Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 26 november 2011

Hägern vid Erasmusgracht


Var finns en bättre levande modell
än hägern?
Står där blickstilla vid vattnet
som den skulpturala bilden av sig själv

med hypnotisk salamanderblick
som genomtränger ytan.
Till synes oberörd av världens
larm och bråkighet

en varelse mest lik en kinkig uppgift
för skoleleverna i träslöjd.
Hur fånga denna katatona frusenhet som
sätter allt det övriga i rörelse?

Den svaga krusningen på vattnets spegel,
morgontågets ankomst till station,
det sträckta kopplet mellan dam och hund
och almarna som låter sista löven falla.

Alltsammans förbigås
med samma drömska stumhet
av hägern

fångad i sig själv på bryggan invid vattnet -
ögonblicket innan allting lossnar och den lyfter
på tunga vingar in i tid och rum.

Foto: EJ.

söndag 20 november 2011

Amsterdam before and after dark


Att mina intryck av Amsterdam var positiva har väl redan framgått. Det gäller även intrycken från bar/publivet i stadens centrala delar. Inget stök och bråk så långt jag såg, ingen uppenbar misär, inga tiggare på knä i gathörnen. De oroande situationerna uppstod i trafiken, och inte främst på grund av bilar och spårvagnar utan på grund av cyklisterna, de tusentals cyklisterna som pinglade och tjoade och körde som galningar. Och då är jag ändå själv cyklist och som Uppsalabo mycket luttrad i det hänseendet.

Även om man aldrig enbart kan lita till vad man råkar se ett par kvällar under en weekendresa är ett antal snapshots ändå något man i efterhand kan reflektera över. En medförd vetskap var givetvis den om Hollands liberala socialpolitik, främst beträffande drogerna, prostitutionen och den självvalda livsavkortningen, även kallad dödshjälp. Om det sistnämnda inte är något som turisten oförhappandes stöter på, så är det desto mera sannolikt beträffande de båda övriga fenomenen.

Det holländska bidraget till diskussionen om hur man bäst bemästrar socialt oönskade fenomen är en förhoppningsfull tanke om att kunna byta repressiv nolltolerans mot ett alternativ som i praktiken minimerar totalförbudets oönskade bieffekter. Tanken är enkel: att inom snäva och kontrollerade ramar tillåta det som ändå inte kan avskaffas. En sorts medelväg mellan totalförbud och laissez faire.

Uppenbarligen är diskussionen inte avslutad ens i Holland (se t ex här). Uppenbarligen når man inte målet att eliminera skumrasket, den dolda brottslighet som troligen alltid kommer att attraheras av miljöer som Red Light District och caféer där haschrökning är tillåten.


Jag förvånades över att dessa coffee shops var så frekventa. Man behöver inte förflytta sig långa sträckor eller leta på sidogator för att hitta dem, tvärtom. Och som skandinav stannade jag likaså förundrad framför specialbutiker som sålde cannabisfrön för egen odling eller med ett utbud av magic mushrooms med specifika effekter nogsamt deklarerade.


Detsamma beträffande kvinnorna i det rödupplysta fönstren. Att de var så pass många, att de dessutom i de trånga gränderna stod i helfigur framför dörrar som glasats ända ner till tröskeln, så att de befann sig endast någon decimeter och en glasruta från fysisk kontakt med de passerande, det var mer än vad jag hade föreställt mig. Flertalet passerande var liksom jag själv turister, och en obehaglig känsla av att i själva verket befinna sig på Zoo var svår att skaka av sig. Och mitt i smeten låg Oude kerk, den gamla helgedomen, som ett kulturellt skäl att över huvud taget vistas i kvarteren.

Oude kerk, förresten, en kyrka som i sitt inre inte längre gav intryck av en gudstjänstlokal, trots dess ljusa och vackra rymd av det slag som vi lärt känna från gammalt holländskt interiörmåleri. Den liknade mest en stökig byggplats där egendomliga konstinstallationer iordningställdes. Jag frågade vid utgången om den över huvud taget användes för gudstjänster längre, och, ja, en gång i veckan tydligen, trots att inte mycket talade för detta. Avsakralisering av kyrkor är ju annars inte bara i Holland en modern företeelse, men här fick jag en känsla av att en gammal kalvinistisk bildstormartradition övergått i en sekularism där man gjort rent hus med nästan allt vad kyrka heter. Detta på ett sätt som man aldrig påträffar exempelvis i italienska kyrkor, som ju alltid förmår förena den konstmuseala och den sakrala dimensionen av kyrkorummet.


Men åter till världen utanför kyrkdörrarna. Som laglydig svensk höll jag mig till utskänkningsställen för alkohol, dvs. drycker som öl, genever och whisky. Utmärkt holländskt och belgiskt öl finns förstås överallt, inte minst kring Leidseplein och Rembrandtplein med deras överflöd av restauranger, pubar och barer. Ett ställe värt att nämna är Whiskycafé L&B i närheten av Leidseplein, en charmerande barmiljö specialiserad på whisky från hela världen. Griffeltavlan på ena väggen listar i kolumn efter kolumn ett urval av de sammanlagt 850 sorter som man kan provsmaka. I en pärm har samtliga klassificerats i länder, distrikt och årgångar. Det enda bekymret är att välja, eftersom denna sorts drickande ju måste ske med måttlighet på det att hemfärden må ske utan risk för att dratta ner i någon mörk kanal. Som kuriosum kan jag nämna att svenska Mackmyra också fanns med i urvalet. Själv stannade jag emellertid för en MacAllan och en Tobermory, den senare en för mig ny skotsk bekantskap. Med vänner omkring mig hade jag fördelen att få sniffa och smutta även i deras glas och på så vis öka min min ännu rätt begränsade kunskap på området.


Foto: EJ (Utom bilden från Red Light District, som jag hämtat från nätet)

fredag 11 november 2011

Concertgebouw


Amsterdams konserthus - Concertgebouw - stod färdigt 1888 och har sedan dess haft många stora namn knutna till huset och dess välrenommerade orkester - The Royal Concertgebouw Orchestra. Häromåret rankades orkestern i en enkät bland musikkritiker som världens bästa, i hård konkurrens med de mer omsusade Berlin- och Wienfilharmonikerna. Vad gäller den stora konsertsalens akustik har den allt sedan tillblivelsen räknats som ett hemlighetsfullt underverk, det vill säga så nära perfektionen man kan komma, i varje fall för romantisk orkestermusik. Grote Saal, som den heter på holländska, rymmer drygt 2000 personer.


Bland berömda dirigenter som är förknippade med Concertgebouw märks först och främst Willem Mengelberg (som ordnade med gästspel för både Gustav Mahler och Richard Strauss) och Bruno Walter. Sedan dess har denna orkester lyckats upprätthålla sin tradition och sitt rykte som en av de allra främsta för Mahlers musik. Under senare delen av 1900-talet var Bernhard Haitink en framgångsrik ledare som såg till att orkestern blev rikt representerad i skivkatalogerna. Mina första LP med Bruckners sena symfonier var just med Concertgebouw under Haitink. Han efterträddes av Riccardo Chailly som också stannade i många år och med många goda skivinspelningar som resultat. För närvarande är Mariss Jansons chefdirigent för denna eminenta samling musiker, som ju gjorde ett minnesvärt gästspel i Stockholms Konserthus så sent som i februari i år.


Förra fredagen satt jag där tillsammans med vänner för att lyssna till en orkesterkonsert med Debussy och Stravinskij på programmet. Salen var fullsatt, det förväntansfulla sorlet i publiken blandat med orkestermusikernas kakofoniska uppvärmning var öronbedövande. Den annonserade dirigenten hade fått förhinder och var ersatt av taiwanesen Chou-Chia Lü - enligt speakern direktinflugen från uppgifter på Göteborgs-operan. (Jag vill passa på att banna Göteborgsoperan för dess erbarmliga personinformation på nätet, där regissören av deras Tosca visserligen ges en ordentlig presentation men dirigenten inte bevärdigas med ett enda ord). Lü visade sig vara en beundransvärt säker ersättare (inte minst när man betänker att "Våroffer" med sin extrema polyrytmik måste vara ett mycket svårdirigerat verk) som mycket väl hade kunnat vara ordinarie, vilket man också i efterhand förstår när man tar del av hans meritlista.

Stravinskijs "Våroffer", denna makalösa milstolpe i den moderna musikhistorien, förblir en alltid lika eggande upplevelse, särskilt när en topporkester tar sig an verket. Jag minns en konsert i Berwaldhallen för några år sedan när Valerij Gergiev dirigerade SRSO i samma verk. Det var en brutal rock´n roll-version i ett mördande tempo där klusterackorden var råare än råa och träblåset visslade och ven som pisksnärtar genom luften. Onekligen en häftig upplevelse som förklarade varför ett verk som detta vid premiären i Paris 1913 kunde skapa den skandal det gjorde.

Concertgebouworkestern under Lü bestod oss med en "vackrare" tolkning som inte skrällde lika rått, men som inte var sämre för det. Här kom hela klangspektrumet mera till heders, utan att den rytmiska intensiteten för den skull gick förlorad. Särskilt första delens stormande kulmen var lika häftig som någonsin.

Mer än nöjd efter en sådan upplevelse lämnade vi den vackra salen, steg ut i natten och kunde konstatera att de generösa holländarna dessutom i pausen bjöd på ett glas vitt alldeles gratis. "Det ingår i biljettpriset", sade den förtjusande servitrisen i baren. I champagnebaren fick man dock betala ur egen ficka.


Foto: EJ.

11.11.11

Idag är en dag för talmagiker, har jag förstått. Själv brukar jag inte grunna över det som rubriken utsäger, om nu en sifferkombination i almanackan alls kan säga något särskilt. Hos andra innebär den uppenbarligen förhöjd puls och spekulativa aningar om särskilda betydelser och händelser. Idag har jag inte kunnat undgå att tänka på dagens datum, eftersom massmedia så nogsamt understryker den enkla saken.

Bara elvor, eller bara ettor.

Folk sägs ha valt bröllopsdag på grund av detta. Ja, ja, datumet kan ju om inte annat vara lätt att memorera. Gott och väl så länge ingen galning försöker intala folk att domedagen står för dörren. I ett pluralistiskt samhälle har man gudskelov valfriheten att lägga in vilken förhoppning som helst i den snygga sifferraden.

Det här med talmystik verkar vara en finare sorts skrock. Förmodligen har det att göra med att var och en kan välja att ägna sig åt allt ifrån matematikens djupa mysterier till enkla charlataners påpassliga utnyttjande av vårt behov av kontroll, vilket ibland yttrar sig i längtan efter profetior om en lycklig eller förskräcklig framtid. Kanske kan det också vara en fråga om längtan efter ett magiskt inslag i en alltför grå, enformig och förutsägbar tillvaro?

Hur som helst: klockan är elva, och jag publicerar detta och ser vad som händer.

PS. Ser en kul sak när jag surfar runt på nätet: Om man multiplicerar talet ett hundra elva tusen ett hundra elva med sig självt får man en mycket märklig summa:
111111 x 111111 = 12345654321

tisdag 8 november 2011

Höstliga strövtåg i Amsterdam


Vädret i Amsterdam den gångna helgen var mestadels soligt och brittsommaraktigt. Om morgnarna lite dis och dimma, men endast under en av mina fyra dagars stadsvandringar föll små duggdroppar på min kala hjässa. Visst prasslade höstlöven kring fötterna i parkerna, men en sommarjacka eller kavaj räckte gott som ytterplagg denna milda allhelgonahelg. Kaféplatserna på trottoarerna var fyllda av folk och trängseln kring Damtorget besvärande för den som till äventyrs hade bråttom. När mot kvällningen temperaturen sjönk något och värmeradiatorerna under markiserna tändes på pubarna kring Rembrandtsplein kändes det snarare som september än november.





Bilderna här är från Spiegel-kvarteren norr om Rijksmuseum, vars magnifika byggnad (överst) är under renovering. Det mesta av det bästa har dock samlats på tre våningar i en flygeldel av byggnaden, vilket egentligen bara är en fördel som förenklar besöket. Det holländska 1600-talsmåleriet med Rembrandt och Vermeer och alla de andra kring de mest namnkunniga mästarna är ju fullt tillräckligt för en förmiddag. En bra sak är att de tre viktigaste museerna (förutom Rijksmuseum även van Gogh-museet och Stedelijk) finns samlade kring Museumplejn, även om mättnaden gör att man knappast mäktar med mer än ett museum om dagen.







Den stadsdel som kallas Jordaan är inte bara en av de allra vackraste utan för den som vill ströva omkring i lugn och ro dessutom den behagligaste. I huvudsak finns här bostäder längs kajerna och i kanalernas husbåtar, i övrigt bara en del små kaféer och butiker, men alls inte samma dominans för allt vad kommers och nöjesliv heter som i centrum strax intill.

Till strövandet i en främmande stad hör att låta sig överraskas av ett trivsamt torg, en speciell bro, ett säreget monument, en gammal port, eller kanske en fontän eller staty, som man går fram till för att undersöka lite närmare. I söndags kom jag till en staty som stod placerad i omedelbar närhet till operan. Med fåglar och rosor i den fotsida manteln, stor och reslig, stod där den judiske glassliparen och filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) - fritänkaren som först efter sin död fick huvuddelen av sina verk publicerade. Monist var han ("Gud finns i hela materien"; kropp och själ är ett), därtill rationalist, frihetlig samhällstänkare ("statens ändamål är friheten", vilket också står i relief på sockeln), psykolog och etiker. Statyn av Nicolas Dings är bara tre år gammal, läser jag på nätet. Den blev en nyttig påminnelse om att Hollands storhet på 1600-talet inte bara handlar om sjömakt, världshandel och storartat måleri.





Foto: EJ

torsdag 3 november 2011

Jag reser till Amsterdam...

några dagar, till de glädjekvarter som bland annat rymmer Concertgebouw och Rijksmuseum.
Återkommer efter helgen.

onsdag 2 november 2011

Abbé Liszt, Tranströmer och gondolerna


Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.

Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.

Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.

Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.


Den sjunde strofen lyder så här:

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
     får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
     samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...

(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
     borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)

... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.

Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.

På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.


Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.