte minst uppenbaras för gruppen i den tortyrkammare, det bloddrypande inferno där Överkyparen tronar över monstren i egenskap av den Överdjävul han i själva verket är. Skildringen eskalerar här till surrealism i sann Hieronymus Bosch-anda, dock hela tiden med bibehållen realism i gruppens samtal och reflektioner.

Vem är då denne kypare med den blåemaljerade kannan? En frälsargestalt, visar det sig, en hjälpare som vid återfärden konstaterar att gruppen fördömts men benådats att leva vidare:

I väntsalen i natt sa jag er:människan har utan minsta tvivel rätt att förbanna Gud - inte endast för att hon kan få tala rent ut och för att man inte kan förhindra en mänsklig tanke, utan därför att det finns all orsak därtill. Av denna rätt har ni inte gjort bruk, ingen av er. Det är det enda. Ni har lärt lite kärlek och fördragsamhet av varandra, ni har bistått varandra och inte dömt varandra alltför hårt - men detta, detta är det enda.

Tillägas bör att boken kom ut på svenska 1966 i utmärkt översättning av Sonja Pleijel.

Palimpsest i sten

Jag skrev häromsistens om kyrkogårdsvandringar och de reflektioner de kan ge upphov till. Torstuna kyrkogård, en av många som på landsbygden omringar själva kyrkan, besökte jag i veckan. Strosade runt med hunden i koppel under en skön augustisol. Kyrktornet krönt av ett guldglänsande kors. Aningar av höst i luften. Skator men inga människor i närheten.

Kom till ett hörn där en samling gamla gravstenar lutats mot stenmuren. Utrangerade, eller vad nu den administrativa benämningen kan vara. Knappt läsbara eller inte alls. Fläckade av ålder, väder och vind. På sitt sätt mer vördnadsbjudande än de andra.

Namn som ohjälpligt skattat åt förgängelsen, trots tidigare inristningar i sten. Nu sten i väntan på putsning och återanvändning av dem som inte har något emot att sälla sig till ett kretslopp också på detta sätt.

Foto: EJ.



Leb wohl!

Bland Gustav Mahlers symfonier har den andra och den nionde för min del alltid framstått som briljanterna bland ädelstenarna. Extasen bortom tid och rum i tvåan ("Bereite dich zu leben!") har i nian ett resignerat motstycke, framför allt i den sista satsens gripande slut, det som kallats ett avsked till livet. Det sångbara fallande motivet, de två tonerna som utgör grundmaterialet i denna symfoni, är ett textlöst leb wohl, eller med Leonard Bernsteins ord "a farewell to the world of action, the urban, the cosmopolitan life - the cocktail party, the marketplace, the raucous careers and careenings of success, of loud, hollow laughter." En del har velat gå längre än så och tolkat det som ett farväl till jordiskt liv i stort, men det tror jag inte på. Mahler var snarare existentialist än domedagsprofet. Bernstein har rätt, även om man givetvis inte får glömma att Mahler innan han kommer till sista satsens slut och den knappt hörbara utandningen också skildrat livets kontrastfyllda sidor, här och var med utnyttjande av musik av det mer vulgära slaget.

På det personliga planet var Mahler vid tiden för den nionde symfonin visserligen hårt prövad av livet genom bland annat äldsta dotterns död och egen hjärtsjukdom. Men att han själv ännu inte tänkte dö vittnar tydligt påbörjandet av den tionde symfonin om. "Das Lied von der Erde", även det ett sent verk, andas också avsked i sista satsens elegiskt borttonande "ewig, ewig, ewig", men där talar texten om jordens blomning i en ny vår och evigt blå fjärran horisonter. Dualismen liv-död är helt enkelt ett genomgående tema för denne den kanske siste store symfonikern.

En ny inspelning, en liveupptagning från ett konsertillfälle i München i december förra året, kom häromdagen med posten och jag har än en gång lyssnat till de välkända tongångarna. Bernhard Haitink väntar jag mig alltid mycket av, ända sen han i mitten på 80-talet gjorde några fenomenala inspelningar av Anton Bruckners symfonier med Concertgebouw-orkestern. Särskilt hans tolkning av Bruckners åttonde symfoni har jag sen dess haft som måttstock för hur den symfonin ska låta.

Tiden går fort. Haitink är redan en bit över åttio, fortfarande still going strong men "mänskligt att döma" (som det försiktigtvis brukar heta) inte med så lång tid kvar på pulten. Här gör han som vanligt ett gott arbete, i detta fall med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, och jag hör en välljudande, rask och spänstig tolkning utan överdrifter. Det finns naturligtvis ett flertal goda inspelningar av detta verk, några av dem säkert ännu mer berörande än denna. Men den här är bra nog, och jag gillar särskilt de häftiga riffliknande blåsinsatserna i rondo-burlesk-satsen och den varma brusande stråkklangen i sista satsen.

Mahler fick aldrig själv höra sin nia uppförd. Esa Pekka Salonen har påpekat att dirigenten Mahler alltid var beredd till justeringar av det som kompositören Mahler åstadkom under sommarledighetens komponerande i Dolomiterna. Han ville nå största möjliga klarhet och var alltid beredd att ändra sig i samband med repetitionerna. Detta kunde aldrig ske med nionde symfonin, och Salonen tänker sig att vissa delar av till exempel rondot säkert skulle ha blivit föremål för vissa justeringar. I den komplexa polyfona struktur som det är fråga om låter det inte osannolikt, men jag tror nog att frågan om klarheten mer är en utmaning för Mahlers kolleger på dirigentpulten än ett problem för lyssnaren.

Jag har de senaste dagarna plockat fram mina andra inspelningar av nian också, och särskilt lyssnat till den virtuosa rondo-satsens glansfulla kontrapunktik. Mahler gav en tydlig anvisning om hur den satsen ska spelas: sehr trotzig. Han tjuvade en del från samtida populärmusik, och här dyker även fragment av både Radetzkymarschen och Glada Änkan upp i gycklande former. Men i satsens mittdel, mitt i alla dessa sinnrikt ordnade ljudkollisioner, öppnar sig en glänta av bitterljuv andhämtning av det där slaget som hos Mahler är förknippad med tillbakablickar på en oskuldsfull barndomsvärld. Den lämnas dock som vanligt aldrig helt ifred. Idyllen plockas isär och burlesken drivs på nytt till en kulmen. Det är kraftfull och spännande musik, som också tar med sig ett tema från mittdelen till det avslutande adagiots mäktiga stegringar och småningom sinande flöde.

Jag kan konstatera att skillnaderna vad gäller just rondot mellan å ena sidan Haitink och å den andra Otto Klemperer (Philharmonia Orchestra) och Carlo Maria Giulini (Chicago Symphony Orchestra) - två av mina äldre favoritinspelningar - framför allt gäller tempi. Haitink är i likhet med till exempel Claudio Abbado (Berliner Philharmoniker) och Daniel Barenboim (Staatskapelle Berlin) snabbare i sina inspelningar, som är av färskare datum. Vilket i vissa passager kan vara till men för just klarheten. Även om musikerna i dessa topporkestrar bemästrar snart sagt vilka svårigheter som helst, är virtuositeten inte den enda faktorn för ett övertygande resultat. Jag föredrar i det här fallet de äldre mästarnas mer modesta tempi.

Mahlers sena verk är ingen livströtthetens musik. Visst, livets mörka och absurda sidor har sin givna plats, men de kompletteras med både sarkastiskt trots och vemodig resignation. Den stora konstens närmande till intighet, död och allsköns djävulskap resulterar inte sällan i stegrad livskänsla och öppnar som hos Mahler även de gläntor av ljus och skönhet som också är en del av tillvaron. I grund och botten är Mahlers musik, inklusive nionde symfonin, åtminstone i min öron på så sätt livsbejakande, alla hans tänkbara dödsaningar till trots.

Bereite dich zu leben! Sehr trotzig! Leb wohl!

Två ord i skogen

Jag går i skogen, en skog jag aldrig gått i förr. Kommer till en plats där två ord genast sätter sig rakt upp i medvetandet. Det ena är mossbelupen, det andra omgärdad.

I gläntan kliver jag omkring i sly och ormbunkar på det som en gång var vältrampad mark, en boplats där några gamla tegelpannor under multnade löv och kvistar krasar till under mina steg. Jag lyfter blicken och ser den gamla stengärsgården, mossbelupen. Välkommen vackra, tvetydiga ord!

Jag följer den låga, delvis raserade muren med blicken och ser hur trädens fallna grenar, mossbelupna, på sina ställen omfamnar den.

Här levde människor och kreatur för längesen, omgärdade - välkommen vackra, tvetydiga ord! - av detta mödosamt uppbyggda hägn. Av huset intet kvar, eller möjligen några få i jorden sjunkna rester. Solen värmer mossan. Hallonen mognar.

Foto: EJ. (Bilderna klickbara!)